I ett tidigare inlägg berättade jag hur läsningen av ett par böcker av Folke Isaksson och Eyvind Johnson hör till min julförberedelse. Ett lika viktigt preludium är att få vara med och erfara den varma och inbjudande atmosfär som råder på Katedralskolans julbasar vid vilken skolans elever arbetar tillsammans för att samla in pengar till välgörenhet. I år fick man ihop hela 5 650 euro som via kyrkans utlandshjälp går till byggandet av en skola i Kongo.
Julafton skall vi fira tillsammans med barn, föräldrar och bror med familj. Eftersom det är vi som står värdar kommer vi inte att kunna åka till Gamla Stortorget för att följa med när julfreden blir utlyst och inte heller besöka begravningsplatsen på kvällen för att tända ljus, två händelser som skapar stämning och som vi så ofta som möjligt lägger till julens ritualer.
På julbordet kan vi som har tillräckligt god ekonomi och råkar få leva i denna rika och priviligierade del av världen duka upp vad vi än önskar. Det som känns fel i ett förmöget land som Finland och som hugger i hjärtat är att så många medmänniskor inte har råd att skaffa hem julmat eller klappar till sina barn. Varför lät vi vårt samhällsbygge ta denna riktning när vi för inte alltför länge sedan ännu hyllade klyftutjämnande principer. Varför blev begrepp som hygglighet, mänsklig omtanke, medkänsla, empati och solidaritet ur mode? Det fattar och accepterar jag aldrig. Nu tycker någon med all rätt att jag är skenhelig som tar upp det här, jag som själv inte är ett dugg bättre än de övriga egoisterna som bara tänker på sig själv? Det enda jag kan komma med är att jag lider av dåligt samvete.
Sålunda kommer vi att kunna avnjuta allt från gravad sik och lax till kallrökt lax, sillar, enrisströmming, köttbullar för att avsluta med skinka, ärtor, potatis-, morots- och kålrotslåda. Efter en stund av samvaro med julmusik i bakgrunden blir det kaffe med jultårtor, dadelkaka och pepparkakor, därefter utdelning av några paket.
Såsom det redan tydligt kommit fram bör vissa saker upprepas för att julen skall kännas som jul och bli fullbordad. En viktig bit är att lyssna på Jussi Björlings oslagbara och hjärtskärande version av julsången ”O helga natt” som kulminerar i den höga och gripande sluttonen.
En rolig händelse som fått stor betydelse under de tre senaste åren är att våra äldre pojkar, och i år även vår yngre dotter, arbetat som säsonghjälpare vid stadens finaste fiskstånd, Herkkunuotta, i Saluhallen i Åbo. De får på nära håll följa med den dag för dag tilltagande kommersen i hallen och vara med om den speciella stämning som råder där ett par dagar före jul och som når sin höjdpunkt på julaftonsmorgonen då en liten julfestceremoni går av stapeln.
Mitt största glädjeämne och det som gav den slutliga, riktiga och innerligt upplevda julstämningen kom i år från ett något oväntat håll. Två dagar före julafton låg ett efterlängtat brev som jag nästan redan förlorat hoppet om att få i vår gröna brevlåda. Min gamla och långvariga brevvän och vän, författaren Folke Isaksson i Vaxholm, hörde av sig med ett brev skrivet av hans rara hustru Marianne. Hon skrev och berättade att Folke varit sjuk en längre tid men nu mår bättre, att han inte längre kan skriva själv (vilket infernaliskt öde för en person som levt hela sitt liv via sin penna) men nog läsa, att han har ett ljust och stort rum på ett hem, att hon besöker honom varje dag och att mitt brev från oktober hade glatt honom mycket. Dessa ord värmde mycket och även om Marianne delvis kom med ledsamma nyheter om försämrad hälsa kändes det gott och fint att höra av och om en gammal kär vän. Mest gripen blev jag över Mariannes ödmjukhet, optimism och ljusa tacksamhet inför livet då hon skrev att de har en ny, mycket fin tillvaro nu. Det vackra gröna kuvertet med det handskrivna brevet var den bästa julklappen jag kan tänka mig.
Må väl, tänk efter, beakta varandra och agera med empati. Fridfull jul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar