Lördagen den 29 oktober besökte jag Åbo Svenska Teater för att se Willy Russells pjäs Timmarna med Rita på teaterns mysiga studioscen högst uppe i huset. Klockan kröp mot 16 och vi var oroväckande få gäster som inväntade pjäsens början. Jag räknade till ett trettiotal. Skulle detta påverka föreställningen, undrade jag.
Klockan ringde och vi gick in i salongen. Redan det första intrycket av hur pjäsen var uppsatt var lovande för hela teatersalen var inredd till universitetsläraren Franks arbetsrum. Det här var ett finurligt sätt att utnyttja rummet på, en strålande idé av regissören Marcus Groth. Publiken uppmanades av vaktmästarna att sätta sig på flera sidor närmast scenen, med skådespelarna agerande i mitten, lite som i en boxningsrink, vilket skapade en roligt annorlunda och intim stämning. Man drogs med i händelserna på ett helt annat sätt än om man hade suttit i normal ordning på bänkraderna och följt med skådespelet på håll.
Eftersom jag hade sett filmen med Julie Walters och Michael Caine i rollerna visste jag att stycket är väl skrivet och stundvis mycket roligt, men också att det löper en ström av bitter tragedi genom det. Det är inte lätt att bryta upp från sitt förflutna, förverkliga sina drömmar och bli en annan människa. Risken att man blir rotlöst hängande mellan två världar är mer än överhängande.
Skådespelarna Jonna Nyman och Robert Enckell kom in på scenen. Från första ögonblicket började de skapa magi. Jag har aldrig förr haft förmånen att få se så trovärdigt och helgjutet skådespeleri på en teaterscen. Jonna Nyman förvandlades till den svärande och domderande Rita som ville veta så mycket. Robert Enckell var den något malätna whiskypimplande Frank som till en början stretade emot att ta henne som studerande och gjorde allt för att jaga iväg henne.
Den vilja till bildning som Rita uttryckte i pjäsen var ruskigt påtaglig och vissa hisnande stunder kunde Jonna Nyman på en sekunds bråkdel övergå från fräckt lustiga repliker till hjärtskärande sanningar som nästan drev publiken i gråt, suveränt spelat med kroppsspråk, röst och miner. Lika starkt skildrade Robert Enckell Franks förändring, hur han blev allt mer fascinerad av Rita och hennes uppriktighet och livsvilja.
Det som i efterhand kanske gjorde det största intrycket på mig var dock skådespelarnas orubbliga professionalism och arbetsmoral. Även för en inte särskilt väl fylld sal gav de allt och mer därtill. Inte för det kortaste ögonblick kunde man se minsta antydan till att de var obekväma eller ogillande med den fåtaliga publiken. Detta tackar jag er båda för. Ni gjorde lördagens föreställning till en oförglömlig upplevelse och er attityd är ett föredöme för hela skådespelarkåren. Tack Jonna Nyman och Robert Enckell.
Kära läsare, vill ni uppleva utomordentlig teater, gå för guds skull och se på Timmarna med Rita på Åbo Svenska Teater innan det är för sent. Sista föreställningen är redan den 3 december.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar