fredag 30 december 2011

Master of Reality

När det gäller Black Sabbath talar man ofta om debutalbumet och Paranoid som klassiker och mästerverk. Beträffande Paranoid, som förvisso är ett fantastiskt album, kan jag hålla med detta även om soundet låter en aning halvfärdigt, gammalt och platt. Debutalbumets storhet har jag dock aldrig förstått mig på, jag tycker att det är ett vanligt första album där ett band söker sin väg och musikaliska riktning. Det finns ett par bra låtar på skivan men inget omstörtande, närmast tänker jag på den fina ”Behind the Wall of Sleep”, ”N.I.B. och titelspåret.

Det stora steget i utvecklingen tar gruppen efter Paranoid med mästerverket Master of Reality, som var min första kontakt med Black Sabbath. Jag kommer ännu tydligt ihåg hur häpen och perplex jag som tioåring blev då min äldsta kusin lade på ”Sweet Leaf” vid ett besök hos dem under hösten 1971. Min storebror hade samma höst skaffat alla Creedence Clearwater Revival lp:n, Fireball med Deep Purple och Santanas storverk Abraxas så jag hade litet att jämföra med, men ingenting lät lika rått och raspigt som Black Sabbath. Jag gillade inte Ozzy Osbournes sång som jag tyckte var bräkig och ful, jag tyckte att låtarna var för tunga och för långa. Trots det lämnade skivan ett bestående minnesspår.

Efter några år och en rejäl dos lyssnande började Master of Reality träda fram som det fulländade albumet i sitt slag, perfekt för en tonårskille. Sedan dess har jag ansett skivan vara en av rockhistoriens tyngsta, bästa och hårdaste plattor, en att återkomma till då man vill avreagera sig med rejäl huvudbankarmusik. Soundet är mycket bättre och modernare än på föregångaren Paranoid, låtarna en grad tyngre och ännu bättre spelade.

Vill man gå igenom skivan låt för låt kan man börja med att konstatera att första sidan är så gott som oslagbar med tre klassiker av vilka den följande överträffar den föregående. Den marijuanahyllande ”Sweet Leaf” är det perfekta öppningsspåret som anger stilen, attityden och allt som skivan kommer att bjuda på. Den följs av ”After Forever” som är en större låt än öppningsspåret med fantastiska gitarrer och stenhård sång. Bakom dundrar en rytmsektion ledd av den begåvade Geezer Butler, en av rockvärldens mest underskattade basister. Som spelande basist kan han agera kompgitarrist åt Tony Iommi vid behov och hans snabba fingrar över strängar och greppbräda är en fröjd för öga och öra.

Plötsligt varvas stämningen ner och ger lyssnaren en andhämtningspaus under Tony Iommis korta fragment ”Embryo”. Därefter spränger bandet banken med ”Children of the Grave”, klassikernas klassiker med en text om krig, fred och revolution, ett oslagbart stycke som för mig i en enda låt sammanfattar allt vad Black Sabbath är fråga om, kort och gott ett av de största rockbanden genom tiderna. Ingen låt är som den jagande ”Children of the Grave”, här faller allt på plats.

Sida två på lp:n inleds av Iommis andra interludium, den vackra ”Orchid” som exploderar i ”Lord of This World” med vilken skivan blir ännu tyngre än på sida ett. Ozzy Osbourne träder senast nu fram som den perfekta frontmannen med ett oslagbart ”yeah” som han sticker in med jämna mellanrum.

Med låten ”Solitude” visar gruppen upp en djup och mycket sensibel sida. Det här vackra spåret utgör en fantastisk kontrast som kompletterar helheten. När jag var ung hoppade jag oftast över ”Solitude” för då tyckte jag att låten var mesig och intetsägande och bröt upp helheten med de tunga stenkrosslåtarna. I vuxen ålder har jag dock insett låtens storhet och nödvändighet på skivan, dessutom finns här ett smakfullt minimalistiskt gitarrsolo och lågmäld sång av Osbourne.

Skivan avslutas minst lika bra som den inleds, med den dystra och majestätiska ”Into the Void” som slungar ut allt i rymdens evighet och tomma, livlösa vakuum. Jorden har gått under i förgiftning och krig och allt som återstår är en flykt ut i tomheten. Låten har ett fenomenalt trögt och tungt intro som utvecklas för att nå sin klimax i slutet av låten med ett tjutande gitarrsolo som följs av en abrupt avslutning.

Jag kan inte komma på ett bättre sätt att städa ut det gamla året och rocka in det nya med än Master of Reality, en av tidernas största skivor, nu med 40 år på nacken men fortfarande lika fräsch och fräck. Gott nytt 2012 alla läsare.

tisdag 27 december 2011

Brad Mehldau - Largo

Den mångsidiga och begåvade amerikanska jazzpianisten och kompositören Brad Mehldau (f. 1970) är kanske bäst känd för sina fina inspelningar för pianotrio, The Art of the Trio vol. 1-5, Anything Goes, Day Is Done och House On Hill. Några andra viktiga skivor i hans produktion är Elegiac Cycle för solopiano, Love Sublime där han har sällskap av den världsberömda operasångerskan Renée Fleming, Love Songs med den kända svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter och Modern Music för två pianon.

I början av 2000-talet verkade Mehldau i Los Angeles och under några dagar i april 2001 spelade han in en skiva som jag anser att alla musikälskare borde ge en chans, oberoende om man brukar lyssna på jazz eller inte.

Den som vill stifta bekantskap med en lättare och glättigare sida av Mehldau gör sålunda klokt i att skaffa fram mästerverket Largo. Skivan åskådliggör från de första tonerna fram till det sista ackordet med största tydlighet hur roligt det kan vara att göra musik tillsammans. Largo är genomdränkt av genuin spelglädje som för tankarna bakåt i tiden till de bästa smågrupperna på 1950- och 1960-talet, t.ex. Miles Davis kvintett och sextett, John Coltranes revolutionerande kvartett, Theloniuos Monks eller Dexter Gordons kvartett.

Bandet spelar ”live” i studion och låter som en akustisk jazzgrupp skall låta, men det fina är att man inte efterapar redan existerande utan skapar nytt. Och inga positioner är låsta utan vill man ha med elektriska instrument eller elektroniska effekter så inkluderar man dem helt problemfritt vilket ger musiken en extra krydda och känsla av samtid.

Öppningsspåret ”When it Rains” fungerar perfekt, alla instrument hörs klart och tydligt och låten visar vilken känslig och fin kompositör Mehldau är. Det melodiska, stundvis minimalistiska, exakt spelade stycket försätter omedelbart lyssnaren i rätt stämningsläge och en känsla av förväntan.

Mehldau håller sitt grepp om lyssnaren i ”You´re Vibing Me” i vilken han spelar vibrafon och har fördubblat rytmsektionen. Färden går vidare i den glättigt svängiga ”Dusty McNugget” där de fina blåsararrangemangen mot slutet drar avlägsna paralleller till Miles Davis ”So What” från mästerverket Kind of Blue, dock utan att gå för nära.

Den lyckade blandningen av akustiskt och elektriskt når en kulminationspunkt i den urbana, något jäktade låten ”Dropjes” som får en att tänka på hetsig storstadstrafik. Därefter följer skivans kanske viktigaste spår, gruppen Radioheads ”Paranoid Android”, i vilket hela skivans anda och atmosfär finns koncentrerad. Låten byggs långsamt upp mot en slagverksorgie för att avta i ett meditativt och stillsamt tema. Efter denna höjdpunkt är lyssnaren i behov av ett överförande mellanspel och denna funktion har ”Franklin Avenue” med sitt finurliga pianospel och fina blåsararrangemang.

Ju längre albumet lider på desto bättre humör blir man. Låtarna är mycket noggrant placerade på albumet för att uppnå en fungerande helhet, de är många och omväxlande. I stycket ”Sabbath” river Mehldau loss med sitt piano kopplat till specialeffekter i en tungt hypnotiskt monoton låt som precis som titeln säger leder tanken till Black Sabbath. Därefter demonstrerar han användbarheten av Beatleskompositioner i en eteriskt spelad version av ”Dear Prudence”, en rätt så intetsägande låt som jag alltid tyckt illa om i original. Det vilsamma övergår i den luftiga och lätta, nästan flygande rytmlåten ”Free Willy” och vidare till ”Alvarado” som även den är en perkussiv låt.

De två återstående spåren tar lyssnaren ner på markytan igen. Först ute är Jobin låten ”Wave” som på ett smart sätt övergår i skivans andra Beatleslåt ”Mother Nature´s Son”, vilken liksom ”Dear Prudence” också är tagen från det vita dubbelabumet. Mehldau lugnar ner en aning genom att spela vibrafon på dessa stycken som i övrigt är genialt framförda med en underbar blandning av akustiska instrument och elektronik. Den långsamma ”I Do” avslutar denna glädjefyllda resa och lämnar lyssnaren tillfredsställd men definitivt sugen på mera. Bara att börja om från början.

fredag 23 december 2011

Julblogg

Det är mitt på dagen den 23 december 2011 och jag sitter vid mitt arbetsbord och tittar ut mot trädgården. Det regnar och blåser ute, gräsmattan är vackert jämngrön och i det närmaste äppelträdet lyser julbelysningen litet vilset i den skumma dagern. I mina hågkomster färdas jag ett år bakåt i tiden, till den 22 december 2010 då vi besökte hantverksmuseet Klosterbacken för att se på de framdukade julborden i de små trästugorna. Då var det full vinter med minusgrader och rikligt med snö, ett riktigt julväder såsom man minns det från barndomen. Tre av fotografierna i detta inlägg är tagna vid det besöket och med dem och en bild av vår julgran vill jag önska mina läsare en fridfull och stämningsmättad julhelg.

I ett tidigare inlägg berättade jag hur läsningen av ett par böcker av Folke Isaksson och Eyvind Johnson hör till min julförberedelse. Ett lika viktigt preludium är att få vara med och erfara den varma och inbjudande atmosfär som råder på Katedralskolans julbasar vid vilken skolans elever arbetar tillsammans för att samla in pengar till välgörenhet. I år fick man ihop hela 5 650 euro som via kyrkans utlandshjälp går till byggandet av en skola i Kongo.

Julafton skall vi fira tillsammans med barn, föräldrar och bror med familj. Eftersom det är vi som står värdar kommer vi inte att kunna åka till Gamla Stortorget för att följa med när julfreden blir utlyst och inte heller besöka begravningsplatsen på kvällen för att tända ljus, två händelser som skapar stämning och som vi så ofta som möjligt lägger till julens ritualer.

På julbordet kan vi som har tillräckligt god ekonomi och råkar få leva i denna rika och priviligierade del av världen duka upp vad vi än önskar. Det som känns fel i ett förmöget land som Finland och som hugger i hjärtat är att så många medmänniskor inte har råd att skaffa hem julmat eller klappar till sina barn. Varför lät vi vårt samhällsbygge ta denna riktning när vi för inte alltför länge sedan ännu hyllade klyftutjämnande principer. Varför blev begrepp som hygglighet, mänsklig omtanke, medkänsla, empati och solidaritet ur mode? Det fattar och accepterar jag aldrig. Nu tycker någon med all rätt att jag är skenhelig som tar upp det här, jag som själv inte är ett dugg bättre än de övriga egoisterna som bara tänker på sig själv? Det enda jag kan komma med är att jag lider av dåligt samvete.

Sålunda kommer vi att kunna avnjuta allt från gravad sik och lax till kallrökt lax, sillar, enrisströmming, köttbullar för att avsluta med skinka, ärtor, potatis-, morots- och kålrotslåda. Efter en stund av samvaro med julmusik i bakgrunden blir det kaffe med jultårtor, dadelkaka och pepparkakor, därefter utdelning av några paket.

Såsom det redan tydligt kommit fram bör vissa saker upprepas för att julen skall kännas som jul och bli fullbordad. En viktig bit är att lyssna på Jussi Björlings oslagbara och hjärtskärande version av julsången ”O helga natt” som kulminerar i den höga och gripande sluttonen.

En rolig händelse som fått stor betydelse under de tre senaste åren är att våra äldre pojkar, och i år även vår yngre dotter, arbetat som säsonghjälpare vid stadens finaste fiskstånd, Herkkunuotta, i Saluhallen i Åbo. De får på nära håll följa med den dag för dag tilltagande kommersen i hallen och vara med om den speciella stämning som råder där ett par dagar före jul och som når sin höjdpunkt på julaftonsmorgonen då en liten julfestceremoni går av stapeln.

Mitt största glädjeämne och det som gav den slutliga, riktiga och innerligt upplevda julstämningen kom i år från ett något oväntat håll. Två dagar före julafton låg ett efterlängtat brev som jag nästan redan förlorat hoppet om att få i vår gröna brevlåda. Min gamla och långvariga brevvän och vän, författaren Folke Isaksson i Vaxholm, hörde av sig med ett brev skrivet av hans rara hustru Marianne. Hon skrev och berättade att Folke varit sjuk en längre tid men nu mår bättre, att han inte längre kan skriva själv (vilket infernaliskt öde för en person som levt hela sitt liv via sin penna) men nog läsa, att han har ett ljust och stort rum på ett hem, att hon besöker honom varje dag och att mitt brev från oktober hade glatt honom mycket. Dessa ord värmde mycket och även om Marianne delvis kom med ledsamma nyheter om försämrad hälsa kändes det gott och fint att höra av och om en gammal kär vän. Mest gripen blev jag över Mariannes ödmjukhet, optimism och ljusa tacksamhet inför livet då hon skrev att de har en ny, mycket fin tillvaro nu. Det vackra gröna kuvertet med det handskrivna brevet var den bästa julklappen jag kan tänka mig.

Må väl, tänk efter, beakta varandra och agera med empati. Fridfull jul.

måndag 19 december 2011

Åbo på kvällen

En textfattigare blogg denna gång där bilderna får tala. En förflyttning från Åbo slott upp längs Aura å fram till domkyrkan och kvarteren bakom den.

Åbo slott

Ingången till Åbo slott

Aura å sedd från teaterbron

Hörnet av Kristinegatan och Västra strandgatan

Stadshuset

Västra strandgatan mot Aurabron

Hörnet av Köpmansgatan och Västra strandgatan

Granen vid domkyrkan

Domkyrkobron

Domvillan vid Åbo Akademi

Reuterska huset vid Åbo Akademi

fredag 16 december 2011

Stuart Adamson

Det är idag tio år sedan förgrundsgestalten i den skotska rockgruppen Big Country, Stuart Adamson (1958-2001), tog sitt liv på ett hotellrum i Honolulu på Hawaii. Av någon anledning, som jag inte helt kan förklara med mitt förnuft och intellekt, kändes Stuart Adamsons dödsfall värre än det brukar då en rockstjärna som man gillar dör.

I början och mitten av 1980-talet var Big Country en potentiell ny supergrupp. Vid samma tid genomlevde jag en tumultuarisk period då jag sökte en plats i det så kallade vuxenlivet. Jag hade schabblat bort ett par studieplatser och arbetat med enformiga fabriksjobb i flera repriser men inte kunnat få någon rätsida på min tillvaro. Mitt i allt detta började jag på inrådan av en god vän lyssna på Big Country, ett nytt band som lät fräscht och som efter en kort tid närapå kom att bli en symbol för min strävan mot ordning och reda i mitt liv.

Det som alltid tilltalat mig med Big Country är att bandet är exceptionellt närvarande och tätt intill. Det existerar inget avstånd mellan de avlägsna rockstjärnorna och lyssnarna, utan man kan enkelt identifiera sig med bandet. Detta gällde särskilt sångaren, låtskrivaren och sologitarristen Stuart Adamson. Han talade till en på sitt högst uppriktiga och personliga sätt, det var som om han sjöng direkt och enskilt till var och en.

När man som trevande yngling hittade ett band som sjöng om småfolk och deras problem, om arbetslöshet, om kärlekstrubbel, om unga pojkar som måste ut i Falklandskriget, om fabriksstäder som tynade bort under Thatchereran insåg man att det fanns någon som brydde sig om, någon som delade ens sätt att uppleva världen. När man till detta lägger en mycket stark utstrålning, en personlig röst och begåvat gitarrspel har man fröet till något som borde ha blivit 1980-talets supergrupp jämsides med samtida band som till exempel U2, men slumpen ville annorlunda.

Big Country slog igenom med den bejublade och hisnande debuten The Crossing som följdes av den dystert tonade Steeltown, inslagen i ett av rockhistoriens stiligaste konvolut, och den poppigare The Seer.

För mig höll det första intresset för Big Country i sig fram till 1991, det vill säga två album vidare utöver de tre ovan nämnda, Peace In Our Time och No Place Like Home. Därefter följde jag inte längre bandets utveckling utan tog upp lyssnandet på nytt efter att budet om Adamsons död nådde mig i december 2001.

Då lyssnade jag intensivt på Big Country och skaffade de återstående tre studioalbumen Buffalo Skinners, Why The Long Face och Driving To Damascus. Av dessa är de två först nämnda mycket väl spelade okomplicerade rockalbum som tydligt visar att bandet var långt ifrån slut medan den tredje visar upp en ny sida av bandet och en riktning det kunde ha tagit.

Ju mera jag lyssnade på Stuart Adamson och Big Country desto mera övertygad blev jag över Adamsons unikhet och storhet. Han kändes som en gammal vän vilket gjorde det ännu svårare att acceptera hans bortgång. Om och om igen har jag sett på filmupptagningen från en av bandets sista konserter på Barrowlands i Glasgow som börjar med ”Harvest Home” vilken gruppen spelar med en djup glädje, respekt och uppskattning; både gentemot varandra, men framförallt gentemot den trogna och hängivna publiken. Ett av de mest emotionella ögonblicken är då en genomsvettig Adamson under låten ”Chance” går ner från scenen och tar sina fans i hand, pratar med dem och låter dem krama honom. Senast efter att ha sett denna hjärtlighet blev det ofattbart och tungt att medge att en konstnär som förmådde kommunicera med sin publik på det här sättet och skänka den så mycket glädje inte förmådde ta sig vidare litet till, en dag i taget.

Adamsons kamrater från Big Country har fortsatt men inte kommit över hans död. Bandet är åter verksamt med Mike Peters (ex The Alarm) på sång och gitarr och skall spela in nytt material. Adamsons oersättlighet visualiseras under bandets konserter genom att man har lämnat den plats där han stod på scenen tom.

Idag kommer jag ihåg Stuart Adamson med detta inlägg och jag vet att han kommer att bli hågkommen av ett stort antal vänner runt om i världen. Själv skall jag åtminstone lyssna på de fina och gripande låtarna ”Hold The Heart”, ”Ships”, ”Sail Into Nothing” och ”Your Spirit To Me” och utan någon större gest höja en vemodig skål för att minnas denna fina människa och storartade konstnär som tyvärr inte orkade stanna kvar bland oss.

tisdag 13 december 2011

Vinterresa i Norrbotten

De flesta av oss har vissa bestämda saker som måste bli gjorda för att vi skall komma i rätt stämning inför julen. Många av dessa riter har säkert med de praktiska förberedelserna att göra som att pynta i hemmet, stöpa ljus, baka pepparkakor, grava lax, lägga in sill, steka lådor, slå in julklappar och vad allt det nu kan vara.

Utöver dylika praktiska förberedelser finns det ett par böcker jag gärna återkommer till för att försätta mig i det rätta sinnesläget. Då är det fråga om lyxig njutningsläsning vilket betyder att jag sitter bekvämt i min gröna läsfåtölj, har gott om tid, ett tänt ljus på bordet och en mugg kaffe bredvid mig. Själva läsningen är inte jäktad, målinriktad och effektiv utan långsam med tid att avsmaka orden och deras valörer. Lika viktigt som själva läsningen är det att eftersträva samma yttre ramar från år till år, detta för att befästa det rituella i sammanhanget.

Alltsedan jag i december 2000, vid inledningen av en lång brevväxling och vänskap, fick diktsamlingen Eldflugorna av Folke Isaksson (f.1927) har jag varje år läst boken kort före jul. Det är alltid lika stämningsskapande att läsa den vemodiga dikten ”Nattgammal is”, i vilken diktens jag saknar sin avlidna bror, eller hågkomstdikterna från barndomslandskapet Norrbotten. En fin avdelning i diktsamlingen handlar om träd och en speciell dikt är den högst personliga ”Hjärtats sång” som låter läsaren ta del av författarens hjärtoperation.

Längre fram i tiden när vår brevväxling pågått i ett par år och jag hade fått några flera diktsamlingar lade jag Isakssons Hos mormor och Stenmästaren till denna julläsning. Den förra är ett varmt lyriskt porträtt av författarens mormor och den senare en hyllning till de skickliga konstnärer som högg ut bilder ur sten och smyckade ut kyrkor.

En fjärde liten bok som jag gärna återvänder till är Eyvind Johnsons Vinterresa i Norrbotten där författaren besöker sitt barndomslandskap under några kalla vinterdagar i början av 1950-talet. I den här vackra boken berättar Johnson träffande om Norrbotten, han återger ett antal tidiga minnen, han talar om hur landskapet finns med i hans författarskap och allt detta gör han medan han är i rörelse, på resa.

Johnson ledsagar läsaren genom sitt Norrbotten och beskriver sin boplats hos fosterföräldrarna invid ett stenbrott längs järnvägen, han gör korta stopp i Gällivare och Malmberget, han reflekterar över hur hemstaden Boden har vuxit och förändrats och hur Kiruna präglas av den välfärd som gruvdriften inbringat staden.

Inte nog med detta, för såsom i alla goda reseskildringar pågår det även i denna skrift resor på flera plan. Johnson förflyttar sig via erinringar tillbaka till sin barndom, han jämför barndomslandskapet med längre borta varande yttre landskap han kom att besöka och leva i framdeles i livet. Han grubblar över varför han medan han bodde i Frankrike så enkelt kunde skriva om Norrbotten, hur det fysiska avståndet förde det psykiska landskapet närmare i en så koncentrerad form att det var möjligt att skapa litteratur av det.

Man får så mycket av denna läckert inbjudande ljusblå bok, en skrift som man lätt kunde känna sig frestad att bära med sig i fickan. Dels färdas man genom det vintermörka och nedkylda landskapet och dels får man ta del av författarens reflektioner, hur han arbetar och brukar sina erfarenheter i sina romaner. Och slutligen blir man på det klara över att Norrbotten formade Johnson och bidrog till att göra honom till den person han var, detta även om han flyttade från landskapet som 19-åring. All denna rikedom blir tillgängligt för den som bemödar sig att läsa 130 sidor.

lördag 10 december 2011

Musikern Ketil Björnstad

I mitt förra inlägg om författaren Ketil Bjørnstad utlovade jag också en text om musikern Bjørnstad. Den unga Bjørnstad tog sig in i konstens värld via den klassiska musiken, han studerade pianospel i Oslo, London och Paris. Några månader före sin 17-årsdag, i januari 1969, debuterade han som konsertpianist med Bartoks pianokonsert nr 3.

Ett par år senare gick den unga pianisten vidare och började spela experimenterande musik tillsammans med Svein Finneruds Trio och den norske sångaren och författaren Ole Paus. Sitt första album med självkomponerad musik, Åpning, gav Bjørnstad ut år 1973. De musiker som medverkar på skivan är gitarristen Jon Eberson, den mycket kända basisten Arild Andersen och trumslagaren Jon Christensen med vilken Bjørnstad kom att inleda ett samarbete som fortsatt i närmare 40 år. Bjørnstad väckte omedelbart uppmärksamhet som kompositör och musiker för redan hans andra skiva Berget det blå (1974) belönades med Spelmannsprisen, den norska motsvarigheten till Grammypriset.

Ketil Bjørnstad har väckt intresse utanför Norges gränser både som musiker och författare. Med sin musik har han uppträtt i samtliga av de nordiska länderna utom Finland, vidare i Lettland, Storbritannien, Tyskland, Österrike, Schweiz, Polen, Ungern, Frankrike, Italien, Spanien, Portugal och utanför Europas gränser i USA, Kanada, Japan, Taiwan, Kina, Bangladesh och Indien.

Eftersom Bjørnstad har spelat in ett stort antal skivor presenterar jag endast några vägar in mot hans musikaliska universum. Ett viktigt och återkommande tema för Bjørnstad är havet och för det tyska skivbolaget ECM spelade han på 1990-talet in de tre mycket lyssningsvärda plattorna Water Stories, The Sea och The Sea II. På de två sistnämnda medverkar Bjørnstad på piano, David Darling på cello, Terje Rypdal på gitarr och Jon Christensen på trummor. Dessa tre skivor ger en god bild av Bjørnstad som kompositör, musiken är melodisk, meditativ och ofta melankolisk med en underliggande dyningspuls.

Tre skivor som är mycket passande för senhösten och vintern är de stillsamma och tankfulla The River, Epigraphs och Night Song. På de två första spelar Ketil Bjørnstad piano och David Darling cello och på Night Song har Darling ersatts av den ytterst lyhörda och följsamma svenska cellisten Svante Henryson. Av dessa bör man åtminstone bekanta sig med Night Song som hör till Bjørnstads viktigaste verk. Musiken närmar sig det man kunde kalla modern eller samtida konstmusik och åter är Bjørnstad lågmäld och fåordig sitt uttryck men desto exaktare, det väsentliga blir sagt och samspelet med cellisten är hänförande.

En annan fantastisk platta är The Light med mezzosopranen Randi Stene, altviolinisten Lars Anders Tomter och Ketil Bjørnstad på piano. För albumet har Bjørnstad skrivit och tonsatt fyra egna sånger samt elva dikter av John Donne. Slutresultatet är stämningsmättad nordisk musik där Stenes vackra röst och tydliga frasering i samspel med Tomters oerhört sensibla spelande ger lyssnaren kalla kårar.

Ketil Bjørnstad är även hemma i det större formatet vilket kommer fint fram i det viktiga verket Seafarer´s Song, som på ett ruskigt sätt tar upp hur den rika världen behandlar asylsökande i nöd, eller i Coastlines som är en hyllning till kvinnorna som stannade i land när männen gick till sjöss. Ett tredje storverk är oratoriet Hvalenes Sang som handlar om hur valfångsten utvecklades till en brutal och vinstinbringande industri. Gemensamt för dessa tre verk är att Bjørnstad valt en kvinna som huvudsolist: på Seafarer´s Song sjunger den omisskännliga Kristin Asbjørnsen, på Coastlines stiger Bjørnstads medarbetare och vän sedan många år, Lill Lindfors, fram till mikrofonen och på Hvalenes Sang får man ta del av Anneli Dreckers klara och ljusa röst.

Avslutningsvis vill jag ta upp två skivor som ofta ligger i min spelare. År 2005 gav Ketil Bjørnstad ut något så konventionellt som en platta för en jazztrio på vilken han ackompanjeras av den mästerliga Marilyn Mazur på slagverk och Palle Danielsson på kontrabas. Musiken på Floating är mycket njutbar och det är ett nöje att lyssna på Bjørnstad som ledare för en pianotrio, det tvingar honom att uttrycka sig något mera flerordigt än vanligt vilket är fint. Det här är ett av mina favoritalbum som jag ofta lyssnar på sent på kvällen, eller ute på stugan när det skymmer och stillnar.

En annan stark skiva är Remembrance där Bjørnstad åter en gång samarbetar med batteristen Jon Christensen. Utöver det består bandet av den kraftfulla saxofonisten Tore Brunborg som på ett njutbart sätt ordagrant blåser nytt liv i Bjørnstads kontemplativa musik, en skön skiva för de flesta tänkbara tillfällen.

Den som inte ängslas för nya utmaningar och som inte blir uttråkad av musik som till en början kan verka introvert och uttrycksfattig skall bekanta sig med Bjørnstad. Han har ett eget musikaliskt språk som han konsekvent brukar sig av och han förmår visa upp en förunderlig rikedom på uttryck.

onsdag 7 december 2011

Författaren Ketil Björnstad

En konstnär som under de senaste två åren kommit att få en betydande roll i mitt liv är den norska musikern och författaren Ketil Bjørnstad (f. 1952). Det hela började med att jag bad den sakkunniga innehavaren av stadens enda, och klart bästa, affär som saluför jazzplattor (Ella & Louis inne på ljusgården på Köpmansgatan 13) rekommendera bra samtida pianojazz. Han nämnde bland annat Ketil Bjørnstad och plockade fram en cd och därmed var den nyfikna, ständigt letande och snokande ekorren i mig åter en gång satt i rörelse. Nog för denna gång om musikern Ketil Bjørnstad, det blir mera i ett senare inlägg.

Snart hade jag tagit reda på att Bjørnstad även skrivit en lång rad böcker. Eftersom hans musik tilltalar mig beslöt jag att även bekanta mig med författaren Bjørnstad.

De böcker jag valde som inkörsport i författarskapet var trilogin om den unga pianisten Aksel Vinding. I den första delen Til Musikken (2004) får läsaren dels följa med en grupp unga pianister i Oslo under slutet av 1960-talet och dels ta del av två familjers öden. Bjørnstad berättar inifrån om musikvärlden och målar levande upp såväl rivaliteten, intrigerna som vänskapen. Det som imponerade på mig var att han skriver med så stor kännedom och inlevelse om de olika styckena att jag efter läsningen var tvungen att beställa hem en hel del nya skivor.

Trilogins andra del Elven (2007) är en direkt fortsättning på Til Musikken och handlar om Aksels stora saknad efter en förlorad vän, om hans kärlek till en äldre kvinna och hur han mitt i all denna emotionella turbulens försöker göra sig klar för sin debutkonsert. I den avslutande delen Damen i dalen (2009) beger sig Aksel långt upp i Nordnorge för att finna sig själv och få rätsida på sitt spelande. Det visar sig inte vara så enkelt att förbereda sig för debuten uppe i norr heller för till och med där i glesbygden finns det allt möjligt annat som distraherar den unga pianisten. Böckerna om Aksel Vinding utgör en läsvärd helhet om musik och kärlek.

Vill man läsa mer av Bjørnstad kan man gärna fortsätta med romanen Villa Europa (1992) som handlar om ett stort hus i Oslo och dess invånare under 100 år, från 1892 fram till år 1991. En mästerlig roman där Bjørnstad väver in världshändelserna i invånarnas liv på ett naturligt och otvunget sätt.

En liten pärla i författarskapet är den fantastiska boken Dager og netter i Paris (2002) i vilken Bjørnstad ledsagar läsaren genom sitt Paris. Han berättar levande och kärleksfullt om platser han besökt, människor han mött och hur staden förändrats sedan hans första besök 1969 fram till våra dagar.

Om någon önskar ytterligare tips kan jag slutligen rekommendera de tre tjocka romanerna Drift (1996), Drømmen om havet (1996) och Veien til Dhaka (1997) som tillsammans bildar Victor Alveberg Trilogien. Sviten tar avstamp i år 1969 då Victor är en ung pojke som intresserar sig för fotografi och löper fram till mitten av 1990-talet då den berömda fotografen lämnar Norge och reser till Dhaka i Indien. Däremellan är böckerna fyllda med hisnande berättelser om kärlek, konst och politik.

Tillsammans med trilogin om Aksel Vinding bildar berättelsen om Victor Alveberg, i och med det stora formatet, ett slags ryggrad i Bjørnstads omfattande författarskap som till dags dato omfattar ett fyrtiotal titlar, allt från diktsamlingar, skådespel, dokumentärromaner till biografier, faktaböcker och romaner.

Den som inte känner sig obekväm och främmande inför tanken att läsa några böcker skrivna på redigt bokmål kommer att ha många trevliga och givande stunder i sällskap med Ketil Bjørnstads böcker.

söndag 4 december 2011

Evolution

I ett av mina första inlägg tog jag upp en nyutkommen platta som försatte mig i det euforiska tillstånd som skivor kunde göra i ungdomen, då musikens värld var ett stort outforskat kartblad. Den gången handlade det om jazz, närmare bestämt den norska trumpetisten Mathias Eick och plattan Skala. Den här gången är det fråga om en rockskiva som har samma gynnsamma effekt.

Ett band som hängt med sedan jag var liten grabb och hörde den tidsstoppande Woodstock-versionen av låten ”I´m Going Home” för första gången är Ten Years After. Alvin Lee blev ett av namnen på min brors och min växande förteckning över kompetenta gitarrister. Hans arroganta sätt att sjunga och frasera är oslagbart, för att inte tala om hans soloteknik på gitarr. Jag anser att han helt klart hör till de allra främsta genom tiderna och hans attityd är beundransvärd.

Den följande höjdpunkten vi hörde var Isle Of Wight versionen av ”Sweet Little Sixteen” som finns som sista spår på albumet Watt. Min bror som inte är någon stor vän av gammal rock and roll har alltid värderat den här versionen mycket högt och jag kan endast instämma. Bandet spelar låten på gränsen till det självsvåldiga, men utan att förlora kontrollen vilket är en prestation.

Snart blev några album köpta; de klassiska Cricklewood Green med hiten ”Love Like A Man” och Watt, den mera dämpade men fina helheten A Space In Time, den raka rockskivan Rock & Roll Music To The World och konsertdubbeln Recorded Live med utdragna versioner av låtarna.

Mot slutet av 1970-talet föll Ten Years After i ett dvalliknande tillstånd ur vilket bandet endast vid några tillfällen vaknade upp för kortare besök på skivtallriken. Så pågick det fram till våren 2009 då jag av en slump googlade bandet och fick syn på hemsidorna tillhörande den nya versionen av Ten Years After. Nyfiken som jag är ville jag höra hur bandet lät med de tre originalmedlemmarna plus en ny, betydligt yngre, gitarrist och sångare. Jag beställde hem deras studioalbum Now och tyckte om vad jag hörde, rak bluesrock spelad med ett gediget kunnande.

Slutgiltigt övertygad blev jag efter att ha lyssnat på det följande studioalbumet Evolution från 2008. Gruppen har blivit bättre på alla plan: låtarna är starkare, bandet är mycket samspelt och gitarristen Joe Gooch har utvecklats som låtskrivare, sångare och gitarrist.

Det nya Ten Years After låter som ett klassiskt rockband skall låta. Bandet är sin gamla stil trogen, men inte stagnerat, man spelar glad och positiv gitarrdriven rock som sätter foten i rörelse och framkallar ett kanske något enfaldigt inåtvänt leende på läpparna.

Albumet tar lyssnaren på en svängig resa alltifrån det ösiga öppningsspåret ”I Think It´s Gonna Rain All Night” med fenomenalt gitarrspel och kraftig sång, vidare genom den tungt hypnotiska ”She Keeps Walking” med finurliga ackord i refrängen, för att bygga upp mot höjdpunkter som ”She Needed A Rock” och den fina och själfullt framförda balladen ”I Never Saw It Coming”, sannolikt den viktigaste låten på plattan och min favorit om jag måste välja ut ett spår. Lyssna på Joe Goochs sång och gitarrspel. Han sjunger och spelar med en mogenhet, spontanitet och enkelhet som nästan får en att tappa hakan. Hans tekniska färdigheter möjliggör detta, men utan att ta död på glädjen och livfullheten i musicerandet. Det är kännetecken på en riktig konstnär. Av skivans senare hälft bör man nämna den intensiva ”Tail Lights” och den åtta minuter långa ”Angry Words” där både Chick Churchill och Joe Gooch får briljera. Det är en fröjd att höra bandet dra denna långsamma blues på detta mästerliga vis.

Den begåvade Joe Gooch har blåst nytt liv i ett mer än 40 år gammalt band och de äldre ursprungsmedlemmarna låter lika fräscha och inspirerade som i början av 1970-talet. Vill man unna sig en julklapp som får en själv och näromgivningen på gott humör skall man skaffa Evolution med Ten Years After. Man får kanske inte så mycket nytt under solen, men man får en rejäl dos väl spelad musik och det skall man inte tacka nej för så många är inte de lätt tillgängliga glädjeämnena i livet.

torsdag 1 december 2011

En vacker stadsvy

Året som Europas kulturhuvudstad lider för Åbos del mot sitt slut. För att även i min blogg uppmärksamma detta märkesår vill jag presentera en vy som jag inte kan få nog av. Högst sannolikt är detta val föga överraskande, men ibland måste man ta upp det självklara ytterligare en gång, om inte annat så för bekräftelsens skull. Samtidigt vill jag lyfta fram en av stadens mest kända och bästa arkitekter genom tiderna, den konstnärligt särbegåvade Erik Bryggman (1891-1955).

Då man står på Salutorget och har hotell Hamburger Börs till vänster, Wiklunds varuhus bakom ryggen och den ortodoxa kyrkan till höger och börjar promenera längs stadens gågata, Universitetsgatan, har man först på höger sida ett kvarter med två vackra gamla stenhus. I bottenvåningen på det första stenhuset, Fritjof Strandells snygga Prima, ligger restaurangerna vägg i vägg. På kort avstånd finns Universitetsapoteket med all lindring det kan erbjuda i det vita huset bredvid, köpman Calenius stenhus ritat av arkitekt Stefan Michailov. Efter Puolalagatans slut och nedgången till parkeringsgrottan följer tre fina hus som är planerade av Bryggman.

Först i raden kommer det stora stenhuset som idag hyser Åbo stads centralförvaltning. Försäkringsbolaget Sampo lät bygga detta ståtliga affärs- och kontorshus i funktionalistisk stil i slutet av 1930-talet och under många år fanns den viktiga mötesplatsen Lehtinens konditori i huset. Väggplattorna är grova och solida, fönstren är stiliga, på gaveln finns tre balkonglådor och på huvudfasaden ut mot gatan hänger en pytteliten balkong. I början av 1950-talet höjdes huset med en våning enligt Bryggmans planer.

Det tunga gulbruna kontorshuset övergår i ett av stadens mest kända och ansedda bostadshus, Atrium. Detta nyklassiska hus som är byggt i trappsteg uppåt och inåt på tomten kom till i slutet av 1920-talet och bär på flera smakfulla detaljer som kolonnerna vid ingångarna, de bågformade fönstren i bottenvåningens affärslokaler och relieferna mellan de kvadratiska fönsterrutorna på andra våningen. I det här huset bodde några kända personer i staden, professorn och diktaren V.A. Koskenniemi, bankdirektör Edward Solin och läkarna Erkki Warén och Lennart Sjöström.

Det som gör denna stadsmiljö så speciell är den lilla öppna plats, det uterum som bildas mellan Atrium och hotellet. När Bryggman, efter att Atrium stod färdigt, även fick i uppdrag att planera hotellet måste han ha sett att det fanns en möjlighet att skapa ett litet stenlagt torg kantat av några lövträd mellan byggnaderna i stället för att föra husen alltför nära varandra. Denna unika helhet fulländas av de uppåt avsmalnande trapporna som leder till Atrium och den vita klockstapeln.

Det intressanta med hotellbyggnaden som endast är ett par är yngre än Atrium är att den tydligt pekar fram emot den kommande funktionalismen med rena vita väggytor, klara former och få detaljer.

Varje gång jag går längs Universitetsgatan beundrar jag detta avsnitt av gatan med stor tacksamhet. Vi har anledning att vara stolta och lyckliga över att en arkitekt med denna konstnärliga känslighet har verkat i vår stad. Bryggman bär på en inneboende lätthet och strävan efter smäckerhet vilka är sällsynta egenskaper bland finländska arkitekter. Resultatet av det är att flera av hans byggnader träder fram som helhetskonstverk där varje enskildhet är noggrant genomtänkt, mätt och övervägd. Att en arkitekt är eller utvecklas till konstnär är få förunnat men Bryggman ägde denna sensibilitet. Det mest påtagliga beviset på detta är Uppståndelsekapellet på Åbo begravningsplats, en av världens vackraste byggnader och Bryggmans största kärleksgärning inom arkitekturens område.

måndag 28 november 2011

Rainbow Rising

Det är barnsligt och totalt meningslöst att utnämna världens bästa det ena och det andra, men trots det är det väldigt roligt. Sannolikt är det också typiskt för killar och män att göra så eftersom vi har en enastående förmåga att skapa tävling av det mesta och rangordna saker. Ofta tar dylika listor upp filmer, böcker eller skivor och argumenterar sedan för varför just de som finns med på listan är bättre än de övriga. Hur naiv kan man bli? Det är ju fråga om tycke och smak och då finns det ju en oändlig mängd rätta svar.

Trots det vill jag hävda att man kan sålla fram ett urval som med en någorlunda objektiv måttstock mätt är representativa exempel på det som är bra inom sin genre. Här vill jag lyfta fram en skiva från 1976 som ligger mycket högt på min lista.

Gitarrguden Ritchie Blackmore hade slutat i Deep Purple och etablerat sitt nya band Rainbow med den starka, men något plattsoundande, debuten Ritchie Blackmore´s Rainbow som inleds med den fenomenala ”Man On The Silver Mountain”. Man hör omedelbart att det här är ett projekt som inspirerar Blackmore, något han tror på och blåser liv i efter den trötta Deep Purple plattan Stormbringer på vilken han närmast spelar ämbetsmannamässigt.

Efter några omstuvningar i besättningen kommer Blackmore igen med en supergrupp som kunde ha haft två andra frontmän utöver honom själv (beklagligtvis bägge redan döda); den högtsjungande lilla jätten Ronnie James Dio eller trummisen Cozy Powell som slår med samma frenetiska energi och kraft som far och son Bonham. Kvintetten kompletteras av Jimmy Bain på bas och Tony Carey på klaviatur.

Rainbow Rising kom ut 1976 och är ett av de finaste hårdrockalbumen som någonsin spelats in. Soundet är klart och tydligt och musicerandet är kreativt, inspirerat och på en mycket hög nivå. Samtliga låtar är starka, musiken är kraftfull och mäktig med melodiska inslag och framförd med den självklara auktoritet som endast mästerliga musiker är kapabla till. Och genom hela skivan skapar bandet ett infernaliskt tryck som får en på toppenhumör. Vill man hitta något att kritisera är det att albumet känns en aning för kort, man hade gärna lyssnat till ett eller två spår till.

Suveräna mästerverk är öppningsspåret ”Tarot Woman” där en briljant Cozy Powell för dialog med Blackmores exakta gitarrspel, ”Starstruck” som drivs framåt av Ronnie James Dio och den oslagbara ”Stargazer” som lämnar de flesta stora hårdrocklåtarna bakom sig. Det nojsas mycket om Led Zeppelins ”Kashmir” men i mitt tycke är ”Stargazer” ett större verk. Blackmores gitarrsolo som börjar tre och en halv minut in i låten är hisnande och Dios sångprestation är fullkomligt magisk. Skivan avslutas med ett annat åttaminutersstycke, den jagande ”A Light In The Black” som halvvägs kulminerar i ett melodiskt klaviatursolo som övergår i ett infernaliskt gitarrsolo. Det är ett nöje att lyssna på Blackmore på denna skiva som inte sedan Machine Head med Deep Purple spelat med samma briljans och strukturfasthet i solona.

Om jag blev deporterad men fick ta med mig några skivor skulle jag nog hålla hårt fast vid Rainbow Rising. Den är ett bevis på att även hårdrock kan ha ett högt konstnärligt värde. Plattan är ett mästerverk som kommit till under sällsynt gynnsamma förhållanden, alla bitar faller på plats och slutresultatet är övertygande. Det är bara att skruva upp volymen och låta sig förflyttas bort i Blackmores magiska värld. Vilken underbar eskapism i novembermörkret.

fredag 25 november 2011

Sven Barthel - Roland Svensson

Vid vissa lyckliga tillfällen möts två konstnärer som kompletterar varandra och tillsammans åstadkommer en bättre helhet än någondera hade kunnat göra på egen hand. Ett sådant möte som gjort ett stort intryck på mig är det behagliga samarbetet mellan författaren Sven Barthel (1903-1991) och bildkonstnären Roland Svensson (1910-2003).

Första gången jag stötte på Sven Barthels namn var i något Eyvind Johnson-sammanhang. Min nyfikenhet vaknade omedelbart, dels för att jag litar på Johnsons omdöme när det gäller medskapande författare och skribenter och dels för att ämnet för Barthels böcker intresserar mig. Eftersom jag själv bär på skärgårdsrötter i Korpo och på Åland har jag alltid tyckt om att läsa om skärgården, se den avbildad och även vistas i den.

Efter att ha tagit reda på litet mer om Sven Barthel beställde jag hem några böcker av denna havs- och skärgårdsskildrare via min huvudsakliga leverantör av antikvariska böcker, det välförsedda, fina och anrika Ryös Antikvariat på Hantverkargatan i Stockholm.

Sven Barthel var en produktiv författare så det finns rikligt med läsbart för den som är intresserad. Den svit jag i detta sammanhang vill lyfta fram är tre digra skärgårdsböcker som anses vara hans mest betydande verk och i vilka samarbetet mellan de två konstnärerna är som bäst.

I de rikligt och vackert illustrerade böckerna går Barthel på djupet i sin beskrivning av skärgården utanför Stockholm. Den första boken, Gillöga (1945), handlar om ett antal små skär långt ute i havsbandet, mellan Stora Nassa och Svenska Högarna. I detalj skriver Barthel om naturens föränderlighet under de fyra årstiderna, om djur- och växtarter i den kärva miljön och om människorna som trotsar de hårda förhållandena och jagar och fiskar här ute. Den träffande texten ackompanjeras av Roland Svenssons lika exakta bilder som fyller ut där orden inte vill hinna till.

Sju år senare gav duon ut Skärgård som handlar om skärgården sedd i ett större perspektiv. Läsaren får åter följa med under samtliga fyra årstider, med början på vintern. De vindpinade och snöbeklädda skären målas levande upp för läsaren och den bitande kölden får en att rysa till. Samtidigt kan man känna doften av röken som stiger upp ur skorstenarna i de små bodarna och se hur fiskargubbarna kurar sig kring sin kvällsbit och njuter av en värmande sup och en väl stoppad pipa.

Vintern övergår i vår med begynnande grönska, sjöfåglar och lövsprickning, sommargästerna söker sig ut förbi Vaxholm och med ens är sommaren där. Lika plötsligt som den kom är den förbi och hösten där och året i skären går mot sitt slut.

Den tredje boken Svenska Lillö kom ut 1973 och handlar om en liten ö som ligger söder om Svenska Högarna. Boken beskriver inte enbart naturen utan placerar in denna lilla ö i ett större sammanhang som tar fäste på skärgårdens geologi, historia och ekonomiska utveckling. Och som i alla tre böcker har Sven Barthel den bästa tänkbara illustratören i den likasinnade skärgårdsälskaren Roland Svensson.

Då man läser dessa böcker överförs de två konstnärernas intuitiva och nonverbala kontakt från boksidorna vidare till läsaren. Man inser att de tänkte i liknande banor och att Barthel inte behövde leta upp eller peka ut motiven för Svensson. Det råder en djup harmoni över böckerna och ur deras sidor strömmar upphovsmännens kärlek till skärgården, men man får också syn på de två kamraternas djupa vänskap som var en viktig medskapare då dessa sällsamt vackra böcker blev till. Allt detta sammanräknat resulterar i en svit som är mer än tre vackra böcker, med finns det magiska som upplyfter duktigt hantverk till konst.

Har man inte just nu tillgång till den vinterkarga skärgården, men önskar trots det njuta av havsbandet med flera av sina sinnen, kan jag varmt förorda nämnda böcker. Inta en skön ställning i en bekväm läsfåtölj och bege er ut i skärgården på en oförglömlig färd, mästerligt ledsagad av Sven Barthel och Roland Svensson.

tisdag 22 november 2011

Kråkkärret - ABC-stad?

Läsningen av Måns Wadensjös roman om Vällingby gav mig impulsen till följande tankelek och spekulation: finns det en motsvarighet till nämnda ABC-stad i min hemort Åbo? Efter att ha funderat på saken ett tag kom jag fram till att det i så fall endast finns två alternativ; de största förorterna Runosbacken och Kråkkärret. Jag har jag bott i Runosbacken och vet att serviceutbudet där inte är lika stort som i Kråkkärret och därför föll mitt val på den sist nämnda.

Då Kråkkärret byggdes under 1970- och 1980-talet var en bärande tanke att planera ingående och noggrant. Eftersom förorten skulle bli den största i staden engagerade man samtliga stora byggnadsentreprenörer och ett flertal duktiga arkitekter. Kråkkärret skulle inte enbart bli stadens största förort, utan även, i stil med Vällingby, en fristående och fungerande stad i staden med hög servicenivå. Samtidigt ville man behålla kontakten till den gamla moderstaden vilket man gjorde genom att välja gatunamn efter historiska personer och gårdar i Åbo.


Den lågkonjunktur som drabbade Finland i byggnadsskedet medförde att man blev tvungen att pruta litet på de ursprungliga planerna. Detta gick i första hand ut över bostadshusens byggnadssätt, allmänna standard och utrustningsnivå. En annan följd var att man byggde flera hyreshus än vad man ursprungligen tänkt sig vilket längre fram kom att påverka Kråkkärrets rykte negativt.

De offentliga byggnaderna som affärscentret, tornhuset, kyrkan, biblioteket och hälsocentralen är emellertid mycket stiliga och mera påkostade än bostadshusen. Dessa centralt placerade och synliga byggnader motsvarar klart och tydligt Vällingby centrum. Samtliga av dessa, plus ett antal övriga hus i området, är planerade av den stora arkitektbyrån LPR-arkkitehdit från Åbo och goda exempel på lyckad samtida arkitektur.

Om man utgår ifrån att en ABC-stad bör innehålla arbetsplatser, bostäder och ett centrum för att uppfylla kriterierna kan man konstatera att Kråkkärret kommer rätt nära.

Börjar man från bostäderna kan man enkelt slå fast att det finns rikligt med olika slag av bostäder i Kråkkärret. Här finns småhus, radhus, studentbostäder, ett stort antal höghuslägenheter och till och med några hus som enbart har lägenheter för åldringar.

Beträffande centrumfunktionerna är Kråkkärret väl utrustat. Pulsådern genom förorten är centralparken som utmynnar i det stora köpcentret som är byggt över vägen och binder samman Kråkkärrets två delar. I köpcentret ovanpå den livligt trafikerade vägen finns ett stort antal affärer.

Utöver det finns det rikligt med övrig service i området såsom till exempel daghem, skolor, hälsovårdscentral, bibliotek, kyrka, restauranger, pubar, socialbyrå, FPA-kontor, ungdomsgård, post, bank, frisersalonger och barberare, tvätteri, apotek, kiosk, ishall, fotbollsplaner, tennisplaner och motionsslinga.

Den svaga punkten för Kråkkärret som renodlad ABC-stad är sannolikt arbetsplatserna eftersom området inte kan erbjuda arbete åt majoriteten av dess invånare. En viss andel av befolkningen kan arbeta inom den service som området erbjuder men detta skapar inte tusentals arbetstillfällen och då man ytterligare beaktar att det inte finns många stora arbetsplatser i närheten kan man dra slutsatsen att Kråkkärret kommer nära en ABC-stad utan att nå riktigt ända fram till målet. Troligen var detta aldrig tanken bakom förorten, utan man eftersträvade att skapa en förort med en så hög servicenivå som möjligt och det lyckades.

fredag 18 november 2011

Tre viktiga bilder

Det finns ett antal tavlor och bilder som jag kan se på hur länge och ofta som helst, tavlor som drar in eller absorberar betraktaren i bildens värld. Vi har lyckan och rikedomen att äga tre dylika tavlor.

Samtliga är målade av samma konstnär, den oförlikneliga och exceptionella Raimo Mattsson, född och uppvuxen på Åland men bosatt i Åbo sedan många år. Han började med målandet i mitten av 1980-talet eftersom behovet att skapa alltid varit starkt hos honom.

Den första av bilderna kom till oss i samband med en auktion på en välgörenhetsbasar. Mattsson hade donerat en tavla föreställande en upprest figur som han gett det adekvata namnet ”Den goda viljan”, och efter att ha sett den kände jag att jag ville bli ägare till tavlan.

”Den goda viljan” som mäter 30 x 80 cm är en ljus bild av en ödmjuk gestalt med en inre resning som strävar mot ett högre mål. Såsom det ofta är fint att få fylla i luckor och läsa mellan raderna när det gäller god litteratur lämnar även Mattsson tillräckligt mycket outtalat i ”Den goda viljan”. Det öppnar tavlan för betraktarens fantasi, man får vara medskapare och fylla ut en sådan bild man för tillfället är i behov av. Önskar man inte det har tavlan utomordentlig verkan som den är, och att våga lita på kraften hos detta poetiska tomrum är genialt och speciellt när det gäller Mattssons sätt att se och måla.

Det omedelbara blickfånget i vårt vardagsrum utgörs av en lång smal tavla på 100 x 40 cm som Mattsson gett namnet ”Käringsund” efter sin hemtrakt Eckerö på Åland. Tavlans färgskala går i vitt, grått, mot svart och med några stänk av rött som effekt. Motivet är den flitigt avbildade vyn av sjöbodarna i Käringsund men det fängslande i bilden är hur Mattsson sett sitt motiv och på vilket sätt han valt att återge det. Horisonten är hög, bodarnas spegling i vattnet vag, det viktiga är inte att återge stranden och bodarna på ett realistiskt sätt utan mera som en inre bild, en antydan, ett stämningsläge eller ett sinnestillstånd.
Det finns en genomtänkthetens spontanitet i flera av Mattssons verk som är fascinerande. Man får intrycket att han går och ruvar på idén ett tag och kanske skissar upp bilden för sin inre blick men när han väl kommer så långt att färgerna och formerna skall fästas på duken vill jag tro att det skall gå rätt fort, detta för att bibehålla intrycket av impulsivitet och omedelbarhet. Ett sådant sätt att arbeta kan säkert emellanåt leda till omtagningar, ifall konstnären inte är nöjd med en bild återstår endast att måla över och börja på nytt.

Bredvid den avlånga ”Käringsund”, runt hörnet på en egen väggstump, har vi placerat dess ljusa systerbild ”Neljä vajaa” (= Fyra bodar). Denna tavla är 50 x 50 cm och föreställer fyra bodar, sannolikt även dessa i Käringsund, eller åtminstone inspirerade av bodarna där, men det är inte viktigt i sammanhanget. Bilden lever av sitt inre ljus, ett hemlighetsfullt lyster som träder fram då man betraktar tavlan i en viss belysning, eller på ett visst avstånd. Bodarna går i grå nyanser, i bakgrunden lurpassar ett större mörkare, eventuellt en aning hotfullt, fält utan klara konturer och över allt detta löper grova streck och linjer som krackelerar tavlans yta och bryter upp den i mindre delar. Slutresultatet är mycket rogivande att se på, man kan låta blicken följa någon av linjerna eller något av fälten och försjunka i önskat känsloläge.
Det är denna meditativa kvalitet i Raimo Mattssons konst som tilltalar mig allra mest. Han målar andligt och spirituellt, bilder som manar en till ro, lugnar ner en till stillhet och kontemplation. Tavlorna förmedlar en behaglig odefinierbar känsla av tröst och vaggar en i trygghet. Han förmår via sin konst leda den jäktade och stressade nutidsmänniskan till något som påminner om ett bortglömt urtillstånd där man vågar blicka in mot det väsentliga man har i sin kärna.
 
Känner jag mig rastlös eller i behov av en lugn stund står alltid en port in mot något bortom öppen i någon av dessa tre tavlor. Jag upplever det som att Raimo Mattsson målar böner för oss som inte förmår be verbalt och det är en stor och vacker gåva.