fredag 17 november 2017

Alvastra klosterruin

I slutet av oktober reste vi från Åbo till Stockholm och vidare till Jönköping för att uppleva musikalen Les Misérables på Kulturhuset Spira. Vi körde söderut i lugn och ro med sinnena öppna för diverse spontana stopp. Ett första var att inta frukost på Nyköpingsbro, inget mer att orda om den saken. Därefter susade vi förbi både Norrköping och Linköping för att inte trassla in oss i alltför tidskrävande stadskörning.

Mellan Mjölby och Ödeshög stannade vi för att titta på den mäktiga Rökstenen, en upplevelse som försatte en i en besynnerlig stämning. Där man stod bredvid den resliga stenen stod man så nära historien man kan komma, vilket alltid är lika hisnande.

Endast några kilometer västerut låg en plats som vi inte kom oss för att uppsöka vid vårt besök till Omberg i augusti 2016. Hemkommen några dagar senare upptäckte jag till min förargelse att vi hade missat en ytterst betydande sevärdhet, dessutom endast med någon futtig kilometer. Då bestämde jag mig för att inte köra förbi nästa gång.

Nedan om Omberg grundade franska cisterciensmunkar år 1143 ett kloster som under tidens gång växte och utvecklades till en mycket betydande inrättning. Även den heliga Birgitta vistades på Alvastra kloster en tid och det var här hon fick många av sina uppenbarelser. Klostret verkade i närapå 400 år, fram till reformationen då det upplöstes och jorden tillföll kronan. Byggmaterial från klostret återanvändes bland annat i Vadstena Slott och övriga större anläggningar.

Besöket vid ruinerna fördjupade den känsla som väckts vid Rökstenen. Man kunde tydligt ta till sig klosterhelheten då man vandrade längs de stenlagda gångarna och i kyrkoruinen erfor man den sensationella känsla av litenhet som upptar en då man ställs inför något stort och mäktigt som föregått en. Vidare vittnade det om en högt utvecklad kultur, en snillrik och sagolikt vacker arkitektur och en djupt sittande kunskap och vilja att förverkliga allt detta. Stannar man upp för att lyssna och känna efter kan man närapå höra det förflutna tala till en och då får man åter en gång ta del av den ständigt strömmande tiden som även kan kallas historiens gång.









fredag 3 november 2017

Några låtar från 1971

År 1971 var högintressant inom rockmusiken, mycket skedde gällande låtskrivande, kreativitet, sound och inspelningskvalitet. Därför är det ingen slump att ett stort antal betydande låtar gavs ut under detta år och då tänker jag inte i första hand på de radiovänliga hitlåtarna utan på mer ambitiösa och längre verk. Det låg i tiden att alla band med självaktning skulle åstadkomma en egen "Stairway To Heaven".

Led Zeppelin var ingalunda först med att spela in en episk låt som kom att fungera som ett slags signatur för bandet men ”Stairway To Heaven” hör definitivt till de mest berömda bland dessa. Att avsluta sida ett på det suveräna fjärde albumet med detta långa och i ständig utveckling varande stycke visade sig vara ett genialt drag.

Nedan följer ett subjektivt urval dylika stora låtar från 1971 vilka samtliga kommit att betyda mycket för mig. Jag återkommer regelbundet till dem alla.

Under 1970-talets första år var Uriah Heep mycket populära i Finland. Bandet gick framåt för varje album och på den tredje skivan Look At Yourself var man redo att presentera den majestätiskt vackra ”July Morning” för en entusiastisk publik.

Fleetwood Mac tog med albumet Future Games ytterligare ett kliv vidare från att enbart vara ett renodlat bluesband och det lågmält stämningsfulla, blåklingande inledningsspåret ”Woman Of 1000 Years” hör till det finaste som gitarristen Danny Kirwan åstadkom under sina år i bandet.

The Who släppte sitt mest helgjutna album Who´s Next nämnda år och med på lp:n finns den stenhårda låten ”Won´t Get Fooled Again” där gruppen når höjder den vanligtvis inte siktade mot eller förmådde uppnå. Ett anmärkningsvärt fint arbete i bandets något ojämna, och stundvis till och med tråkiga produktion.

Den kanadensiska storgruppen Steppenwolf satsade allt, och segrade, på den mer än nio minuter långa ”For Ladies Only” från albumet med samma namn. Låten har allt; en medryckande melodi, tungt vägande text, kraftfullt tolkad sång och ett långt mellanspel som behåller och bygger upp spänningen inför finalen.

Ett av rockhistoriens bästa band är Mountain som år 1971 släppte albumet Nantucket Sleighride vars titelspår hör till det finaste ett rockband någonsin åstadkommit. Låten bygger på flera teman vilka flyter in i varandra skarvlöst och bildar en fullkomligt hisnande helhet. Kreativiteten är på så hög nivå att bandet har råd att slösa med idéer i en och samma låt.

Jim Morrison och The Doors blev tvungna att avsluta sin karriär för tidigt. Detta gjorde man på ett värdigt sätt med den hypnotiska låten ”Riders On The Storm” från det fina albumet L.A. Woman.

Den hårt arbetande irländska gitarrhjälten Rory Gallagher gav ut sitt första mästerverk Deuce år 1971. En av många höjdpunkter på skivan är den långa låten ”In Your Town” där Gallaghers samstämda trio ger en uppvisning i hur man spelar bluesrock.

Den holländska rockmusikens flaggskepp Golden Earring sprängde alla tidigare gränser med ”She Flies On Strange Wings” från albumet Seven Tears. En mångfasetterad låt som tar lyssnaren på en svindlande resa ledd av gruppens fenomenala basist Rinus Gerritsen.

I grannlandet Sverige verkade under 1970-talets första år supertrion November och från bandets helgjutna lp 2:a November vill jag lyfta fram den kontemplativt förtrollande ”En lång dag är över”. Världen känns ny och väntar på att bli upptäckt och det gör gruppen djärvt och fördomsfritt på hela detta magiska album.

För mig är och förblir bandet Free det viktigaste. Kort före den första splittringen släppte man skivan Free Live! vars sista bit är en studioversion av en nyskriven sång. Man gjorde sorti med den vemodiga och symboltunga ”Get Where I Belong”, en svidande uppriktigt opretentiös sång som växer till en vacker och vädjande bön om förlåtelse.




Get Where I Belong

fredag 22 september 2017

Balkongen

På den gröna balkongen en septembernatt
brädorna svagt varma efter dagens sol
i glasen djuprött värmande vin 
de fyra stormlyktorna tända

Mörkret spinner en tätnande väv över nejden
blickar med vidöppna ögon ut i dunklet
förnimmer äppelträdets löv och grenverk
trygg och trösterik i det blå höljet

Hundarna varseblir något i stillheten
stirrar till vänster nosar vädrar
morrar dovt skäller några gånger
vem eller vad gav sig till känna?

fredag 1 september 2017

Minnet av en sjö

Av gammal vana svängde jag till höger från väg nr 551, in på en gropig, regnmedtagen grusväg. Närmast stora vägen låg en grupp småhus utspridda i skogsterrängen, därefter fick man intrycket att vägen ledde längre och längre in i en tom och öde skog vars trädbestånd dominerades av högväxta smala granar vilket gjorde ljussättningen skum och dyster även mitt på dagen. Mitt i tomheten kunde ett ensamt hus dyka upp längs vägen, oftast ett sedvanligt pakethus i ett plan och med en totalareal omkring 100-120 kvadratmeter. Ytterligare ett par hundra meter längre fram vek jag av till vänster, in på en ännu smalare grusväg vars yta var korvigt ojämn.

Snart stupade vägen brant och efter den långa backen öppnade sig den väl bekanta vyn. Rakt fram parkeringsplatsen, den belysta löpslingan mitt ute i skogen, till vänster det bruna lilla utedasset och till höger stigen ner mot bastun, grillplatsen och stranden.

Jag parkerade bilen, steg ut och drog in platsens kännspaka doftblandning av löpslingans färska träflis, sumpig mossa, surnad aska i eldstaden, gammal bastu och humusmättat insjövatten. Med ens svallade minnen in och sköljde över mig, närapå dränkte mig. Känslan var oväntat kraftfull och framkallade ett nästan oönskat skov av sentimentalitet.

På ett ögonblick var jag 20 år tillbaka i tiden, till en tid då barnen var små och vi ofta besökte deras morfar och kom till ödemarkssjön för att bada. Klart och tydligt kom jag ihåg en gång då vädret var kyligt och vi värmde bastun så att barnen kunde bada i sjön. Likaså erinrade jag mig att vi föräldrar ofta badade i sjön tillsammans med barnen. Hur det bruna vattnet sved i ögonen då man dök, hur barnen älskade att hoppa i från den långa bryggan och stoja i stranden. Och hur speciellt det var att nu och då åka ner på tumanhand för att ta sig ett dopp i den ljumma kvällningen.

Jag gick ut på den robusta bryggan och blickade ut över den utdragna sjön. Närmast till höger låg några uppdragna roddbåtar av rank insjömodell, längre bort skymtade man byns hus och på alla andra håll fylldes landskapet av enorma mängder skog som sträckte sig fram till vattenbrynet.


Vemodet höll på att övergå i något värre då jag stod och blickade ner i det bruna vattnet, lyssnade på det stilla plasket av vågor mot stranden och klart och tydligt insåg det uppenbara att tid som gått aldrig kommer åter. Lika tom och öde som stranden var, lika passerat var det stadium då vi fyllde stranden med liv och gjorde den till vår badplats, till vårt lånade sommarparadis.

Grillplatsen såg sliten ut med grova ingraveringar i stockarna och några urdruckna ölburkar i askan, nedsotade av glöd och lågor. Ett par halvbrända vedträn pekade hjälplöst upp mot björkarna, lika vilsna som jag. I bastun hade någon känt behov av att slå ut ett par fönsterrutor och ugnen var rostig och medtagen. Laven såg sorgset smutsig ut och det gråsotiga trävirket i dörrar och karmar hade fått utstå ett och annat yxhugg.

Hur hamnade vi här? Hur gick det så fort? I takt med att barnen växte upp blev det glesare mellan besöken ner till sjön och så plötsligt kom dagen då ingen längre brydde sig om att bada. Och för att understryka ödets grymma ironi började barnens morfar försvinna in i en trängre och allt mera förkrympt tillvaro i takt med strandens stilla nedgång mot förfall.

Ledsen stod jag och tittade. Jag begrep att sjön aldrig kan vara endast en sjö för mig utan alltid kommer att förbli en spegel som framkallar minnen och tar mig på en tidsresa till en lycklig och bekymmerslös tid då tillvaron låg framför mig som ett färgglatt vykort.

lördag 12 augusti 2017

Tu154

Står posterad på berget bredvid startbanan
blicken söker ett objekt att följa i det klarblå
letar sig upp bakom landningsljusens gula rad
högsommarsolen värmer ryggen, t-skjortan klibbar
ett blänk som en solkatt meddelar om inflygning
silvret i skyn växer, rörelse i hägringen
strålkastarna påslagna, den nigande rörelsen
snart synliga de neråtlutande vingarna
den spetsiga noskonen, det grova skrovet
stjärtens tre motorer och högbelägna roder
robusta landningsställ fälls ut, ljudet tilltar
Snart faller Tu154:an ur skyn, vinglar till på tröskeln
landar tungt på banan, rullar, bromsar våldsamt in
doften av flygfotogen och bränt gummi når näsan

fredag 28 juli 2017

Skylarks

I bilen en kulet gråmulen majmorgon
jaget vaknar motigt till ny arbetsdag
staden vaknar upp från dygnsvilan
naturen vaknar ur kala vinterdvalan
målar växtlighet i ljusgröna nyanser

Färdas ut ur det reella, in i musiken
gitarr, saxofon, bas och trummor
visar vägen upp i höjden över fältet
där sånglärkan kvillrar i torrluften
vilseledande vackert, på lyrisk versfot

Trivs i det tyngdupphävda och tidlösa
svävar i associationsvärldens hägring
bland dofter, färger, bilder och ljud
är lärkan jag, existerar jag längre
eller överskred jag dimensionsgränsen

Den milda boogien rycker i min draklina
nedåt meter för meter mot sinnevärlden
förnimmer min bil på bron över ån
känner tyngden återvända i sätet
vem körde då jag var annanstädes?

(Tack till Ilpo Murtojärvi Quartet: Skylarks)


fredag 7 juli 2017

Lunchpaus på skeppsvarvet

Somrarna 1980 och 1982 och våren 1981 arbetade jag som lagerbiträde på det ena av skeppsvarven i Pansio utanför Åbo. Som 18-20-åring var det intressant och lärorikt att se hur ett fartyg växer fram från kölsträckning till utrustning. Några av de fartyg som varvet byggde och/eller levererade under min tid var lastfartygen Baltiskij 110 och Sibirskij 2102 för flod- och havstrafik till Sovjetunionen, havsforskningsfartyget Akademik Shuleikin till Sovjetunionen och oljebekämpningsfartyget Hylje för Sjöfartsstyrelsen.

Det som fascinerade mig ännu mer än att se hur fartygen blev till var att hålla öronen öppna och höra vad arbetarna pratade om och i vilket tonfall, särskilt då de talade om arbetsledare och chefer. Deras prat kunde ibland kännas provocerande och träffa ömma punkter eftersom min far arbetade som inköpare på varvet och sålunda tillhörde kontorspersonalen, dem som arbetarna gärna kallade ”herrar”.

En annan sak som var speciell med detta varv var att den kommunistiska fackavdelningen var den starkare på arbetsplatsen och inte den socialdemokratiska. Detta ledde till rätt hårda dispyter mellan de två lägren och samarbetet dem emellan var inte alla gånger friktionsfritt. Det fanns flera starka viljor bland de fackliga representanterna och den relativt unga huvudförtroendemannen var en väl utbildad modern, lätt stridslysten, kommunist som gärna höll hög profil.

Trots att jag var son till en av herrarna på kontoret blev jag någorlunda väl accepterad av mina arbetskamrater på lagret. Dels berodde det här på att arbetstagarna där var vettiga människor, dels på att min far inte tillhörde de värsta översittarna i arbetarnas ögon. Jag kommer ihåg att en skolkamrat till mig som arbetade på verktygslagret fick stå ut med mycket mer smälek, han blev ofta tilltalad som ”ingenjörens son”.

Under min korta tid på varvet lyckades jag etablera god kontakt med ett par jämnåriga killar som fått anställning på varvet efter avslutad yrkesutbildning. Det var kul för då fanns det arbetskamrater som det var enkelt att arbeta med och även prata strunt med vid sidan om arbetet. En av dessa killar hette Juha och honom åt jag ofta lunch tillsammans med.

En lunchpaus kunde se ut på fyra olika sätt. Det första, och mest anspråkslösa, alternativet var att man åt medtagna smörgåsar inne på lagrets kontor, eller om vädret var varmt och vackert kunde man promenera ett stycke och sätta sig på någon av virkesstaplarna invid limträbalkfabriken. Där kunde man njuta en stund av den goda trädoften och det fina vädret samtidigt som man åt sina smörgåsar och drack sin läsk.

Ifall Juha hade kommit till arbetet i sin Toyota Corona Mark II hände det att vi åkte från varvet in mot Åbo hamn och åt vår lunch vid kaffekiosken bredvid Åbo slott. Måltiden bestod av en stor flottig köttpirog med två knackkorvar, kryddad med senap, ketchup och gurksallad. Till efterrätt kunde man ta en kopp kaffe eller en glass.

Avstickarna till Åbo slott kändes speciella, att bli ombedd att följa med upplevde jag som att vara accepterad och godkänd som individ och inte bli identifierad som son till inköparen. Dessa tillfällen var höjdpunkter, man kom bort från arbetsplatsen för en stund och man var upptagen i gemenskapen, inte någon självklarhet för en svenskspråkig gymnasist i en helt finsk arbetarmiljö.

En tredje, och rätt vanlig, variant var att man traskade ett par hundra meter från varvsporten till en närbelägen livsmedelsaffär. Där kunde man över disk köpa bleka, fuktblöta, degiga köttpiroger med knackkorvar inuti vilka expediten värmde i mikrovågsugn. Av någon oförklarlig anledning smakade denna smetiga, feta måltid extra gott. Kring butiken var det liv och rörelse, män i bruna och blå overaller stod och rökte eller halsade en lättöl efter att de ätit sin lunch. Var det fredag kunde man se en och annan som redan inlett veckoslutsfirandet och inte tänkte gå tillbaka till sitt arbete på eftermiddagen.

Valde man det fjärde alternativet gick man till varvets matservering som låg längst in bakom värmecentralen och limträbalkfabriken. Här blev man ofta tvungen att köa ett bra tag innan man fick sin mat och det kunde hända att den populäraste rätten då redan tagit slut. Den ena ändan av byggnaden var reserverad för kontorspersonalen så här råkade vitskjortorna och blåkragarna varandra. Jag åt mycket sällan i matsalen för där var trångt och stökigt.

Eftersom varvet var en stor arbetsplats var det en ypperlig plats att iaktta människor på. De anställda var i alla åldrar och av alla sorter. Den hotfullaste episoden från den här tiden skedde på fritiden, på Kårens populära sommardiskotek. Sonen till en av de hyggliga damerna på lagret arbetade också på varvet och råkade vara på Kåren samtidigt som jag en fredagskväll. Då han fick syn på mig slungade han utan förklaring och förvarning iväg ett tungt halvlitersstop av tjockt glas mot mig. Stopet missade sitt mål, mitt huvud, med någon decimeter men rädslans frö var sått.