fredag 9 mars 2018

1 mars 2018



Restaurangbåtarna slumrar lutande på rad
svällande svartpaddor i isens omfamning
Ljuset kämpar mot morgonens köld
vintern tränger brutalt undan våren
belysning och läten är vårens
temperatur, blåst tillhör vintern
parkernas sotiga träd fågelbefolkade

Bilarna kryper morgonstela längs gatan
individer paketerade i värmande lager
rör sig spänt kurade till fots
omgivna av sin synliga andedräkt
önskar sig inomjords
där vindstillhet och värme råder

Längst bort där gatan övergår i landsväg
skuffar sjukhusets höga skorsten upp
ett monstruöst moln av tung rök
bländvitt mot det klarblå
med dalande svansparti

fredag 2 februari 2018

Butiksfärder


Från och med tioårsåldern och en tid framöver blir cykeln och cyklandet mycket viktigt för många av oss. Man har ett eget fortskaffningsmedel vilket innebär en ny dimension av frihet och oberoende. Så var det även för min äldre bror och mig. I staden cyklade vi för det mesta omkring i grannskapet och gjorde några turer till Åbo hamn. Då det gällde den långa vistelsen på stugan varje sommar insåg vi att vi på något vis måste få cyklarna med oss. Då vi hade vuxit tillräckligt klarade vi av att cykla från staden till landet. Före det var vi beroende av hjälp och då ordnade vår far transporten så att cyklarna åkte ut i skåpbil.

När vi väl hade våra färdmedel på stugan utvidgades vårt revir avsevärt. Min bror var duktig på att med grundkartan i hand leta rätt på platser i närheten som kunde vara roliga att besöka. Kartan med rubriken Kuusisto i skala 1:20 000 kom att bli en flitigt utnyttjad källa.

Vi inledde med att cykla till närbelägna byar som Bollböle och Vidkulla. Under färderna utforskade vi flera små vägar som kunde leda vart som helst, ofta till en åkerkant, ut i skogen, till en allmän strand eller till och med till ett sandtag som även fungerade som skjutbana.

Snart kändes dessa närbelägna mål en aning ointressanta och föga utmanande, vi var redo för en ny landvinning. Min bror kom på den strålande idén att cykla till en butik så att vi kunde köpa oss något, en glass, godis eller en läsk. Vi kunde inte gärna nöja oss med de butiksbilar som besökte Fagerkulla eller den kortlivade sommarkiosk som var i gång ett par år för dit kunde man ju promenera.

Vår mor hade berättat om en liten affär som låg i närheten. Vi begav oss hemifrån längs den närbelägna sumpmättade strandängen, ledde våra Jopo- och Tunturi cyklar över spången som gick över viken där den var som smalast och upp till byvägen som ledde från Pölsböle vidare till Kårlax. Sträckan var endast någon kilometer lång, grusvägen gick förbi ett par jordbruk, över några åkrar och passerade ett hus från vilket en ivrig eller ilsken svart pudel rusade ut och nafsade oss i benen.

Där den stora vägen delade på sig i Kårlax fanns under några år en butik. Hit åkte vi för att köpa något gott och blev positivt överraskade då vi såg affärens urval. Man fick annat än matvaror här, bland annat hygienartiklar, bokmärken och några leksaker. Efter genomfört köp åkte vi den korta biten hem igen. Det här var roligt några gånger.

Följande mål som min bror kom på var att cykla från Fagerkulla över Stackberget till Nilsby och vidare till Lielax. Vägen dit var både längre och tyngre än då man åkte till Kårlax, för man måste över berget vilket betydde en lång uppförsbacke och en lång nedförsbacke i bägge riktningarna.

Väl framme i Lielax mötte ett samhälle med bankkontor i något som påminde om ett litet höghus, postkontor, maskinverkstad, FBK och två butiker. Vi trampade alltid till andelshandeln som låg längst bort, i utkanten av byn. Affären saluförde litet av varje så det tog sin tid att kolla urvalet innan man bestämde sig för vad man behövde, eller ville ha. Ibland var det metrevar, någon gång pappersvaror och pennor, ofta godis och inte att förglömma det fascinerande tillsatsämne- och essensmättade saftpulvret Rymd. Idag finns här en liten livsmedelsaffär i samband med en pub vars stora dragplåster under flera år var den finländska superstjärnan Arja Saijonmaa som uppträdde här en kväll per sommar.

Snart var vi i musikåldern och då sträckte sig våra cykelturer till centrum av Pargas för varuhuset SOKOS saluförde lp-skivor. Denna längre utsvävning längs den livligt trafikerade Pargasvägen gjorde vi några gånger då vi samlat ihop tillräckligt med fickpengar och kände oss sugna på att bläddra i skivhyllan. Tyvärr var urvalet starkt begränsat så vi blev ofta tvungna att åka hem tomhänta. På rak arm minns jag endast två skivköp och det var då min bror sommaren 1973 inhandlade Houses of the Holy med Led Zeppelin och sommaren därpå Santanas vita album Welcome.

En platta som fanns i varuhusets hylla och som vi tummade på ett par gånger men aldrig köpte var Living in Fear med gruppen Tempest. Varför vi lät bli att köpa just den skivan vet jag fortfarande inte.

Så kom sommaren 1975 då min bror nått de högre tonåren och inte längre hade lust att vara på landet. I och med det upphörde också våra cykelutfärder. Allt har sin tid.

fredag 15 december 2017

Ladan

Även om min bror och jag inte alltid var de aktivaste då det gällde att söka kontakt med ungdomarna i sommarlandskapets byar hade både han och jag våra stunder av social aktivitet. Min bror fann under tonåren sällskap i några ungdomar från hembyn Fagerkulla medan jag något senare råkade en tre år äldre skolkamrat vars släkt hade sin stuga i grannbyn Bollböle.

Denna tre år äldre P tillbringade några dagar varje sommar i en av släktens stugor och vid några av dessa tillfällen kom han på att leta rätt på mig. Tillsammans med honom kom jag att tillbringa ett par av ungdomens mest magiska kvällar. Utgångspunkten var att han traskade till oss där vi grävde mask, tog ett par spön och gav oss iväg i vår eka för att meta. Vi rodde ett bra stycke, till grannbyns före detta allmänna strand, den så kallade Norrgärda brygga. Där sänkte vi ner vårt provisoriska tegelstensankare i det klara djupgröna vattnet mellan tångbuketter och brokistans stora bumlingar.

Det fanns gott om abborre här, även stora exemplar, så det var ett nöje att meta. Man lärde sig snart hur fiskstimmet rörde sig och då det var borta en stund rökte vi en cigarrett eller halsade en öl. P hade nämligen alltid några öl med sig, det hörde till ritualen. En gång köpte han sex flaskor hos vår granne, han med Hönshuset vars föräldrar hade butiken i Åbo, och det var då jag första, och enda gången, såg Hönshuset på insidan.

Närmast bryggan åt Fagerkullahållet bodde enligt P familjen F vars dotter var värd ett omnämnande så det gällde att hålla ögonen öppna. Åt det andra hållet låg en skyddad strand och därefter den av min farfar ofta omtalade K:s bastu som stod på en betongplatta där det branta berget mötte vattnet.

Nappade inte fisken vid bryggan tog vi i land på ett slätt berg ett hundratal meter därifrån, inne i den vida bukten. Ungdomligt obetänksamt och fräckt med tanke på att den nyss nämnda bastun med tillhörande stuga låg precis invid, men vi blev aldrig bortkörda vilket var storsint av invånarna.

Vid ett tillfälle lämnade vi ekan i den allmänna stranden och begav oss upp i byn för där fanns en plats som P ville visa mig. Vi vandrade upp längs vägen och förbi huvudgårdens kännspaka röda karaktärsbyggnad. Gården hade i tiden varit stor och förmögen nog att föda en familj med 14 barn (7 pojkar och 7 flickor) vilka samtliga nådde vuxen ålder. Det var en av min fars återkommande historier då vi åkte ut för första gången på våren och passerade enen på åkern.

Vi passerade det före detta butikshuset och gick en bit längs huvudvägen. Mitt för en större åker vek vi in på en smal väg som ledde till en röd lada. Jag undrade vad vi hade här att göra och vad det var för speciellt med en lada i en liten skogsdunge mitt ute på en åker? Det besynnerliga var emellertid att ladan hade fönster och hur P kunde gå dit så där utan vidare, helt hemvant?

En aning ängsligt och osäkert följde jag med in efter att P hade övertygat mig om att han fick besöka ladan, han kände dem som ägde den. Jag beslöt att lita på honom denna gång och trädde in i det öppna rummet. Synen som mötte mig var som en bild ur en amerikansk ungdomsfilm. Skalan verkade förvrängas så att innandömet såg mycket rymligare ut än vad de yttre måtten utlovade.

Jag kunde inte tro mina ögon. Längs samtliga väggar, på längsgående bräder, stod det prydligt uppradat tomma ölburkar av två märken, regelbundet varannan av det ena märket och varannan av det andra. Vilken noggrannhet och vilken inredningsdetalj. Denna enorma samling gjorde stort intryck på mig, själv oförbätterlig hamster. Och tanken på hur alla burkar hamnat här, vad som föregått det, var både eggande och hisnande. Här hade det hänt saker.

Av den övriga inredningen har jag vaga minnesbilder men jag tycker att det fanns mattor på golvet och längst in förmodar jag att det fanns ett par fåtöljer, en soffa och ett bord av något slag. Och bredvid dessa, till vänster säger min erinran, fanns det häftigaste man kunde tänka sig, ett flipperspel. Tänk att ungdomarna i Bollböle hade eget flipperspel. Det var det närmaste jag dittills nått paradiset. Vad mer kunde man önska än mellanöl, musik, cigarretter och ett flipperspel? Befann jag mig i en dröm, eller i en parallelltillvaro? Hur jag än blinkade stod flipperspelet kvar så jag måste tro på att det verkligen stod där färggrant och lockande.

Vi spelade ett par omgångar innan vi begav oss tillbaka ner till ekan i den skymmande senjulikvällen. Vi rodde hemåt och pratade om musik och än en gång yttrade P sin inte särskilt omvälvande utsaga att världens bästa låt var ”Stairway to Heaven” och världens bästa band The Beatles och deras bästa låt "Let It Be". Amen.

Jag å min sida hade kommit till insikt om att det fanns två förtrollande krypin i mitt sommarlandskap, i Fagerkulla samlades man i Hönshuset och i Bollböle i ladan som jag vill minnas att P refererade till som ”Kämppän”, det vill säga något i stil med kojan, baracken eller lyan.

fredag 8 december 2017

Hönshuset

Samtliga somrar under barndomen och några under ungdomsåren tillbringade vår familj på sommarstället i Fagerkulla, Pargas. Till en början var det en självklarhet men ju äldre man blev desto mera ifrågasatte man detta föräldrastyrda tvång att följa med till stugan i läge som läge. Självfallet höll inte arrangemanget i längden och tids nog hade min äldre bror banat väg även för mig att stanna i staden nu och då.

Före det blev möjligt försökte vi göra det bästa av situationen på landet. En utväg var att fiska med våra kastspön och en annan var att sitta uppe på farfars vind och lyssna på skivor. Vi såg alltid till att vi hade med oss en järnranson lp:n till stugan. Lyssnandet kunde sysselsätta oss i flera timmar för det fanns så mycket att upptäcka inom musikens värld då i början av 1970-talet. Allt var nytt och allt upplevde vi med den första gångens oefterhärmliga kraft och intensitet.

En av familjerna som levde året runt i byn var viktig – om också på fullkomligt olika plan – för hela vår klans tillvaro på sommarstugan. Fadern i huset var en pensionerad yrkesmilitär som tillsammans med sin hustru hade startat en underbart charmig livsmedelsaffär i stenfoten av ett trähus som låg i hörnet av Betaniagatan och Kuppisgatan i Åbo.

Mina föräldrar och min farfar hade ingått bekvämt avtal om varuleverans med dem och fick sålunda sina förnödenheter till landet. Allt de behövde göra var att kvällen innan lämna in en uppköpslista och ett par kassar till butiksinnehavaren. Följande kväll kunde de avhämta varorna och skotta ner dem till vårt ställe som låg endast ett par hundra meter därifrån, nere vid vattnet.

För min bror och mig var familjens tre barn av stor betydelse. De var några år äldre än vi så vi följde noggrant med vad de sysslade med. Detta även om vi inte kände dem särskilt bra, vi hälsade då vi sågs i byn men umgicks inte. Trots det kom de att bidra till vår musikbildning långt mer än de någonsin kan ana.
De bodde på vad som en gång i tiden varit en liten gård med både ladugård och hönshus. Längst in i det gamla röda hönshuset hade de inrett en lya åt sig. Här höll de ofta till under kvällarna.

Det hände ibland att min bror och jag tog en promenad hit enbart för att stå ute på vägen och tjuvlyssna på den musik de satt och hörde på där inne. Väggarna var tunna och rätt glesa så musiken ljöd klar och tydlig ut i det fria.

Ungdomarna lyssnade ofta på bekanta saker som till exempel Fireball med Deep Purple eller Look At Yourself med Uriah Heep men beträffande gitarristen Johnny Winter agerade de introduktörer. Ett flitigt spelat album i hönshuset var nämligen Live Johnny Winter And vilket vi tyckte var stenhårt och det dröjde inte länge innan lp:n fann sin väg till vår skivhylla. Vi var djupt imponerade av Winters kraftiga röst och självsvåldigt virtuosa gitarrspel, särskilt i låtar som ”Good Morning Little Schoolgirl”, ”It´s My Own Fault”, ”Johnny B Goode”, ”Jumpin´ Jack Flash” och ”Rock´n´Roll Medley”.

Det var inte enbart att höra rockmusik från hönshuset som kändes speciellt. Lika roligt var det att upptäcka att det fanns ungdomar som hade liknande musiksmak som vi och mest eggande av allt var att de hade ett hemlighetsfullt och spännande eget tillhåll där de kunde sitta och umgås och lyssna på musik.

Vi spräckte aldrig illusionen och var in i huset utan behöll det som vi önskade det i vår fantasi. För mig såg det ut på ett sätt medan det för min bror säkert såg helt annorlunda ut. I min version fanns där en mjuk, något sliten sittgrupp längst in, några stora dynor, ett lågt bord, en hylla för stereoanläggningen och affischer av rockstjärnor och band på väggarna.

Långt senare lärde jag känna den yngsta sonen i familjen och då var jag vid ett tillfälle in i hönshuset. Då var den aktiva tiden redan förbi och lyan brukades främst som ölförråd.

Än i denna dag kommer jag alltid med tacksamhet att tänka på dessa ungdomar då jag lyssnar på Johnny Winter. Jag färdas tillbaka i tiden och står utanför hönshuset och lyssnar, drömmer och fantiserar.

fredag 17 november 2017

Alvastra klosterruin

I slutet av oktober reste vi från Åbo till Stockholm och vidare till Jönköping för att uppleva musikalen Les Misérables på Kulturhuset Spira. Vi körde söderut i lugn och ro med sinnena öppna för diverse spontana stopp. Ett första var att inta frukost på Nyköpingsbro, inget mer att orda om den saken. Därefter susade vi förbi både Norrköping och Linköping för att inte trassla in oss i alltför tidskrävande stadskörning.

Mellan Mjölby och Ödeshög stannade vi för att titta på den mäktiga Rökstenen, en upplevelse som försatte en i en besynnerlig stämning. Där man stod bredvid den resliga stenen stod man så nära historien man kan komma, vilket alltid är lika hisnande.

Endast några kilometer västerut låg en plats som vi inte kom oss för att uppsöka vid vårt besök till Omberg i augusti 2016. Hemkommen några dagar senare upptäckte jag till min förargelse att vi hade missat en ytterst betydande sevärdhet, dessutom endast med någon futtig kilometer. Då bestämde jag mig för att inte köra förbi nästa gång.

Nedan om Omberg grundade franska cisterciensmunkar år 1143 ett kloster som under tidens gång växte och utvecklades till en mycket betydande inrättning. Även den heliga Birgitta vistades på Alvastra kloster en tid och det var här hon fick många av sina uppenbarelser. Klostret verkade i närapå 400 år, fram till reformationen då det upplöstes och jorden tillföll kronan. Byggmaterial från klostret återanvändes bland annat i Vadstena Slott och övriga större anläggningar.

Besöket vid ruinerna fördjupade den känsla som väckts vid Rökstenen. Man kunde tydligt ta till sig klosterhelheten då man vandrade längs de stenlagda gångarna och i kyrkoruinen erfor man den sensationella känsla av litenhet som upptar en då man ställs inför något stort och mäktigt som föregått en. Vidare vittnade det om en högt utvecklad kultur, en snillrik och sagolikt vacker arkitektur och en djupt sittande kunskap och vilja att förverkliga allt detta. Stannar man upp för att lyssna och känna efter kan man närapå höra det förflutna tala till en och då får man åter en gång ta del av den ständigt strömmande tiden som även kan kallas historiens gång.









fredag 3 november 2017

Några låtar från 1971

År 1971 var högintressant inom rockmusiken, mycket skedde gällande låtskrivande, kreativitet, sound och inspelningskvalitet. Därför är det ingen slump att ett stort antal betydande låtar gavs ut under detta år och då tänker jag inte i första hand på de radiovänliga hitlåtarna utan på mer ambitiösa och längre verk. Det låg i tiden att alla band med självaktning skulle åstadkomma en egen "Stairway To Heaven".

Led Zeppelin var ingalunda först med att spela in en episk låt som kom att fungera som ett slags signatur för bandet men ”Stairway To Heaven” hör definitivt till de mest berömda bland dessa. Att avsluta sida ett på det suveräna fjärde albumet med detta långa och i ständig utveckling varande stycke visade sig vara ett genialt drag.

Nedan följer ett subjektivt urval dylika stora låtar från 1971 vilka samtliga kommit att betyda mycket för mig. Jag återkommer regelbundet till dem alla.

Under 1970-talets första år var Uriah Heep mycket populära i Finland. Bandet gick framåt för varje album och på den tredje skivan Look At Yourself var man redo att presentera den majestätiskt vackra ”July Morning” för en entusiastisk publik.

Fleetwood Mac tog med albumet Future Games ytterligare ett kliv vidare från att enbart vara ett renodlat bluesband och det lågmält stämningsfulla, blåklingande inledningsspåret ”Woman Of 1000 Years” hör till det finaste som gitarristen Danny Kirwan åstadkom under sina år i bandet.

The Who släppte sitt mest helgjutna album Who´s Next nämnda år och med på lp:n finns den stenhårda låten ”Won´t Get Fooled Again” där gruppen når höjder den vanligtvis inte siktade mot eller förmådde uppnå. Ett anmärkningsvärt fint arbete i bandets något ojämna, och stundvis till och med tråkiga produktion.

Den kanadensiska storgruppen Steppenwolf satsade allt, och segrade, på den mer än nio minuter långa ”For Ladies Only” från albumet med samma namn. Låten har allt; en medryckande melodi, tungt vägande text, kraftfullt tolkad sång och ett långt mellanspel som behåller och bygger upp spänningen inför finalen.

Ett av rockhistoriens bästa band är Mountain som år 1971 släppte albumet Nantucket Sleighride vars titelspår hör till det finaste ett rockband någonsin åstadkommit. Låten bygger på flera teman vilka flyter in i varandra skarvlöst och bildar en fullkomligt hisnande helhet. Kreativiteten är på så hög nivå att bandet har råd att slösa med idéer i en och samma låt.

Jim Morrison och The Doors blev tvungna att avsluta sin karriär för tidigt. Detta gjorde man på ett värdigt sätt med den hypnotiska låten ”Riders On The Storm” från det fina albumet L.A. Woman.

Den hårt arbetande irländska gitarrhjälten Rory Gallagher gav ut sitt första mästerverk Deuce år 1971. En av många höjdpunkter på skivan är den långa låten ”In Your Town” där Gallaghers samstämda trio ger en uppvisning i hur man spelar bluesrock.

Den holländska rockmusikens flaggskepp Golden Earring sprängde alla tidigare gränser med ”She Flies On Strange Wings” från albumet Seven Tears. En mångfasetterad låt som tar lyssnaren på en svindlande resa ledd av gruppens fenomenala basist Rinus Gerritsen.

I grannlandet Sverige verkade under 1970-talets första år supertrion November och från bandets helgjutna lp 2:a November vill jag lyfta fram den kontemplativt förtrollande ”En lång dag är över”. Världen känns ny och väntar på att bli upptäckt och det gör gruppen djärvt och fördomsfritt på hela detta magiska album.

För mig är och förblir bandet Free det viktigaste. Kort före den första splittringen släppte man skivan Free Live! vars sista bit är en studioversion av en nyskriven sång. Man gjorde sorti med den vemodiga och symboltunga ”Get Where I Belong”, en svidande uppriktigt opretentiös sång som växer till en vacker och vädjande bön om förlåtelse.




Get Where I Belong

fredag 22 september 2017

Balkongen

På den gröna balkongen en septembernatt
brädorna svagt varma efter dagens sol
i glasen djuprött värmande vin 
de fyra stormlyktorna tända

Mörkret spinner en tätnande väv över nejden
blickar med vidöppna ögon ut i dunklet
förnimmer äppelträdets löv och grenverk
trygg och trösterik i det blå höljet

Hundarna varseblir något i stillheten
stirrar till vänster nosar vädrar
morrar dovt skäller några gånger
vem eller vad gav sig till känna?