söndag 30 december 2012

Några i Sovjetunionen-Ryssland och Ukraina tillverkade flygplan som besökt Åbo


Under hela 1990-talet och en bit in på 2000-talet åkte jag så gott som dagligen till det rätt sparsamt trafikerade Åbo flygfält för att fotografera flygplan. Var man tillräckligt ofta på plats kunde man nu och då komma åt rätt intressanta plantyper, både stora och små.

Jag var mycket fascinerad av maskiner tillverkade i det forna Sovjetunionen och kände stor glädje då det stod ett sådant flyg på plattan. Det kunde vara fråga om fraktmaskiner, chartrade plan, statsbesök eller idrottslag på turnering, dock inte passagerarplan i reguljärtrafik.

Under julhelgen bläddrade jag bland mina flygbilder och greps av en nostalgisk stämning som jag vill dela med mig. Jag kom med ens ihåg hur roligt det var att tillbringa tid på flygfältet. Var det sommartid åkte jag ofta cykel dit och inte sällan följde något av mina barn med mig. Kul var det också att bli bekant med dem som arbetade på fältet och det hände till och med att jag fick komma in på området några gånger för att få bra bilder.

Låt mig presentera elva Sovjetrysk- och Ukrainatillverkade flygplan som besökt Åbo.
                                                                 Antonov An-12
 

 
Antonov An-24
                                                                    Antonov An-28
                                                                 Antonov An-124
Iljushin Il-18
                                                                     Iljushin Il-62
                                                                   Iljushin Il-76
Iljushin Il-96 (Putin på besök september 2001)
Jakovlev Jak-40
Tupolev Tu-134
Tupolev Tu-154

lördag 22 december 2012

Julanteckningar 2012


För mig är julen främst en ätandets och hågkomsternas högtid. Så mycket av det man omger sig med bär på sin egen berättelse och väcker minnen till liv. Har man dessutom fått leva ett tryggt och ombonat liv som jag är dessa minnen ljusa och glada. Så banala ting som julgransfoten har sin historia, det gamla fina flaggbandet från barndomshemmet sin och Coops blåvita förpackning med 16 julgransljus inhandlade vi som ungt par till vår första gemensamma jul, 1988.

I det yttre rummet betyder julen att ljuset kommer tillbaka, dagen tränger, minut för minut, envist undan den långa nattens mörker och vinterdagen börjar lysa i stället för att vara en blek och svag, dammig glödlampa i en smutsig skärm. Min skrivande stund förgylls av en blek sol som löftesrikt skiner upp den snötäckta trädgården i vilken en förfrusen hare kurar under en buske för att söka skydd och värme. Talgoxarna sitter i syrenbuskens kala spretiga grenar och tittar uppfordrande på mig, skatorna väsnas i granhäcken och en uggla patrullerar ljudlöst mellan höghusen om kvällarna.

Flera av de fina minnesbilderna framkallas dock av och i gemenskapen. Alla maträtter, drycker, deras dofter och smaker lockar fram olika förnimmelser. På grund av styrkan i dessa intryck upplever jag att det finns två parallella skikt i julen; det som vi närvarande deltagare befolkar, men med oss finns även alla kära som redan lämnat oss, för när man pratar om dem, kommer ihåg vad de brukade säga och tycka om att äta växer julmiddagen ut över tids- och rumsgräns. För mig är julen ett konkret exempel på den klokhet som någon uttryckt att en människa inte är död så länge hon blir hågkommen och omtalad.

Före man sätter sig till bords och låter sig föras fritt av associationerna kan man åka till begravningsplatsen och tända ljus. Det är alltid lika stämningsfullt att vandra längs vägarna, man möter andra som är ute i samma ärende och det är sagolikt vackert med alla tända ljus som lyser upp och sprider sin gula livgivande värme.

Det som ännu återstår att göra innan man är framme vid måltiden är flera av de roliga förberedelserna. En dadelkaka mognar som bäst i ugnen och sprider sin goda doft och en stor hög pepparkakor ligger nygräddade i en korg. I eftermiddags gravade jag lax och sik enligt beprövat recept med tre sorters peppar, grovt salt, socker, ett stänk brandy, allt med stor kärlek och enligt bästa förmåga. Därefter tog jag itu med en, något icke-ortodox, morotslåda vars recept vi fått av goda vänner; man slantar morötter, blandar dem med rikligt med brynt lök, bäddar in allt i mängder av ketchup, strör stötbröd över och gräddar i ugn tills ytan blir vackert brun.

På förkvällen blev det tid att sätta sig ner med Bodil Malmstens underbara bok om skrivande. Sedan väntar två goda räksmörgåsar, en nubbe och en öl. Livet kan vara oförskämt underbart. Kom ihåg att fira en lugn jul och kom ihåg att fira den just precis som ni vill för det finns inga rätta eller fel sätt, huvudsaken att alla är nöjda. Att välja att inte fira jul är också ett fullgott alternativ. Ha det skönt.

tisdag 18 december 2012

En oläst bok


Ända sedan jag började lyssna på musik och läsa böcker har jag förtrollats av känslan att hålla en skiva eller bok i handen för första gången. Den existerar inte ännu som litteratur eller musik, endast som en produkt och ett abstrakt löfte om något som kan bli stort och betydande. Det är ett ögonblick av makt att ha den i sin ägo och behärska situationen genom att inte genast börja läsa eller lyssna, att ha en möjlighet att förlänga denna stund fylld av förväntan och förundran.

När det gäller musik brukar jag till en början ofta betrakta konvolutet och läsa allt som står på omslaget och i broschyren. Detta ger viktig och rolig bakgrundsinformation som ställer in en på rätt våglängd inför den första lyssningen. Särskilt fina i det här hänseendet är jazzplattor från 1950- och 60-talet, de har ofta en lång och fin text på konvolutet som berättar mycket om plattan man har i sin hand.

För ungefär en månad sedan hämtade jag ut ett bokpaket på posten som bland annat innehöll Göran Greiders fina bok Ingen kommer undan Olof Palme och Henrik Berggrens stora Palmebiografi Underbara dagar framför oss. Av dessa läste jag omedelbart Greiders bok medan jag sparat Berggrens bok till julläsning. Men viktigast i paketet var en tredje bok.

Av alla författare jag läst hör Bodil Malmsten till mina största favoriter. Jag älskar hennes dikter, hennes prosa och hennes otroligt skarpa humor och jag är fullkomligt hänförd av hennes språk som jag anser hör till det bästa som skrivits på svenska. Hon är en författare som jag i första hand läser för språkets skull, inte för innehållets. Det har nästan ingen betydelse vad boken handlar om, huvudsaken att den är skriven av Bodil Malmsten, så som endast hon kan. Och så fort hon kommer ut med en ny bok läser jag den omgående.

I mer än en månad har jag gått till hyllan med jämna mellanrum och svängt litet på och bläddrat litet i hennes nyaste titel Så gör jag: Konsten att skriva. Till det yttre är boken inbjudande med den färggranna pärmbilden av ett bord fyllt med sådant som Bodil Malmsten kan behöva vid sitt skrivande medan texten på baksidan utlovar en diger handbok för alla som skriver. Än så länge har jag kunnat hålla mig och stå emot lusten och frestelsen att börja läsa boken. Jag laddar upp inför vad jag vet att kommer att bli en oförglömlig tur in i denna fantastiska författares värld av skapande. Varje gång jag plockar ner boken blir jag mera bekant med den. Jag stannar upp och ser på några av bilderna, läser några rubriker och känner att jag inom kort måste ta itu med den.

Nu kan någon tänka och tycka att det är löjligt och idiotiskt, kanske till och med en aning sjukt, att sitta och ruva på en bok så här och bygga upp alltför stora förväntningar och det kan mycket väl stämma, men jag har heller aldrig påstått att jag skulle vara helt frisk i huvudet men så länge det bara drabbar mig och ingen skadas av det tänker jag fortsätta. Stunden av väntan kan ofta och är ofta minst lika fin och givande som själva handlingen eller agerandet. Därför har jag sparat Malmstens bok ett tag.

fredag 14 december 2012

En sommarutfärd


En av de få soliga dagarna senaste sommar beslöt jag att göra en roddtur till en av barndomens mest spännande och magiska platser. Med mig tog jag en flaska vatten att dricka på färden och min kamera för att kunna dokumentera allt av värde och intresse. Jag sköt ut den lilla roddbåten av aluminium och lämnade hemstranden i den grunda skyddade viken. För att inte försträcka min inte längre alldeles unga och elastiska kropp var jag noga med att dra de första årtagen lugnt och sansat, utan några som helst ungdomliga excesser.

Ute ur viken njöt jag av den lätt fläktande vinden och det frasande och kluckande ljudet av vattnets möte med båtens plåt. Jag inbillar mig alltid att vår gamla eka av trä hade ett mjukare läte när den roddes över vattenytan. Där jag satt i båten med ryggen i färdriktningen hade jag nära till land på min högra sida men blickade jag till vänster öppnade sig den långsträckta fjärden som vi kallade den, men som egentligen är ett brett sund som skiljer åt Pargas från S:t Karins.

Mina tankar började färdas bakåt i tiden och jag föreställde mig hur det såg ut när den lilla skärgårdsångbåten Tähti åkte i dessa vatten och tog i land vid de många bryggorna längs rutten på sin väg vidare mot Rövarnäs och Pemarfjärden. I detsamma kom jag att tänka på en dramatisk episod från krigsåren som berörde just ångaren Tähti. Under en resa hade den blivit utsatt för luftangrepp från ett sovjetiskt jaktflyg på låg höjd och följden av anfallet var att båtens skeppare blev ihjälskjuten.

Det som under barndomen – med dess egen skala både när det gäller dimensioner, tid och avstånd – var en lång och mödosam, närapå utmattande och farlig roddtur över ett öppet vatten hade nu i vuxendomen krympt till ett angenämt uppmjukande träningspass på cirka 20 minuter.

Snart var jag över det breda sundet och kom in i ett smalare sund som skiljer åt det större Harvarö och den betydligt mindre Önsholm. Ännu en bit att ro, så jämsides med den vackra vita gården uppe på strandberget. Mitt emot på Önsholm kunde jag se taket till det stora hus som en gång i tiden var pensionat och i vilket Vladimir Lenin, enligt legenden i trakten, övernattade under sin flykt västerut år 1907, efter att ha stigit av tåget i Pikis och vandrat hit över isen.



När jag rodde in i den långa vik i vilken sågverket en gång i tiden låg kom jag att tänka på en annan, litet ruskig och kuslig, historia jag hört som barn. Under krigsåren anlöpte små tyska fartyg sågen för att lasta virke och det berättades att en man hade dött till följd av förgiftad sprit som tyskarna hade bjudit på.

Längs stränderna fanns den kännspaka primitiva kajen, gjord av ribbor och överblivet virke från sågen, kvar på långa sträckor trots att det är snart 40 år sedan sågen upphörde sin verksamhet. Jag drog upp båten och förflyttades omedelbart tillbaka till barndomen. På sågen var det alltid varmt och kvavt och det luktade bedövande starkt av det färska söta virket som torkade på höga vackra staplar. Vägarna av flis och spån sviktade mjukt och behagligt under fötterna på en och själva sågen slukade stockar, bullrade och slamrade i sitt stora rödmålade skjul medan den spottade ut nysågat virke värdelösa kantbitar och en ständigt växande flishög.

Ett stycke längre upp i byn fanns sågens lilla kontor i vilket man gjorde upp affärerna och bredvid låg en liten butik i vilken man kunde köpa en glass eller läsk. Det var obeskrivligt spännande att ha en industrianläggning bredvid sommarstugan, civilisation och produktion mötte landsbygd och natur. Jag strövade omkring en stund längs de igenvuxna stigarna, hittade den stora tegelhögen med de rivna resterna av sågbyggnaden, förundrades över hur snabbt träd och sly tar över och stänger till det som en gång varit öppna ytor med virke, överallt virke i olika dimensioner och grovlek.

Till slut promenerade jag ut till den yttersta udden med den lilla bergklacken och strandbjörkarna. Här stod ett skjul för lastning en bit ut i vattnet och i det låg det på 1970-talet en sjunken trålare som var föremål för min nyfikenhet och som satte min pojkfantasi i livlig rörelse. Hur hade båten hamnat här, varför hade den sjunkit och borde man dyka ner till den för att se om det fanns något spännande i den? Den såg både lockande och skrämmande ut där den låg ett stycke under ytan i det gröna klara vattnet, vit och bred.

På senare år har min hustru och jag några gånger kört med bil till sågen och haft kaffekorg med oss och intagit den här på denna strand. En varm augustieftermiddag när sommaren visade sig för en av de sista gångerna satt vi och avnjöt vårt kaffe och blickade ner i det djupgröna, förvånansvärt klara, vattnet och följde med en klen liten snok som höll till i stenarna vid vattenbrynet. Den höll ett öga på oss och vi ett på den.

Belåten med mitt strövtåg i nuet och dåtid gick jag tillbaka till roddbåten, drack mitt vatten och påbörjade roddturen hemåt. Det hade blåst upp en aning så jag fick ta i litet rejälare än på vägen ut. Än en gång insåg jag hur bra jag trivs i innerskärgården, en miljö som ibland förefaller mig något underskattad i människors ögon. För mig har den frodigt livskraftiga inre skärgården ett lika stort värde som det karga havsbandet.

tisdag 11 december 2012

Norrsken i söder


En speciell stämning från en kylig höstkväll som stannat kvar i minnet. (Dikten har ingen direkt koppling till bilderna)




Norrsken i söder

Höstskyn sveper fyravåningsrätblocken i en glimrande filt av frost
Nattens flyg västerifrån har landat
slumrar lojt med inbäddade jetmotorer
hängande trinda under vingarna, stinna likt juver

Den grönkalla luften utdunstar en arom av isdis
så – ett knappt hörbart knitter
himlen bjuder upp till ringlek
följet löper in från havet i nordväst
fladdrande med sin aftonkjol
rör sig graciöst mellan husen
lysande i grönt, gult nedom
rött i fållen
drar flinkt vidare mot norr
efter denna förlägna glimt
för vakna stadsbor i söder

 
 

fredag 7 december 2012

Free at Last - ett album tillkommet av kamratskap


Vid vissa tillfällen uppnår konsten ett plan högre än den skulle behöva göra för att fortfarande med klar marginal kunna betraktas som god konst. Under skapandeprocessen tillkommer eller tillförs något som medför att slutresultatet blir utöver det ordinära. För mig är plattan Free at Last av bandet Free ett dylikt exempel.

Under vintern 1972 hade bandet återförenats efter att ha varit splittrat i ungefär ett år. Orsaken till detta var de övriga medlemmarnas oro över gitarristen Paul Kossoffs (1950-1976) kraftigt försämrade hälsotillstånd till följd av ett långvarigt heroinmissbruk. Eftersom man visste att Kossoff hade varit lyckligast i Free beslöt man att ge bandet en andra chans.

Visserligen hade Kossoff varit i stånd att spela in den fina och nyanserat spelade plattan Kossoff/Kirke/Tetsu/Rabbit tillsammans med trummisen från Free, Simon Kirke, den japanske basisten Tetsu (senare basist i Rod Stewarts band Faces) och den Texasbördige keyboardisten John ”Rabbit” Bundrick.

De ledande låtskrivarna i Free, sångaren Paul Rodgers och basisten Andy Fraser hade också startat varsitt nytt band, Peace respektive Toby så alla var sysselsatta med nya projekt.

Det återförenade Free lyckades under svåra förhållanden, präglade av inre stridigheter och slitningar, spela in den oförglömliga plattan Free at Last, som kom att bli den första skivan av bandet jag skaffade. För mig är lp:n ett klart lysande bevis på ett heroiskt kamratskap där man lägger sitt ego åt sidan och ser kollektivet som viktigare än den egna personen. Det viktigaste var att få Paul Kossoff på rätt spår, meningsskiljaktigheterna mellan Rodgers och Fraser fick lov att vänta.

Låtarna är starka, soundet förnyat, klarare och modernare än på den föregående studioskivan Highway som kom ut år 1970. Den individ som med tyngden av sin auktoritet och sitt enorma personliga kunnande dominerar på skivan är sångaren Paul Rodgers, som förmodligen aldrig förr eller efter det här har låtit så övertygande på en skivinspelning. Man kan i varje låt höra den enorma känslomässiga laddning han lägger i sina tolkningar för att rädda detta kaotiska projekt, stundvis bär han ensam skivan vidare och han sviker aldrig. Det är på Free at Last som Rodgers utvecklas till den främsta rockvokalisten genom tiderna, något som han kunde föra vidare under sina år i supergruppen Bad Company.

Lyssna till hans enorma styrka och oslagbara fraseringskonst i öppningsspåret ”Catch a Train” eller i det minimalistiska pacifistiska mästerstycket ”Soldier Boy”. Skivan går vidare till den suggestiva ”Magic Ship” där Kossoffs tjutande gitarr går i hårresande dialog med Rodgers utsökta sång, sedan följer den mättade ”Sail On” och den snabbare ”Travellin´ Man” som avslutar sida ett.

Singeln från albumet ”Little Bit Of Love” öppnar sida två, en låt som hade förtjänt mera uppmärksamhet, och som jag på något vis, finner besläktad med den något udda Deep Purple-låten ”Never Before”.

Därefter utforskar Paul Rodgers sin roll som nybliven far i den hypnotiska ”Guardian Of The Universe” och den akustiska balladen ”Child”, två mycket personliga stycken. Det avslutande spåret heter förutsägande nog ”Goodbye” för det kom att bli den sista låt som originalhopsättningen av Free spelade in tillsammans. Det är en avskedets låt, vemodig och kraftfull och full av känsla, särskilt i gitarrspelet. Då bandet splittrades första gången efter det briljanta livealbumet Free Live avslutade man skivan med studioinspelningen ”Get Where I Belong” som var som en bön om förlåtelse för att det gick som det gick.

Efter Free at Last slutade basisten Andy Fraser i bandet för gott och ersattes av Tetsu och ”Rabbit” Bundrick. I den hopsättningen spelade man in ett sista studioalbum Heartbreaker där Free är mitt i steget upp till följande division, det som i våra dagar kallas för stadionklassen.

I mitt liv är Free at Last ett av de viktigaste albumen och ett självskrivet val på vilken lista som helst över de mest betydande skivorna. Jag kan inte låta bli att imponeras över den envishet och målmedvetenhet som bandet visar upp inför denna närapå omöjliga uppgift. De visste att det enda riktiga och anständiga i den situationen var att spela in skivan men processen var som en balansgång på slak lina, det pendlar mellan yttersta fragilitet och bräcklighet till Rodgers kaxighet och auktoritet och det kunnande som bandet skaffat sig under fyra år av intensivt spelande tillsammans. Det vilar något tragiskt och majestätiskt över plattan utöver det tidigare nämnda heroiska kamratskapet vilket gör den till ett obestridligt mästerverk.

lördag 9 juni 2012

En musikupplevelse fylld av värme och glädje


Måndagen den 4 juni 2012, två dagar efter skolavslutningen, körde jag vår yngsta son och en av hans vänner till Pjukala i Pargas där de skulle delta i det av Åbolands sång- och musikförbund (ÅSMF) arrangerade musiklägret för barn i åldern 10-13 år. Under bilfärden pratade ungdomarna om vilka förväntningar de hade inför lägret, de erinrade sig hur roligt de hade haft det föregående år och undrade om det överhuvudtaget kunde bli bättre. Jag tjuvlyssnade road med förälderns självtagna rätt till deras spekulationer och antaganden.

Framme vid Axxells gemytliga fastigheter i Pjukala lämnade jag av två ivriga ungdomar. Genast på gården blev de soligt mottagna och hälsade välkomna av lägerledaren Nellie Aaltonen, dansläraren Karin Eklund, sångläraren Ville Forss och lekledaren Jenny Skrifvars. Ledarlagets nestor, bandläraren Mats Prost, var den enda som inte fanns på plats.

Veckan gick och inget hördes av sonen. Senare visade det sig att han hade väntat sig att vi skulle ringa honom och därför hade han inte ringt. Däremot hade han följt med våra förehavanden på facebook så till dessa delar var han på det klara med vad vi hade haft för oss.

Vi tillbringade veckan ute på stugan där vi bland annat fångade och flyttade en närgången snok drygt sex kilometer bort, observerade och städade efter en flock gäss med ungar som hade övernattat på vår strand och smutsat ner den rejält. Vidare såg vi ett hägerpar i flykt över viken och en ormvråk på ovaligt låg höjd, jagad av en trut. Vattnet i den grunda viken var exceptionellt grönt, klart och kallt, endast mellan tio och tolv grader, så det blev inget dopp efter bastun.

På kvällarna satt vi vid brasan och lyssnade på fin nordisk musik, till exempel den norska jazzpianisten Ketil Bjørnstads nya stämningsfulla album Vinding´s Music. Songs From The Alder Thicket, den svenska vissångaren Olle Adolphsons avskalade Evert Taube-tolkningar eller det mästerliga albumet Veden alla med den alltid lika duktiga finska sångerskan Emma Salokoski plus Ensemble.

På fredagseftermiddagen packade vi ihop på stugan och gjorde oss redo att åka till lägret för att närvara vid slutshowen och hämta hem vårt barn. Vädret började likna sommar med intensivt solsken, skarpt ljus och en temperatur som närmade sig det magiska tjugostrecket. Framme vid lägerplatsen rådde en hemtrevlig och glad stämning. Deltagarna var samlade ute på gården, uppspelta och lyckliga, iklädda splitternya t-skjortor på vilka samtliga hade lämnat sin personliga hälsning. Föräldrar och anhöriga anlände i ett långt utdraget pärlband till platsen, man hälsade på de andra föräldrarna, småpratade några ord och bänkade sig i salen.

Lägerdeltagarna tågade in till en avancerad självåstadkommen rytm som omedelbart försatte lyssnarna i rätt stämning samtidigt som den vittnade om den höga ambitionsnivån hos ledarna. Och man bör hela tiden hålla i minnet att allt som barnen lärt sig var åstadkommet på fyra och en halv dag, en helt otrolig prestation. Det betyder att de duktiga ledarna inte enbart har kunnat sålla fram det väsentliga och förädla detta utan även lyckats kommunicera detta med barnen.

Det som gjorde det största intrycket på mig och gav mig en underbar sommarstämning var den otroliga glädje som barnen strålade av. De sjöng, dansade och spelade med inlevelse och fröjd. Och jag kände mig särskilt lycklig över att få vara med om en tillställning där det lilla yttre formatet växer till en stor upplevelse i vilken alla stämningslägen fanns med. Vi fick se ett par sprittande danser, höra en underbart sprallig version av Abbas ”Mamma Mia”, sjungen av alla deltagare på svenska till pianoackompanjemang, fyra väl instuderade bandnummer (Fun: We Are Young, Adele: Rolling in the Deep, Rihanna: We Found Love och Kings Of Leon: Sex On Fire) samt en gripande kvartettversion av Adeles ”Someone Like You”. Vad mer kan man önska sig?

Vi fick hem en överlycklig grabb och hela kvällen bar jag med mig den värme och upprymdhet som showen hade tindrat av. Samtidigt kände jag en djup uppskattning och tacksamhet för de eldsjälar som i tiden startat denna lägerverksamhet och de fem ovan nämnda ledarna som tillsammans med barnen lyckades åstadkomma en afton av magi och livslust. Och jag är övertygad om att jag delar dessa känslor av eufori och lycka med samtliga som var på plats.

Man kan enbart önska att flera ungdomar fick ta del av sådant här för det skulle göra världen till en litet bättre plats att vistas i. Musik förenar människor och skänker dem glädje, tröst och lycka och det sker snabbt, direkt och omedelbart. Man kan helt enkelt inte gå i onda tankar och avsikter efter att ha gjort eller hört bra musik. Dessutom är det viktigt att uppmuntra till skapande tillsammans i vår kultur som är alltför överrepresenterad av tävlingsidrott och lagsporter. Mitt imponerade och ödmjuka tack till hela bunten för en fantastisk upplevelse.

söndag 3 juni 2012

Glasmästaren

Ett porträtt, i diktform, om en person vars like jag har mött i min barndom.


I den tätnande blåheten
utposterad i en låg sluttning
iklädd kittfärgade arbetsbyxor
och grov flanellskjorta
Nytvagad efter bastubadet
bland ljung, lingonris och blåbär
bakom ryggen tallarnas gråröda stavar
för blicken vikens lergröna golv
blommande purpurröd vass väsande i stranden

Ädelbrännvinsflaskan som kamrat
endast till hälften urdrucken
än förmår dess ensliga stjärna lysa upp hans dunkel
grannarna stökar med sitt
irriterande barnskrik perforerar stillheten
några ord växlade med grannen i det låga gula huset
inte heller denna gång kom han över för en sup
då dög man när fönsterrutorna skulle skäras till
men inte nu längre när man är ensam
för länge sedan lämnad av hustru, dotter och son

Blicken riktas mot vattenytan, fixeras
stirrar vasst, såsom diamanten skär genom glaset
söker sin väg ner mot bottnen
tränger vidare genom lerskiktet
på spaning efter minnen
hustruns tålmodigt idoga arbete
sonens rangliga ynglingaår
dotterns ungdomsgraviditet
det eviga skärandet i glas
liv och arbete lika sköra

När han vaknar har mörkret slutit honom
ingen gyllne tröst kvar i buteljen
rösterna har tystnat
dagg fallit och natten svalkats
Med blicken mäter han djupet i rymden
lyssnar till stjärnstillheten
upplivas då han får syn på en satellit
ett bevis på den mäktiga östra grannens suveränitet
men vad hjälper det
när hans egen Sputnik inte vill hållas på sin omloppsbana

Han stiger upp från sin ljungbädd
tar tomglaset och raglar mot husets ensamhetsvärme
alla föremål berättar om en förtappad tillvaro
han har redan dött en gång
slänger tomglaset i ett hörn, snor sig i plåga
Kunde han inte vara hygglig
måste han supa, härja och hota
tills den viktigastes tålamod brast
och allt togs ifrån honom
utom den kompakta tomhetens mörker
i vilket han är dömd att famla

tisdag 29 maj 2012

Ett betydelsefullt ungdomsminne - skriftskolan i juni 1976

Det är alltid lika fängslande och intressant att upptäcka hur återseendet av en bestämd plats kan få igång hågkomstprocesser och lyfta fram minnen man inte längre kom ihåg att man bar med sig. En dylik, förvånansvärt stark, händelse inträffade då jag i mitt arbete följde med en skolklass på en utomhusdag till församlingarnas lägergårdar på Satava, en av öarna utanför Åbo.

Vägen ut till lägerområdet sade mig ingenting, snarare var minnesbilderna så gott som totalt utraderade, men då vi hade kommit fram och jag gick omkring på området började jag känna igen mig trots att det var 36 år sedan jag vistades tolv dygn här under mitt skriftskolläger.

Det som slutligen öppnade minnets dammluckor var den något steniga och karga strandlinjen med den kännspaka doften av land som möter hav, de höga sjömärkena av trä, de stora tallarna, blåstens sus i trädkronorna och de barackliknande låga träbyggnaderna. Särskilt bra tyckte jag om utsikten ut mot fartygsfarleden mot vilken jag under lägret längtansfullt spanade för att få en skymt av någon av färjorna som var på väg över Erstan mot Sverige.

Ett annat minne som kröp över mig hade, inte så förvånande, med musik att göra. Ett par dagar före lägret började hade jag, i början av juni, full av iver köpt dubbelalbumet Derek & the Dominos In Concert på vilket Eric Clapton försökte göra sig anonym för att skaka av sig bördan som gitarrhjälte. Jag hade lyssnat intensivt på skivan och fastnat för flera av de långa låtarna och särskilt imponerad var jag av Claptons gitarrspel som jag tyckte var fenomenalt. För att få med mig litet av musiken på skivan hade jag spelat in ”Why Does Love Got To Be So Sad”, ”Presence Of the Lord”, ”Tell the Truth”, ”Bottle of Red Wine”, ”Blues Power” och ”Have You Ever Loved a Woman” på en färggrann Agfa C-kassett.

Vid några obevakade ögonblick kvällstid då lägerledarna var borta från huset smyglyssnade jag på kassetten och njöt av Claptons vemodiga, något försiktiga, nästan tveksamma, sång och briljanta gitarrspel som han också släppte fram en aning dämpat för att inte överrösta sina medmusiker. Det finns något över den här skivan som försätter mig i en härligt lågmäld stämning vilket gjort att jag gärna återkommit till den under årtiondens lopp. Och dessutom påminner den alltid mig om tiden på lägret.

Vid besöket hade jag tillfälle att flanera längs de smala vägarna medan eleverna löpte runt på lägerområdet. Jag stannade till vid bastun och lät mig färdas bakåt i tiden. Under lägret brukade vi sitta på en smal bänk i den djupa skuggan bakom bastun och prata, flickor och pojkar tillsammans, sammanförda av lägret, med en kontakt och sammanhållning som växte och fördjupades för varje dag som gick. För mig var det här första gången jag på ett naturligt sätt kom i kontakt med flickor, och då vi ännu hade skolans mest populära tjejer på vårt läger kändes det extra fint.

Den starkaste och mest exalterande hågkomsten från lägret var en kväll då vi hade samlats i allrummet runt en sprakande brasa. Vi satt flicka och pojke med slutna ögon och kände på och smekte varandras händer. För en gångs skull hade jag turen med mig för mitt par var den sötaste flickan på hela lägret och att få utföra denna övning med henne var magiskt och sagolikt. Det var nog det närmaste jag nådde gud på lägret, men i efterhand känns det inte alls som så lite eller något att ringakta för det viktiga är att få kontakt och bli sedd och den gåvan gav mig flickorna på lägret och för det är jag er evigt tacksam, ni vet vilka ni är.

Därför är det föga förvånande att jag längre fram har kommit fram till att det viktigaste med lägret för mig var just flickorna och det gensvar jag fick av dem. Det var inte bara en eller två spännande tjejer på lägret, utan så gott som alla var fascinerande på sitt sätt. Detta uppvägde det mesta av de enformiga och tråkiga lektioner vi blev utsatta för.

Efter gemytlig korvgrillning över öppen eld var friluftsdagen slut och jag åkte glad och nöjd hem med ljusa tankar och en spira hopp i dessa djävulska tider. Tråkigt bara att man så ofta måste färdas bakåt för att nå något som liknar vanlig hygglighet och godhet, en kärna av anständig medmänsklighet och omtanke.

fredag 4 maj 2012

Harry Chapin


En lördag, tror jag det var, någon gång på vintern 1978 råkade jag, mot mina vanor, lyssna på radio. Det var sannolikt fråga om ett av de fina och insatta program som den kunniga Jake Nyman skämde bort lyssnarna med. I ett och samma program spelade han två låtar som kom att förändra min tillvaro; ”Melancholy Man” av The Moody Blues och ”Dance Band on the Titanic” av Harry Chapin.

Ett par veckor gick, mitt första år i gymnasiet började närma sig slutet, det blev sportlov från skolan vilket innebar ishockey med kompisarna på Idrottsparkens vida nedre plan om dagarna och musiklyssnande på kvällarna. De två ovan nämnda låtarna hade stannat i mitt minne och väckt min nyfikenhet. Av Moody Blues kände jag från förut till låtarna ”Nights In White Satin” och ”I´m Just a Singer In a Rock and Roll Band” medan Harry Chapin var ett helt obekant namn för mig. Eventuellt hade jag, utan att känna till artisten, någon gång hört ”Six String Orchestra” på radion.

I början av mars då sportlovet var över och man otåligt började längta efter en varmare årstid med mera ljus skaffade jag en dag då jag var vid stadd kassa, det vill säga hade haft tålamod att spara ihop tillräckligt med medel, två dubbelabum, The Best of Moody Blues och Dance Band on the Titanic.

Moody Blues kom att bli ett band jag lyssnade på med jämna mellanrum, inte alls sällan då jag var tonårsmässigt olyckligt och obesvarat kär eller annars bara kände mig romantisk. Moody Blues erbjöd melodisk och vackert sjungen musik som talade till min mjuka sida, som i ärlighetens namn kunde vara både bred och djup. Under hösten 1978 och vintern 1979 hade Moody Blues comebackalbum Octave mycket stor betydelse i mitt liv, under en period då en tjej som jag gillade mycket lät mig lida och vrida mig på kroken och även i övrigt gjorde min tillvaro minst sagt turbulent och tumultuarisk. Felet var dock helt och hållet mitt eget för ett par år tidigare hade jag i min barnsliga hybris behandlat henne mer än grisaktigt.

Harry Chapin växte snart med sina talande och berörande berättelser och väl anpassade melodier till en god och kär vän. Hans karaktärer är så fulla av liv med alla sina tillkortakommanden och problem. Ju mera jag lyssnade på honom desto närmare kändes han, det fina med honom var att han inte kändes ett dugg avlägsen och majestätisk. Det är orsaken till att Chapin blev viktigare för mig än till exempel den något mera distanserade Bob Dylan, som jag även uppskattar mycket högt. Just denna känsla av att ha känt mannen bakom verket gjorde att hans bortgång i en trafikolycka på väg till en välgörenhetskonsert kändes som en tung personlig förlust.

Under en tid från våren 1978 framöver skaffade jag samtliga Harry Chapin album och även om flera av dem kom att bli mycket viktiga för mig behöll Dance Band on the Titanic sin position som den viktiga och stora Chapin-plattan för mig. Det var via den jag hade lärt mig att älska låtar som den typiska Chapin-novellen ”Country Dreams”, den gripande kärlekssången ”I Do It For You Jane”, den slitande vackra ”Mismatch”, den starka ”Mercenaries” eller det långa episka självbiografiska mästerverket ”There Only Was One Choice” som avslutar albumet.
Harry Chapin har under 35 års tid skänkt mig glädje, tröst, hopp och styrka, försatt mig i vemod och eufori. Hans texter om den olyckliga eller strävsamma, välmenande lilla människan är enkla för lyssnaren att identifiera sig med. Han är medmänsklig, human, icke-fördömande, men även rivande i sina kärlekssånger eller mycket humoristisk då det behövs, likaså självironisk.

Bland det stora antalet sångare-låtskrivare från USA är Harry Chapin ett alternativ värt att lyssna på.

tisdag 1 maj 2012

Ett sommarminne

Det är första maj, solen skiner brett och ljust utanför fönstret och våren ser äntligen ut att vara här med all den groende skira grönska som lovar så mycket nytt liv. Med denna tablå för blicken och vårkänslan i sinnet känner jag att jag idag vill skriva fritt och inte heller lägga in någon styrande bild. Låt mig dela med mig av ett minne jag vårdat med glädje och vemod i uppemot 35 års tid.

Det var en av de sista somrarna jag var ledig; de där ett par åren då man står vid ett vägskäl och längtansfullt blickar i en ny riktning utan möjlighet att välja denna spännande väg som leder mot det okända och spännande kallat sommarjobb eftersom man ännu är för ung. För mig innebar dessa somrar ett otåligt pendlande mellan sommarstugan och lägenheten i staden. Inte sällan kändes det som om man var på fel ställe var man än befann sig, men vid några tillfällen kunde alla bitar ramla på sina rätta platser.

Under hela min uppväxt hade jag avundats de av mina kamrater som hade massor med vänner på sin stuga. Själv hade jag känt mig något isolerad vilket till största delen berodde på min obekvämhet att tala finska. Jag tyckte att jag pratade dålig och klumpig finska och höll hellre tyst. Det fanns nämligen gott om jämnåriga i vår vik, de flesta flickor, problemet var att de alla var finskspråkiga. Visst umgicks jag med dem ibland, men inte lika flitigt som min syster och äldre bror.

Därför var det rena rama lyxen att i tonåren hitta en tre år äldre skolkompis i byn. Han var inte ofta på besök eftersom han sommarjobbade som piccolo på det stora hotell Hesperia i huvudstaden. En kväll i slutet av juli damp han dock ner på vår veranda och frågade om jag ville hänga med och meta. Han visste en bra plats som låg ett stycke från vår stuga. Vi plockade med oss ett par spön, en plasthink för fångsten, ett par tegelstenar till ankare, grävde rikligt med mask och rodde iväg.

Vi rodde längs det breda sundet som på bägge sidor kantades av stugor med undantag för ett brant kalberg på stranden mitt emot. Där fanns ingen bebyggelse och om man tog iland vid den stupande steniga stranden kunde man inbilla sig att man var längre ut i skärgården än i denna innersta vassrika och bördiga del. På berget växte vild gräslök och i vattnet vajade stora klasar med blåstång. Stranden där fiskeplatsen låg var grannbyns gamla ångbåtsbrygga, närmare bestämt den stenkista som fanns kvar av den och låg ett stycke under vattenytan.

Vi förankrade och slängde ut våra revar precis i mötet mellan stenkistans yttre kant och det fritt flytande vattnet. Efter att båtens långsamma vridrörelser runt ankarrepet stillnat kom abborrstimmet för första gången och smakade på våra maskar. Turvis drog vi upp fiskar av vilka några enstaka var större och klart ätbara. Dem sparade vi i hinken medan vi slängde tillbaka de minsta.

Efter en stund försvann stimmet för att återkomma om ett tag. Vi lärde oss snart fiskarnas rytm. Vi satt och småpratade eller teg och hade det gemytligt. Solen började dala mot det kompakta skogsbandet och kvällen omkring oss tystnade och stillnade ytterligare någon grad. Barnens larm på stränderna avtog, båtarnas surr blev glesare och vattenytan dämpade sina rörelser. Ljud och läten ersattes av den för den finska sommaren så typiska och älskade doften eller lukten av tidningspapper och ved som antänds i strandbastun. Slingor av grå rök nådde oss i båten och försatte oss i ett lojt tillstånd av välbehag.

Vi beslöt att sitta kvar ett tag ännu och invänta den tätnande blå skymningen över den grönpolerade vattenspegeln. Metandets betydelse sjönk undan och ersattes av vårt nästan viskande samtal. Han berättade om sitt jobb på hotellet och folk han mött och jag lyssnade med beundran och avund, kände mig som en småkille. Vi talade om musik, hans stora favoriter var The Beatles och Led Zeppelin. Mina var Free och Bad Company. Jag berättade att jag just då hade lyssnat mycket på den dystert vemodiga ”Moonshine” från Frees debutalbum Tons of Sobs. Han kände till låten och efter att ha talat om den stämning den förmedlade fick han en plötslig impuls.

Han rotade i sin slitna jeansjacka och fick fram en kulspetspenna och en bit rutigt papper ur bröstfickan. En bra stund satt han försjunken i tankar, plitade, blickade ut över sundet, strök över och skrev igen. Sedan överlämnade han något som kunde likna en sångtext eller ett poem till mig i vilken han med ynglingens uppriktighet hade skrivit ner det vi upplevt tillsammans under kvällen.

Drygt 35 år senare kan jag ibland veckla ut den slitna lappen och med ett tårfyllt leende läsa denna nedteckning av vår vänskap där vid brokistan den där kvällen i juli under senare hälften av 1970-talet. Jag undrar vad det blev av honom, hur han har det, för de avlägsna rapporter som nått mig bådar inte enbart gott. Vänskap behöver inte vara långvarig för att uppnå intensitet, ibland kan några enstaka möten som infaller vid rätt tidpunkt vara så tungt bärande och laddade att de bär ett helt liv därefter. Jag är lycklig över att ha fått uppleva ett dylikt möte.

fredag 27 april 2012

Mountain: Live - The Road Goes Ever On

Efter avslutad skoldag någon gång under vintern 1973 traskade jag ner från Åbo Svenska Samskola på Torngatan mot Salutorget med tre tior på mig. De brände som vanligt i fickan och det som lockade mest var någon av stadens skivaffärer. Jag följde Köpmansgatan ner till Wiklunds varuhus i hörnet av Eriksgatan där jag vek av till vänster. Efter några steg var jag vid ljusgården inne på vilken den lilla, inte särskilt väl försedda men mycket trivsamma och gemytliga skivaffären Musiikki Mosse låg. Jag steg in i butiken, hälsade på den vänliga ägaren, en äldre gentleman och riktig köpman, och hans son som bägge stod bakom disken.

Efter att ha bläddrat genom urvalet av pop och rock lp:n utan att hitta något jag direkt skulle fastna för stod jag och vägde och valde mellan For Ladies Only av Steppenwolf och en skiva med färggrant omslag föreställande ett berg med exotiska växter i förgrunden och en sjö med en svan i mitten. Bandet hette Mountain och var okänt för mig men jag gillade konvolutet så jag köpte skivan, betalade och skyndade över torget till sexans blågrå buss som tog mig hem till förorten Ilpois. I bussen tittade jag på konvolutet och väntade mig en hård liveskiva, vilket jag även fick. Under åren har Mountains raspiga platta Live – The Road Goes Ever On blivit en av mina stora favoriter bland konsertinspelningar.

Skivan sparkar igång på bästa möjliga sätt med det perfekta öppningsspåret ”Long Red”. Leslie West river till med ett fenomenalt gitarrsolo i vilket han demonstrerar vad gitarrsound är och hur man spelar hårt och med attityd. Hans gitarr på bilden på konvolutet är en simpel Gibson Les Paul Junior men han behöver inget mer för att visa att han är en av de främsta bluesrock gitarristerna genom tiderna. När man till hans stilfulla och briljanta gitarrspel lägger en av de råaste sångrösterna branschen känner till och Felix Pappalardis tungt drivande basspel kryddat med effekter har man ett mästerverk. West improviserar hela tiden i närheten av låtens huvudtema, men suveränt, fantasifullt och kreativt. Kanske något för dagens tekniskt orienterade gitarrmonster att lyssna på, hur man kan vara skicklig på annat sätt än att besitta briljant teknik.

Bandet drar andan i den tunga balladen ”Waiting To Take You Away” i vilken Leslie West åter är sångare medan Felix Pappalardi levererar tungt ackompanjemang på bas som mot slutet utmanar gitarren som soloinstrument. Genom hela låten kan man höra den höga ljudvolymen, de här killarna menar allvar när de står på scen.

Sida ett avslutas med låten ”Crossroader” i vilken bas- och låtskrivargeniet, den något mera lyriska, Felix Pappalardi tar över. Sångrösten är mildare, basen det ledande instrumentet, nästan självsvåldigt spelat. Mountain svänger med ett ös som ingen annan, låter som ingen annan, ett fullkomligt unikt band som här går på alla cylindrar.

Skivans andra sida upptas i sin helhet av den episkt monumentala och avundsvärt fint uppbyggda valfångstberättelsen ”Nantucket Sleighride”, Mountains största låt, full av outsäglig magi och mystik. I denna låt visar Pappalardi sin storhet som kompositör med smäktande vackra passager som växlas med dramatiska mellanspel, häftiga tempoväxlingar och hisnande solopartier. Bandet slösar med element som vanliga dödliga band skulle ge vad som helst för ifall de kunde åstadkomma ett enda. I mitt tycke – fast jag vet att man gör sig dum när man jämför låtar med varandra – är ”Nantucket Sleighride” ett större verk än ”Stairway To Heaven” och de flesta andra högst rankade monumentala låtarna från 1970- och 1980-talet.

Då man lyssnar på detta album eller Mountain Climbing eller Nantucket Sleighride fattar man inte varför denna supergrupp är så bortglömd idag. Mountain om något är ett band som har influerat och inspirerat kommande band i hårdrockgenren och jag vill påstå att gruppen kunde ha blivit lika stor som det mäktiga Led Zeppelin om den hade blivit marknadsförd på rätt sätt.

För mig, i mina högst subjektiva och privata tankeexperiment, är ytterligare en viktig kvalitet hos Leslie West (och hans enorma betydelse) att han är den första av två (gitarrister av den gamla stammen) jag kunde tänka mig som fullvärdig ersättare för Paul Kossoff i en eventuell Free återförening. Den andra tänkbara gitarristen för detta krävande uppdrag skulle kunna vara en tung och aggressiv Dave ”Clem” Clempson, då med hans otroligt fina insats på Humble Pie albumet Smokin´ i tankarna. Detta sagt som en parentes.

Den som vill inleda veckoslutet med ett av de bäst rockande intron som finns skall leta rätt på Mountain Live, skruva upp volymen, sjunka tillbaka i stolen och låta Leslie West, Felix Pappalardi & co få ordet, eller tonen. Mountain är ett band där ingen sparar på någonting av sig själv en enda sekund utan det är fullt, kompromisslöst ös hela tiden, dock inte nyanslöst som fallet så ofta är när det gäller mindre begåvade band. Njut av denna brutalitetens och råhetens estetik. Vackrare än såhär blir rockmusiken inte och ytterst sällan eller aldrig har den, såsom bilden på omslaget lovar, nått högre höjder.

tisdag 24 april 2012

Järnverket i Åbo hamn

Under mina elva första år bodde vi i slutändan av Trädgårdsgatan, på en gård med tre stora stenhus på fyra våningar. Husen som byggdes några år efter kriget tillhörde de första stenhusen i denna vidsträckta trähusstadsdel. Närmaste granne bortom bakgården var det skrämmande och stora fängelseområdet på Kakola med det tunga grå tukthuset och mentalsjukhuset invid staketet.

Eftersom min far varit intresserad av fartyg och sysslat och arbetat med marinmåleri sedan tonåren var familjens huvudsakliga promenadmål hamnen. En annan mera sällan besökt plats var järnvägsstationen dit vi gick för att se på tågen vilket intresserade mig mycket. På järnvägsstationen kunde man också tigga till sig en slant för att få igång den fina och detaljerade modellen av ångloket, som sedan gick på stället en minut eller så för att visa hur vevstakarna rörde sig.

Tillbaka till hamnen. På den tiden kunde man röra sig fritt på kajerna, bland kranar, truckar och växellok och i vägen för dem som arbetade där. Det gällde att hålla ögonen öppna och snabbt hoppa undan vid behov. Man rörde sig självfallet på egen risk men man kom inpå fartygen, man kunde följa med vad som lastades och lossades, känna dofter och lukter, höra ljud och rop, inte sällan på obekanta språk och man lärde sig att se på fartyg, urskilja vilka som var vackra och vilka som var mindre tilltalande.

En annan intressant detalj med 1960-talet var hur nära stadskärnan en del av industrierna var placerade. Bredvid vårt hus fanns Tarmolas bageri och lager, invid det Hankkijas stora hall för jordbruksmaskiner, sedan följde Rettigs moderna och vidsträckta tobaksfabrik och mitt emot fanns det luktande vattenreningsverket med stora öppna bassänger i vilka det flöt ett och annat. En dryg kilometer från vårt hem, invid hamnens innersta bassäng, fanns ett järnverk, rejäl tung basindustri med andra ord.

Inte sällan under våra promenader till hamnen var den eggande linbanan som transporterade koks från de lossande fartygen i hamnen vidare till järnverket och masugnen igång. De stora grova vagnarna åkte runt i all oändlighet, knarrande och slamrande, högt ovanför en. Ibland kunde ett knytnävsstort koksstycke falla ner till marken då någon av vagnarna gungade till vid någon krök. Min bror och jag kunde stå långa stunder och bara följa med linbanans enformiga resa, runt och runt.

Om bakgrunden till byggandet och placeringen av järnverket har jag skrivit på följande sätt i en artikel för Åbo Underrättelser. Då den inhemska järnproduktionen visade sig vara otillräcklig för försvarsindustrins behov fick bergsrådet Berndt Grönblom år 1941 i uppgift att reda ut möjligheterna att producera tackjärn i koksmasugn. Eftersom råvarumalmen importerades från Sverige måste järnverket ligga vid kusten och valet föll på Åbo. Anläggningen byggdes snabbt och Oy Vuoksenniska Ab:s järnverk kunde ta masugnen i bruk redan på hösten 1943. Till en början hade verket en årskapacitet på 70 000 ton men den mer än tredubblades då masugnen förnyades år 1965 varefter kapaciteten steg till 225 000 ton per år. Detta hann med god marginal till att täcka de inhemska gjuteriernas behov och medgav att mer än hälften av produktionen gick på export. Som mest sysselsatte verket över 250 personer som producerade järn av hög kvalitet. En intressant detalj med järnverket var att kokset till masugnen transporterades från hamnen till verket längs en av de få linbanor som funnits i Finland. Järnverket köptes senare av Ovako och var i gång fram till 1978 då verksamheten lades ned som olönsam. Både linbanan och järnverket revs kort efter att produktionen upphörde och gjorde plats åt de transport- och logistikterminaler som idag finns i området. De enda spår som finns kvar efter järnverket eller dess anläggningar är gatunamnen Järnverksgatan, Vuoksenniskagatan och Ovakogatan samt ett gammalt kärl från verket.

Järnverket livade upp fantasin. Det var helveteshett, sotigt, bullrigt, det luktade, osade, rykte, ångade där det stod och höjde sin mörka siluett mot skyn, omgivet av slagg och koks i enorma högar. Det var fascinerande i sin mäktighet och farlighet där det producerade järn, endast ett par hundra meter ifrån bebyggelsen och mindre än tre kilometer från Salutorget.

(På bilderna har min far avbildat järnverket i två versioner av vilka nattbilden varit införd i Åbo Underrättelser.)

fredag 20 april 2012

John Coltrane: Blue Train

Mitt intresse för jazzmusik vaknade på allvar någon gång kring 1986 eller 1987. Före det hade jag sniffat en aning på pappas jazzplattor och lyssnat på några smakbitar här och där. Det var litet Coleman Hawkins, Charlie Parker, Count Basie, Lionel Hampton och Benny Goodman. Jag blev inte störtintresserad med en gång, men upplevde heller inte musiken som tut och bröl eller annars bara ointressant och jobbig. Det kan förklara varför jordmånen var gynnsam längre fram.

På den tiden, kring år 1987, var vinylskivor fortfarande det vanligaste formatet även om det redan under några år hade funnits CD-skivor. Själv var jag långsam i mina vändningar och tydde mig än så länge till vinyl. Jag ramlade över den då så populära F-musikklubbens annons i någon tidskrift och en av plattorna som salufördes var Blue Train av John Coltrane. Jag tilltalades av det stiliga blå konvolutet som avbildade det grubblande musikaliska geniet och beslöt att skaffa lp:n fortast möjligt. Ett album med så snyggt konvolut måste helt enkelt vara bra.

Första gången jag satt med lp:n i händerna beundrade jag en bra stund omslaget som ett konstverk innan jag läste texten på baksidan. Ett fint drag med äldre Blue Note plattor är de ovanligt tilltalande konvoluten, det samma gäller för Prestige album från samma tid. Jag skulle gärna ha de finaste omslagen inramade på min vägg.

Jag lade skivan på spelaren, drog andan och väntade. Introt till det inledande titelspåret ”Blue Train”, en mediumtempo blues, lät fullkomligt magiskt och angav omedelbart stämningen på albumet. Blåsinstrumenten låter underbart bådande, som inledningen till något stort, med långsam och tålmodig uppbyggnad och presentation av huvudtemat innan Coltrane ger sig in i ett omfattande solo som följs av ett fint trumpetsolo av den begåvade Lee Morgan och den mjukt spelande trombonisten Curtis Fuller. En lättfingrad Kenny Drew tar över efter blåsarna i ett svängigt pianosolo före basisten Paul Chambers avslutar med ett solo. Därefter går man tillbaka till temat och mot avslutet. En klassiker har sett dagens ljus.

I den andra låten ”Moment´s Notice” är tempot högre, en snabb be-bop låt med starka solon av Coltrane, Fuller och Morgan till suveränt ackompanjemang av den namnstarka rytmsektionen Kenny Drew, Paul Chambers och Philly Joe Jones (trummor).

Låten ”Locomotion” inleder sida två och fortsätter i ännu hetsigare tempo än ”Moment´s Notice”. Här kommer Coltranes suveräna teknik fram, han spelar sin tenorsax med samma snabbhet, energi och frenesi som Charlie Parker bemästrade sin mindre altsax. Han har mycket att säga, och det skall ske snabbt, be-bop när den är som bäst och bandet följer fenomenalt. Därefter tar Fuller över stafettpinnen i full fart och levererar ett intensivt trombonsolo före Morgan utmanar Coltrane i snabbhet och attityd. Kenny Drew får pinnen och spelar ett solo som leder tankarna till den stora (kanske något okända) Sonny Clark i dennes bästa dagar, kvickt och fantasifullt. Slutligen ett trumsolo före man återgår till temat med Coltrane i ledningen.

Sextetten ar fantastiskt samspelt och låter som om den hade spelat ihop i tid och evighet, då den sannolikt är hopsatt för just denna session. Ibland fungerar personkemin och då blir resultatet njutbart.

I spåret ”I´m old Fashioned” visar Coltrane hur han behandlar en ballad. Han blåser klart, nästan med brutalt hård ton, lyriskt, exakt och utan onödig sentimentalitet. Just denna egenskap gör Coltranes balladtolkningar så starka, han överbetonar inte som de äldre mästarna Ben Webster och Coleman Hawkins lätt gjorde.

Denna mästerliga helhet avslutas med den svängiga ”Lazy Bird” i vilken Lee Morgan får äran att ta det första solot före Fuller, Coltrane, Drew, Chambers och Jones. Därmed är helheten hopknuten.

Blue Train kom att bli mycket betydelsefull i mitt liv. (Förutom vinylutgåvan skaffade jag albumet som CD och är nu inne på min andra CD-utgåva, den som ingår i ”The Rudy van Gelder Edition” och kom ut 2003.) Dels innebar den startpunkten på mitt intresse för Coltrane, en passion som pågått i 25 år nu, och dels förde albumet vidare mot allt det övriga som Coltrane gjort. Först var det fråga om hans lysande samarbete med Miles Davis i mitten och slutet av 1950-talet som kulminerade i odödliga album som ´Round Midninght, Cookin´, Relaxin´, Steamin´, Workin´, Milestones och den hisnande Kind of Blue.

Sedan förflyttade jag fokus över till Coltranes soloproduktion. Först tog jag itu med hans Prestige-album från 1950-talet, för en mycket intressant omständighet med Blue Train är att det är det enda album Coltrane spelade in för det legendariska skivbolaget Blue Note. Därefter bekantade jag mig med de skivor han gav ut på bolaget Atlantic av vilka Giant Steps utgör en klar milstolpe. Slutligen var jag mogen för de banbrytande och helt fantastiska skivorna utgivna på Impulse, men att orda om dem krävde minst ett helt inlägg.

Trots denna långa resa har Blue Train behållit sin position som ett av de bästa jazzalbumen jag vet. Blue Train har ett inre lyster, något trollbindande som höjer det över mängden. Det vilar ett tidlöst och bestående lugn över skivan, den sällsynta och ofta outsägbara auktoritet och resning som gör ett konstverk till en klassiker. På Blue Train finns detta magiska element som håller tillbaka tiden, eller förmår hålla konstverket utanför och opåverkat av tiden vilket resulterar i att det alltid känns viktigt och angeläget.

tisdag 17 april 2012

Den fantastiska Johan Harstad

Första gången jag blev varse om den unga norska författaren Johan Harstad (f.1979) var då hans novellsamling Ambulanse hade kommit ut på finska och i april 2008 recenserades i den finskspråkiga dagstidningen Turun Sanomat. Inspirerad av recensionen skaffade jag boken, först på finska och kort därefter på norska.

Det som imponerade på mig var hur otroligt färdig och mogen som författare Harstad var trots att han endast var 22 år då samlingen kom ut 2001. Hans berättelser om uttråkade nutidsmänniskor är mycket väl komponerade med ambulansen som gemensamt genomgående element. Novellerna försätter läsaren i ett besynnerligt tillstånd och manar till eftertanke, vilket är ett tecken på bra litteratur.

Mina förväntningar var därför stora då jag tog itu med Harstads roman Buzz Aldrin, hvor ble det av deg i alt mylderet? (2005). Till att börja med trodde jag att boken skulle vara humoristisk för den innehöll en hel del finurligheter och skojigt uttryckt trivia, bland annat om rymden och den första månfärden. Ju längre jag läste desto mera tillkämpat kändes flinet på mina läppar eftersom boken blev allt mera vemodig och sorglig. Harstad har skrivit en tankeväckande roman om Mattias som inte vill göra något väsen av sig, bara fungera som en kugge i det stora maskineriet.

I romanen får läsaren följa Mattias från hans uppväxtår tills han är ung vuxen. Han har sällskapat med sin flickvän i tolv år då hon plötsligt gör slut. När även Mattias arbetsplats, en handelsträdgård i Stavanger, blir tvungen att lägga ner verksamheten innebär det början av en svit mycket olyckliga, tumultuariska och omstörtande händelser i hans liv. Under sin semester åker Mattias med sina kompisars band till Färöarna där man skall ha en spelning. Han kollapsar och försvinner för att bli upplockad och omhändertagen av en psykiater som driver ett rehabiliteringshem för psykiskt sjuka.

Bokens budskap är att man bör ha rätt att vara nummer två som Harstad uttrycker det. Mattias vill inte synas eller höras, inte ha uppmärksamhet, men det visar sig vara svårare än man till en början kan tänka sig. Han blir beundrad och bejublad för sin vackra sångröst de få gånger han sjunger offentligt och hans vänner kan inte fatta att han inte vill uppträda.

Då jag läste boken började jag mer och mer funderade över min egen läggning. Plötsligt slog det mig hur otroligt inkännande och klok Harstads bok är, hur han träffar mitt i prick i sin beskrivning. Det som det inte var alldeles enkelt att acceptera var att det finns vissa likheter mellan Mattias och mig. Jag har själv erfarit hur svårt det kan vara för omvärlden att förstå att man inte vill vara framme. Eller hur obekvämt det kan vara att delta i en offentlig tillställning som en middag eller större fest. Många är de tillfällen då jag blivit tillfrågad att hålla anföranden om mina vandringar i Åbo och många är de personer som i största välmening uppmanat mig att börja med guidade turer. Hur svårt och mödosamt har det inte varit att försöka dra sig ur detta? För mig är det en helt självklar sak att kommunicera i skrift medan ett muntligt uppträdande känns ytterst obekvämt. Det här har folk ibland svårt att förstå eftersom vi lever i en tid då alla bör vara redo att marknadsföra sig och bjuda ut sig i alla tänkbara former.

Därför var det trösterikt att läsa Harstads bok. Han lyfter fram ett angeläget problem och ställer på ett klokt sätt viktiga frågor om tolerans. Hur stora avvikelser och skillnader i personligheter tål vi? Kan vi verkligen acceptera att någon inte vill stå i rampljuset utan förbli anonym eller behandlar vi en sådan person med ett visst mått misstanke eller som litet kufisk?

Eftersom det är fråga om en diger roman bygger den självfallet på flera skikt. Beskrivningen av Färöarna, i vilken Harstad målar upp bilder och scener som fungerar som förträfflig turistreklam, är mycket fin. Vem vill inte efter att ha läst romanen besöka platsen där Mattias bor eller sitta på en pub i Torshavn? Ett annat genomgående tema i boken är den svenska popgruppen The Cardigans. Bokens fyra avdelningar är namngivna efter lika många av bandets album och en av personerna på rehabiliteringshemmet lyssnar ofta på gruppen. Ett tredje bärande tema är, som titeln anger, rymden och den första månfärden och särskilt Buzz Aldrins roll som människa nummer två på månen, efter Neil Armstrong.

På hösten 2011, med repris på våren 2012, visade Finlands television den mycket väl gjorde TV-serien som bygger på Harstads roman och i vilken skådespelaren Pål Sverre Valheim Hagen gör en gripande rollprestation som Mattias. Filmatiseringen kompletterar romanen och breddar helhetsupplevelsen av konstverket. Efter att ha läst boken två gånger och sett tv-serien två gånger kan och vill jag inte rangordna dem sinsemellan. Båda är suveräna mästerverk och filmen fungerar självfallet som ännu bättre turistreklam för Färöarna än boken eftersom det mäktiga landskapet gör sig så starkt på bild.

Den som önskar en stor läsupplevelse blir inte besviken på Harstad. Han är en av de stora samtida författarna, med intressanta och angelägna teman, en egen, unik och högst personlig röst och ett klart vackert skimrande och njutbart språk.