tisdag 13 december 2011

Vinterresa i Norrbotten

De flesta av oss har vissa bestämda saker som måste bli gjorda för att vi skall komma i rätt stämning inför julen. Många av dessa riter har säkert med de praktiska förberedelserna att göra som att pynta i hemmet, stöpa ljus, baka pepparkakor, grava lax, lägga in sill, steka lådor, slå in julklappar och vad allt det nu kan vara.

Utöver dylika praktiska förberedelser finns det ett par böcker jag gärna återkommer till för att försätta mig i det rätta sinnesläget. Då är det fråga om lyxig njutningsläsning vilket betyder att jag sitter bekvämt i min gröna läsfåtölj, har gott om tid, ett tänt ljus på bordet och en mugg kaffe bredvid mig. Själva läsningen är inte jäktad, målinriktad och effektiv utan långsam med tid att avsmaka orden och deras valörer. Lika viktigt som själva läsningen är det att eftersträva samma yttre ramar från år till år, detta för att befästa det rituella i sammanhanget.

Alltsedan jag i december 2000, vid inledningen av en lång brevväxling och vänskap, fick diktsamlingen Eldflugorna av Folke Isaksson (f.1927) har jag varje år läst boken kort före jul. Det är alltid lika stämningsskapande att läsa den vemodiga dikten ”Nattgammal is”, i vilken diktens jag saknar sin avlidna bror, eller hågkomstdikterna från barndomslandskapet Norrbotten. En fin avdelning i diktsamlingen handlar om träd och en speciell dikt är den högst personliga ”Hjärtats sång” som låter läsaren ta del av författarens hjärtoperation.

Längre fram i tiden när vår brevväxling pågått i ett par år och jag hade fått några flera diktsamlingar lade jag Isakssons Hos mormor och Stenmästaren till denna julläsning. Den förra är ett varmt lyriskt porträtt av författarens mormor och den senare en hyllning till de skickliga konstnärer som högg ut bilder ur sten och smyckade ut kyrkor.

En fjärde liten bok som jag gärna återvänder till är Eyvind Johnsons Vinterresa i Norrbotten där författaren besöker sitt barndomslandskap under några kalla vinterdagar i början av 1950-talet. I den här vackra boken berättar Johnson träffande om Norrbotten, han återger ett antal tidiga minnen, han talar om hur landskapet finns med i hans författarskap och allt detta gör han medan han är i rörelse, på resa.

Johnson ledsagar läsaren genom sitt Norrbotten och beskriver sin boplats hos fosterföräldrarna invid ett stenbrott längs järnvägen, han gör korta stopp i Gällivare och Malmberget, han reflekterar över hur hemstaden Boden har vuxit och förändrats och hur Kiruna präglas av den välfärd som gruvdriften inbringat staden.

Inte nog med detta, för såsom i alla goda reseskildringar pågår det även i denna skrift resor på flera plan. Johnson förflyttar sig via erinringar tillbaka till sin barndom, han jämför barndomslandskapet med längre borta varande yttre landskap han kom att besöka och leva i framdeles i livet. Han grubblar över varför han medan han bodde i Frankrike så enkelt kunde skriva om Norrbotten, hur det fysiska avståndet förde det psykiska landskapet närmare i en så koncentrerad form att det var möjligt att skapa litteratur av det.

Man får så mycket av denna läckert inbjudande ljusblå bok, en skrift som man lätt kunde känna sig frestad att bära med sig i fickan. Dels färdas man genom det vintermörka och nedkylda landskapet och dels får man ta del av författarens reflektioner, hur han arbetar och brukar sina erfarenheter i sina romaner. Och slutligen blir man på det klara över att Norrbotten formade Johnson och bidrog till att göra honom till den person han var, detta även om han flyttade från landskapet som 19-åring. All denna rikedom blir tillgängligt för den som bemödar sig att läsa 130 sidor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar