torsdag 29 september 2011

Två bilder av samma motiv

Hur skall man skriva om bilder, kan man överhuvudtaget beskriva en bild i ord så att det är någon idé och mening med det? Det har jag funderat på vid många tillfällen och det gör jag fortfarande i skrivande stund. Samtidigt känner jag till ett antal texter som mycket träffande och ingående beskrivit målningar. Därför, och för att jag vill dela med mig av denna starka visuella upplevelse, vill jag göra ett försök.

Motivet är en av mina favoritvyer, utsikten från toppen av slalombacken på Luossavaara i Kiruna. Den ena bilden – låt oss kalla den kontrollbilden eftersom den är ett fotografi – är ett panorama över staden. Närmast ligger den övergivna gruvan på Luossavaara, nedanför breder staden ut sig, sedan följer Kiirunavaara gruvområde med Luossajärvi till höger och längst bort breder den vilda naturen ut sig mot fjällvärlden med Kebnekaises topp någonstans bland molnen vid horisonten.

Till vänster på fotografiet kan man med en viss möda urskilja två av de många kännspaka och ytterst vackra byggnaderna i Kiruna: det majestätiska stadshuset ritat av arkitekt Artur von Schmalensee, med skulptören Bror Marklunds höga klocktorn i gjutjärn och kvarteret Ortdrivaren ritat av arkitekt Ralph Erskine. Fotografiet ger också en bild av avstånden och skalan, människan biter sig fast i en liten jordplätt på en bergssluttning medan den orörda naturen härskar över resten.

Den egentliga bilden är en tavla som fascinerat och fängslat mig i tio års tid, allt ifrån att jag såg den för första gången i Folkets Hus i Kiruna en dag i slutet av augusti år 2001 då jag var på resa i Norrbotten för att fotografera verk av den i Jukkasjärvi födda allkonstnären Fritz Sjöström (1923-1996). Vid tiden arbetade jag med en längre artikel om denna mångsidiga konstnär som var allt från målare, tecknare, skulptör och formgivare till vispoet, kompositör, sångare och musiker med några av de vackraste moderna svenska visorna i sitt namn. (Artikeln publicerades i Norrbottensakademiens årsskrift 2000-2001.) Den intresserade kan försöka få tag på Fred Åkerströms lp-skiva Visor i närheten (1965) på vilken han på sitt oförglömliga sätt tolkar Fritz Sjöströms visor till ackompanjemang av Bengt Hallbergs trio. Ett minimalistiskt mästerverk och en absolut höjdpunkt i svensk viskonst är ”Vindstilla vals” förlagd till vispoetens sommarparadis Fårö.

Bilden som jag burit med mig under tio år är Fritz Sjöströms syn på Kiruna sedd från Luossavaaras högsta punkt. Först och främst tilltalas jag av kompositionen och färgskalan på tavlan; fritt och ohämmat gestaltar han i granna och klara färger starkt förenklat allt det som är väsentligt i vyn. Den breda sprickan i berget närmast under fötterna ger han stor betydelse som grå utgångspunkt för hela bilden, därnäst följer den bebyggda staden gestaltad i brunt med vita hus, till höger om den ligger Luossajärvis blå vattenspegel med ett inrullande malmtåg och längre borta Kiirunavaaragruvans enorma och ständigt växande gråbergssilhuett. Till vänster tar vildmarken vid med sjöar och höjder och till höger ligger fjällmassiven med ett snötäckt Kebnekaise nedanför en isflaksliknande fragmentaktig moln-, snö- eller rökformation.

Jag kan inte se mig mätt på det här motivet. Allt det väsentliga finns med, de kraftiga färgerna, det enorma och omväxlande landskapet, staden som boplats och människans framfart i bergen. Detta är Kiruna och varje gång jag besöker Luossavaara försöker jag ha tavlan för ögonen för att jämföra och varje gång har tavlan utgått med segern över fotokonsten eller det som ögat förmår ta in. Fritz Sjöström har koncentrerat bilden, rensat den från vilseledande och överflödiga element och skärpt den så att betraktaren bjuds på essensen. Tavlan på Folkets Hus liksom vyn från Luossavaara och staden Kiruna i sin helhet är väl värda ett besök.

måndag 26 september 2011

Jack Bruce - en gigant i musikvärlden

Den skotske musikern Jack Bruce (f.1943) är oförtjänt en något bortglömd storhet. Till stor del beror det säkert på att han aldrig stannat upp och fastnat i en bestämd stil eller genre utan ständigt varit på väg mot nya mål. Det är just denna konstnärliga strävan framåt och kompromisslöshet som gör hans musik så intressant. Den kan stundvis kännas något svår och utmanande men ger man den en chans och lyssnar koncentrerat är belöningen riklig.
På 1960-talet förnyade han basspelandet och lyfte i den första supergruppen Cream fram sin vinröda Gibson EB-3 basgitarr som ett jämnstarkt soloinstrument med Eric Claptons gitarr och Ginger Bakers trumset. Cream blev ett kortlivat band med en illa fungerande personkemi, främst på grund av Baker och Bruce som under decennierna levt ut ett intensivt hat-kärleksförhållande. Trots det skapade gruppen en räcka klassiker och låtar som ”Sunshine of Your Love” och ”White Room” spelas fortfarande regelbundet i radion. För att få en helhetsbild av bandets musikaliska utveckling är det bäst att lyssna genom hela produktionen, men måste man välja ett album är Disraeli Gears det bästa exemplet. På det albumet sammanfattas bandets hela storhet och genialitet med tre virtuosa musiker och ett utomordentligt låturval.
Efter Cream inledde Bruce sin solokarriär som visar upp en enorm mångsidighet och begåvning såväl som kompositör, musiker och sångare. Jag vill hävda att hans röst är en av de starkaste och bästa i rockvärlden. Tyvärr har han inte nått den berömmelse och erkänsla som han hade gjort ifall han hade valt en mera kommersiell väg.
Ett intressant plock ur de tidiga soloalbumen är den renodlade jazzskivan Things We Like som han spelade in tillsammans med Dick Heckstall-Smith, Jon Hiseman och John McLaughlin och på vilken han spelar kontrabas.
De två följande soloalbumen Songs For A Tailor och Harmony Row är musikaliska mästerverk allt igenom. Från den förra kan man inte låta bli att nämna låten ”Theme From An Imaginary Western” som supergruppen Mountain gjorde en tung och monumental version av med ett av rockhistoriens finast komponerade gitarrsolon av Leslie West.
Den otålige Bruce lämnade solokarriären i början av 1970-talet för den nya supertrion West Bruce & Laing, alltså halva Mountain plus Bruce. Bandet gav ut två studioalbum och en liveskiva och av dessa kan man rekommendera debutalbumet Why Dontcha med den odödliga ”Out in the Fields”, en av Bruce finaste låtar.
Efter att West Bruce & Laing var överstökat samlade den trasige och neddrogade Bruce sina krafter och spelade enligt mitt tycke in sitt finaste album Out Of the Storm med åtta mästerliga låtar, kraftfullt tolkade av Bruce. På detta album finns ”Golden Days”, ett av de finaste styckena i hans produktion, men även den tungt pådrivna ”Keep it Down” eller den jazzinfluerade ”Pieces of Mind” samt det avslutande stycket ”Timeslip” som kulminerar i ett längre bassolo.
Out Of the Storm följdes av album som How´s Tricks, I´ve Always Wanted To Do This och det elektroniska Automatic. Från och med slutet av 1980-talet framöver fortsatte Bruce att ge ut skivor. Ett nämnvärt projekt är bandet BBM (Bruce Baker Moore) som gav ut det starkt Creaminfluerade albumet Around The Next Dream år 1994 där Clapton ersatts av Gary Moore.
I början av 2000-talet insjuknade Bruce svårt men på ett mirakulöst sätt tog han sig tillbaka från döden under våren 2004. Denna otroliga comeback kröntes den 2 maj 2005 då Jack Bruce klev upp på scenen på Royal Albert Hall tillsammans med Ginger Baker och Eric Clapton och genomförde en emotionellt laddad konsert med Cream, 36 år efter att bandet hade splittrats.
År 2008 gav Bruce ut ännu ett mästerverk, denna gång med gitarrhjälten Robin Trower med vilken han i början av 1980-talet gav ut två album som inte riktigt fick luft under vingarna. Men tredje gången gillt. På Seven Moons visar den 65-årige Bruce att rösten är intakt, kraftfull och exakt och att låtskrivartalangen finns kvar, en höjdpunkt i Jack Bruce karriär som snart pågått i ett halvsekel.
Den som önskar veta mera om denna stora musiker rekommenderas att läsa Harry Shapiros uttömmande biografi Jack Bruce Composing Himself.

lördag 24 september 2011

Mina läsplatser

Eftersom böcker och läsning är ett av bloggens bärande teman är det på sin plats att presentera några av mina favoritplatser för läsning. Det finns vissa kriterier som bör fyllas för att en plats skall vara lämpad för läsning. Först och främst måste man sitta bekvämt, vidare bör ljuset vara klart och behagligt och för det tredje skall platsen vara lugn så att man kan försjunka i det man läser. Den lugna och ostörda platsen är särskilt viktig om man läser dikter eller övriga texter som kräver stark koncentration.
                 Under den varma årstiden, då man i Norden helst vistas ute så mycket som möjligt, sitter även jag helst i det fria och läser. Längst ut i vår trädgård, under ett stort kaneläppelträds skuggande och svalkande paraply, har vi placerat en grön hammock. Sommartid ligger eller sitter jag i den och läser medan löven prasslar i blåsten och kompletterar idyllen. På det lilla bordet bredvid står min kaffemugg.

                 Böcker som lämpat sig väl för hammockläsning är till exempel samtliga av Åsa Larssons fina Kirunadeckare, Tove Nilsens ljusa och livsbejakande Kreta-døgn, omläsning av favoriter som Eyvind Johnsons Strändernas svall och Hans nådes tid. Det mest utmanande jag läst i hammocken är Johnsons Livsdagen lång som spelar på flera tidsplan. Stämningen i hammocken är dock, på grund av läget, rätt fri och öppen och kan i värsta fall få en att flyta ut i omgivningen i stället för att hela tiden hållas i berättelsens värld. Därför väljer jag helst lättare läsning ute, eller omläsning av kära böcker.


                 Min inomhusläsning sker i vardagsrummet, i den gröna fåtöljen med fötterna utsträckta på det låga soffbordet och med kaffemuggen bredvid mig på armstödet. Här har jag stavat mig igenom alla slag av litteratur. Är det tyst och lugnt i huset kan jag förflytta mig till de medeltida kyrkorna på Gotland via Folke Isakssons fantastiska diktsvit Stenmästaren. I vår hetsiga och alltför informationsmättade tid är det ibland skönt att ägna sig åt långsam läsning där kvantiteten inte är det som räknas, utan det att man har ro att sätta sig ner och vänta tills puls och andning lugnat ner sig för att därefter slå upp en diktbok. Man kan läsa en och samma dikt flera gånger, smaka på ord, bilder och bara njuta av denna förflyttning till ett lugnare tempo.

                 I fåtöljen har jag också upplevt mina stora stunder med samtida norska författare. På våren 2010 avnjöt jag hela Per Pettersons författarskap här, en händelse som förändrade och berikade mitt liv. Petterson skriver böcker som jag omedelbart känner mig hemma i, han skriver med en träffsäkerhet i språket som är häpnadsväckande och han skriver om mannens ensamhet på ett sätt som det är enkelt att identifiera sig med. För alla som vill läsa en betydande författare rekommenderar jag varmt Petterson. Goda inkörsportar är den internationellt hyllade Ut og stjæle hester eller vinnaren av Nordiska Rådets litteraturpris 2008 Jeg forbanner tidens elv (i svensk översättning Jag förbannar tidens flod). Därefter vill man högst sannolikt vidare i Pettersons litterära värld. Min favorit är den plågsamma men vackra I kjølvannet som handlar om den ramponerade Arvid som förlorat flera familjemedlemmar i den fruktansvärda fartygsbranden ombord på Scandinavian Star i april 1990.

                 Den tredje favoritplatsen för läsning existerar än så länge enbart i mina dagdrömmar men kanske får jag ännu någon dag tillgång till den. Platsen kan finnas högst uppe i det runda tornet i en gammal villa på den natursköna ön Runsala, en plats där man kunde sitta och speja ut över farleden in till Åbo hamn, se kryssningsfärjorna glida förbi med ett stilla fräs, läppja på en god whisky, ha den svarta anteckningsboken till hands och Carsten Jensens majestätiska sjöroman Vi, de druknede (i svensk översättning Vi de drunknade) under läsning.

Ett fjärde ställe kan mycket väl ligga den ute i det fria: det är natt med smattrande svärmare och fotogendoftande stormlykta vid ett rangligt gammalt grönmålat träbord med tillhörande bänk i en gammal något övervuxen syrenberså som ser ut som jag föreställer mig att trädgården ser ut i Gunnar Ekelöfs dikt ”Eufori” ur samlingen Färjesång.

torsdag 22 september 2011

Om betongarkitektur

En omdiskuterad och inte speciellt omtyckt strömning inom arkitekturen är brutalismen som utvecklades under 1950-talet och som även i vårt land upplevde en kort blomstringsperiod. Kännetecknande för brutalismen är, som namnet tydligt anger, att lämna materialen obehandlade och sålunda åstadkomma den estetiska kvaliteten enbart via form, inte med hjälp av utsmyckning, färg eller andra detaljer. Vanligtvis är byggnadsmaterialet obehandlad, ofta rätt grov, betong.

                 I min hemstad Åbo är denna stil bäst representerad av den smaksäkre arkitekten Pekka Pitkänen (f.1927). Under en viss tid, främst i mitten av 1960-talet, planerade han ett antal byggnader som är renodlad brutalism.

Mitt bland de äldre byggnaderna på Biskopsgatan planerade Pitkänen de två husen med studentbostäder som kom att heta Domus Aboensis. Av dessa är huset högre upp i backen ytrenoverat och sålunda inte längre i sitt ursprungliga tillstånd men huset längs gatan är ett utomordentligt exempel på betongbrutalism. De sex balkonglådorna något till vänster om husets mitt utgör blickfång på fasaden, likaså de snyggt utformade svarta fönsterraderna. I övrigt står husets proportioner och den obehandlade väderbitna betongytan för resten.

                 Från detta hus för studenter övergår jag till en stor byggnad för produktion. Brännverkets stora anläggning med den höga skorstenen och den pågående trafiken med lastbilar som lossar sin last för mina tankar till den svensk-norska animerade filmen Resan till Melonia som bygger på William Shakespeares pjäs Stormen. I filmen representerar ön Melonia det gröna livsbejakande medan den svarta och destruktivt orienterade ön Plutonia domineras av en stor vapenfabrik. Hur nersmutsande och förgörande tung industri än kan vara har jag alltid fascinerats av fabriksarkitektur. Det finns en massornas estetik över en fabrik som fylls med arbetare och som under larm och skrän producerar och tillverkar produkter i stora mängder. Detta gäller även för brännverket som av stadens sopor producerar värme som matas ut i fjärrvärmenätet. Det som skapar kontrast och hemtrevnad vid brännverket är den lilla kontorsbyggnaden som står och kurar i armhålan på den stora anläggningen. En mörk kväll kan det lysa hemtrevligt och inbjudande i fönstren här.

                 Den absoluta höjdpunkten inom brutalismen i Åbo är Helga Korsets kapell på begravningsplatsen. Här är formen och proportionerna mästerligt utförda. Den obehandlade grå betongbyggnaden breder ut sig lummigt inbäddad bland låga tallar. Inne i kapellet strömmar ljuset in genom de stora fönstren och inredningen är grov och stiliserad, tidlös, kanske till och med evig. Byggnaden bjuder inte på något yttre som upptar besökarens uppmärksamhet utan avsaknaden av detaljer och utsmyckning lugnar ner besökaren och lämnar fritt rum för kontemplation. Tanken och koncentrationen leds inåt, mot kärnan, mot ett möte med det mest personliga och det existentiella.

tisdag 20 september 2011

Hur ett leder till ett annat

Det har vid ett antal tillfällen hänt att omnämnandet av en bok, ett musikstycke eller ett band i den bok man har under läsning har fört vidare i riktning mot nya bekantskaper. Detta är säkert ingenting unikt, men ett mycket roligt och närande fenomen. Man låter en annan person rekommendera och välja ut något att läsa eller lyssna på och ofta blir det då något som man själv kanske inte hade hittat fram till.

                 Jag kommer på rak arm ihåg två dylika erfarenheter som lett till konstupplevelser av stora dimensioner. Under hösten 2000 var jag på resa till en vän i Skellefteå och eftersom jag hade ett par timmars väntetid på Arlanda flanerade jag omkring i terminalerna på jakt efter något läsbart. Efter att ha bläddrat bland titlarna ett bra tag fastnade jag för den för mig totalt obekanta författaren Björn Larsson och hans mycket läsvärda roman Drömmar vid havet, som handlar om kapten Marcel och människor han möter i olika hamnar. Denna läsning ledde mig först och främst vidare in i den internationellt uppskattade Larssons författarskap, till den digra sjörövarromanen Long John Silver, spänningsromanen Det onda ögat och essäboken om segling, havet och livet Från Vredens Kap till Jordens Ände.

                 I den sistnämnda boken tar Larsson upp den skotska rockgruppen Runrig som i sin musik bland annat hyllar det mäktiga landskapet i Skottland och sjunger en del av sitt material på gaeliska. Det sätt på vilket Larsson på några rader skrev om bandet räckte till för att väcka min nyfikenhet och nu ett tiotal år senare har jag bandets hela produktion i min cd-hylla. Med ganska stor säkerhet vågar jag säga att jag knappast hade hittat fram till Runrig utan Larssons vägledning.

                 Då jag för ungefär ett år sedan läste Åboförfattaren Henrik Janssons roman Brev från bar Aurora för en recension i tidskriften Horisont fick jag vara med om något liknande, denna gång gällde upptäckten en för mig ny och obekant författare. Janssons huvudperson i denna förträffliga politiska Åboroman med träffande miljöskildringar läser nämligen Karin Stensdotters roman Den gordiska soffan om arkitekt Örjan som stadigt går mot sin undergång. Detta väckte åter min nyfikenhet men det visade sig vara svårt att få tag på just den boken av Stensdotter så jag blev tvungen att börja med hennes debutroman, den underbart tindrande, språkligt mästerliga konstnärsromanen Arnes kiosk med det vackra omslaget, tecknat av författaren själv, som bidrar till att göra boken till ett allkonstverk.

                 Efter en tid av letande på antikvariat.net fick jag tag på Den gordiska soffan och efter att ha läst Stensdotters böcker kunde jag endast tacka Henrik Jansson för detta utomordentliga lästips.

söndag 18 september 2011

Trumpetisten Mathias Eick

Någon enstaka gång, numera tyvärr allt mera sällan, har man lyckan att uppleva det euforiska tillstånd som en extremt bra cd eller ett fantastiskt musikstycke kan framkalla, den där sällsamma känslan då allt känns rätt och riktigt. När jag var yngre och tillryggalagt en betydligt kortare sträcka längs musikens oändliga vägnät inträffade dessa stunder relativt ofta. Men ju mera man har lyssnat desto mera sällan sker det att man flyger i taket av en skiva vilket är trist för man är ju alltid på jakt efter den där underbara känslostormen som musiken av alla konstformer enklast kan försätta en i. Tillståndet då andningen blir ryckig och man emellanåt måste kippa våldsamt efter luft, då håren reser sig, gåshud bildas och lyckotårarna strömmar till utan att man kan motverka det.

                 Den lyckan upplevde jag på våren då jag hade skaffat den norske trumpetisten Mathias Eicks nya cd Skala som kom ut i början av 2011 på det prestigefyllda skivbolaget ECM (katalognummer ECM 2187). Redan konvolutet med en regndränkt gatstump i vilken man kan se några gulorange speglingar lovar en starkt stämningsmättad urban, regnvåt och kanske kvällsblå, lyssnarupplevelse. Då man ännu beaktar att ECM:s skivor i regel är perfekt inspelade är förutsättningarna minst sagt goda.

                 Då jag kommit så långt att jag hade tid att sätta mig ner i min gröna lyssnar- och läsfåtölj var jag hänförd från de första spröda tonerna fram till det växande slutackordet. Det mjuka trumpetsoundet, det härliga drivande trumkompet frammanat av två trummisar, elbasens målmedvetna pumpande kompletterat av ett suveränt pianospel garanterar en lyssnarupplevelse som inte borde lämna någon oberörd. Och grunden ligger även i detta fall, som alltid när det gäller musik, i låtarnas styrka. Eick har komponerat åtta låtar som tillsammans bildar en helhet som är nära det fullständiga. Balansen mellan meditativa långsamma och svängiga stycken är väl avvägd utan att glömma spelglädjen och humorn. Vill man leta sig in i den genre man kan kalla för samtida jazzmusik är Eicks cd en perfekt inkörsport.

                 Sedan den första lyssningen på våren har Skala följt med mig så gott som överallt. Den fungerade perfekt vid den öppna brasan en augustikväll då det tunga velourblå mörkret varsamt sänkte ner sin ridå över nejden, den passar utmärkt som meditationsmusik då jag ligger på spikmattan för att öka blodcirkulationen i ryggen och den är idealisk att lyssna till på hög volym då man vill släppa loss och komma i god stämning.

                 För mig är cd:n en urban kulturyttring: man kan uppleva staden sent på kvällen, ett upplyst tunnelbanetåg på väg ut i de yttre förorterna, några invånare på sen promenad med hunden eller en person sittande på ett nattkafé med en bok eller tidning framför sig. Detta urbana tema får stöd av de två låttitlarna ”Edinburgh” och ”Oslo”. I trumpetens vemodiga perfekt överlagda lena stämma finns något ensamt, lite ledsamt som kunde utvecklas till något illavarslande, men parallellt med det finns det något trösterikt och optimistiskt som i stöd av det drivande kompet tränger undan det mörka och lyfter fram det livsbejakande och ljusa i det vemodiga.

                 Vemod är en behaglig och konstruktiv känsla bara den inte blir fördärvad och övergår i ledsenhet och depression. Vemod gör bilden skarp och klar, både utåt och inåt, det öppnar sinnena på vid gavel och låter små vardagliga ting strömma in och visa sin estetiska skönhet. Bejaka vemodet.

                 Slutligen ett litet ps. Den som vill bekanta sig med Mathias Eick som musiker kan utöver Skala lyssna på följande cd:n där han också medverkar: Mathias Eick: The Door (ECM 2059), Iro Haarla: Northbound (ECM 1918), Iro Haarla Quintet: Vespers (ECM 2172), Manu Katché: Playground (ECM 2016), Jacob Young: Evening Falls (ECM 1876) och Jacob Young: Sideways (ECM 1997).

lördag 17 september 2011

Mitt första blogginlägg


Hälsning kära läsare och förhoppningsvis snart vänner



Min blogg kommer, som rubriken anger, att handla om hus, musik, böcker och bilder. Orsaken till det är att dessa teman fyller mitt liv, både professionellt och på fritiden.

                 Husen har med mina artiklar om Åbo att göra, ett stort antal av dem har behandlat arkitektur, att se på hus och upptäcka vackra detaljer även på hus som vid en första anblick kan se intetsägande och tråkiga ut. Min strävan är att försöka upptäcka något som är bra och lyckat även i samtida hus eftersom det gör livet enklare än att enbart uppleva dem som fula och endast kunna se vackert i det gamla. Dessutom är det visuellt utmanande att ställa om blicken så att man kan se ett skönhetsvärde i ett alldeles vanligt bostadshus i en förort som är byggt på 1970-talet av element. Visst är det emellanåt så att man inte lyckas hitta något tilltalande men så kan det också vara med äldre hus. Allt som är jugend är inte vackert medan väl genomförd betongbrutalism kan äga ett synnerligen högt skönhetsvärde. Det senare finns det flera fina exempel på i Åbo, främst tack vare arkitekten Pekka Pitkänen.

                 När det gäller musiken är jag som så många andra män i min ålder, musiken har varit en viktig följeslagare under min uppväxt till tänkande individ. Det finns ett musikstycke för alla tillfällen. Mitt krav är att det ska vara bra och det finns bra stycken i alla genrer, det gäller bara att sålla fram dem, något som de kommersiella radiostationerna minsann inte kan. En musiker har en god chans att komma långt om han visar att han menar allvar och gör sin musik ordentligt och på allvar. Mitt lyssnande har gått från lättpop via rock, visor, hårdrock och schlager till jazz och klassiskt och mitt motto när det gäller musik lyder: huvudsaken att det är bra.

                 Böcker har jag läst i mängder sedan tjugoårsåldern. Före det var jag en läslat yngling som hellre lyssnade på musik än satt med näsan försjunken i romaner. Så upptäckte jag den lilla svenskspråkiga avdelningen i filialbiblioteket i förorten Ilpois och bar hem Jörn Donner, Christer Kihlman och Claes Andersson och påbörjade min bokbildning. När jag längre fram började studera litteraturvetenskap var jag djupt inne i de svenska autodidakternas värld och slukade böcker av Eyvind Johnson, Artur Lundkvist, Josef Kjellgren, Jan Fridegård, Helmer Grundström, Erik Asklund, Gustav Sandgren, Otto Karl-Oskarsson, Harry Martinson, Ragnar Holmström, Ivar Lo-Johansson, och Vilhelm Moberg. Därifrån fortsatte jag med Stina Aronson, Karl Rune Nordkvist, Stig Dagerman, Erik Lindegren, Kurt Salomonson, Sara Lidman, Gunnar Ekelöf och Folke Isaksson och kom småningom fram till samtida författare som Bodil Malmsten, Björn Ranelid, Björn Larsson, Karin Stensdotter och Per Olov Enquist, för att droppa några namn.

                 Under de senaste arton månaderna har jag varit fullkomligt upptagen av norsk litteratur som jag omedelbart kände mig hemma i. Per Pettersons böcker är suveräna, övriga fina författare är Johan Harstad, Bjørg Vik, Jens Bjørneboe, Herbjørg Wassmo, Ola Bauer, Tove Nilsen, Ketil Bjørnstad och nu som för så många andra Karl Ove Knausgård.

                 Bildkonsten ger mitt inre, via det sedda, vila, ro, glädje, stämning, färg och liv. Här gäller samma princip som i musiken, huvudsaken att det är bra. Jag behöver bilder för att må bra, målningar, teckningar, skulpturer, grafik och fotografier.