Detta vakuum kom att fyllas ut åren efter punkexplosionen, från 1977-78 framåt, men kring 1974-75 fanns det inte många kapabla rockgrupper som använde finska som sångspråk. Ett betydande undantag, tyvärr något underskattat och bortglömt, var Alwari Tuohitorvi som utvecklades från ett typiskt ungdomsband från Etseri till en av landets stora och populära rockgrupper.
Alwari Tuohitorvi hade en storhetstid på drygt två år som började i slutet av år 1973 då singeln med ”Rokkibändi” (cover på Albert Hammonds hit ”Free Electric Band”) på A-sidan och den betydligt bättre egna MC-inspirerade låten ”Kromikaunotar” på B-sidan släpptes.
På hösten 1974 var bandet klart med sitt debutalbum. Åtta av de tio låtarna var egna och de klart starkaste på skivan. Den episka ”Sateenkaaren taa” är ett mindre mästerverk, likaså de för finska förhållanden sällsynt väl skrivna och genomförda rocklåtarna ”Rokki lentää pilviin” och ”Rokataan vaan”. Övriga fina spår är ”Miss Tekstiili”, ”Taikajuoma” och ”Mitä missä milloin”.
Det som omedelbart slog lyssnaren med häpnad var att gruppen besatt tre starka vokalister med lämpligt olika färgade röster vilket bjöd på variation, mångsidighet och möjlighet till stämsång. Vidare var medlemmarna goda instrumentalister som klarade av att spela sitt material även i en live situation. Dessa egenskaper utökade med tre begåvade låtskrivare lovade något som borde ha blivit ännu mera än det blev.
Någon gång på hösten 1974 eller vintern 1975 såg min bror och jag Alwari Tuohitorvi uppträda i Åbo konserthus. Gruppen var förband för den brittiska popgruppen Smokie (om jag minns rätt) som påbörjade sin karriär med skivan Pass it Around. Den här gången var det finska förbandet mycket bättre än de berusade killarna i Smokie som så gärna ville leka stora rockstjärnor utan att ha någon substans. Deras konsert urartade mot slutet, dels av brist på eget material (vilket resulterade i mediokra covers) och dels på grund av att medlemmarna började spela pajas på scen då de inte visste vad de skulle göra. Jag kommer ihåg hur två av frontmännen slängde trumpinnar till varandra tvärs över scenen och tyckte sig vara mycket lustiga, vilket underskattande av publiken.
Till julen fick jag Alwari Tuohitorvis lp, som samtidigt var den första finska rockplattan i vår hylla. Vi lyssnade flitigt på den och blev småningom hungriga efter något nytt. Som om vår begäran hade blivit besvarad kom gruppen igen med den starka, lätt humoristiska, singeln ”Jytämimmi” i väntan på den andra lp:n.
På hösten 1975 sprängde gruppen sedan banken med sin andra lp Asia on ananas, enligt mitt tycke ett obestridligt mästerverk inom den finska rockmusiken och en svåröverträffad helhet. Bandet hade utvecklats på alla områden under det år som gått sedan debuten. Låtarna var bättre, spelandet hade blivit säkrare och den allmänna stämningen på plattan var helt enkelt magisk. Allt bara stämde.
Jag kommer tydligt ihåg hur häpen jag blev över att min äldre bror hade köpt en finländsk rockplatta då han en fredagseftermiddag kom hem med Asia on ananas efter att före det ha arbetat några timmar på den kopieringsfirma som föräldrarna till våra kusiner ägde. (Han satt väl med kusinen i distributionsbilen och förtjänade ihop några tior till lp:n.)
Förvåningen var stor då vi satt oss ner i vardagsrummet och lyssnade på skivan. Äntligen hade vi hittat ett finskt rockband som lät som ett rockband, hade det rätta soundet, men trots det sjöng på finska och inte skämdes för det. Det var tryck i gitarrerna, basen spelade och sången lät äkta och trovärdig. Låtarna var briljanta och omväxlande allt från den fina poplåten ”Susanne”, de väl uppbyggda ”Mrs Dream” och ”Senorita de Colombo” till den vackra ”Minun nainen” och den rivande ”Mykkä fiilis”, som borde ha klassikerstatus. I det avseendet var Alwari Tuohitorvi en av pionjärerna för det dröjde ännu två-tre år innan band som Pelle Miljoona, Eppu Normaali och Hassisen Kone tog över den finska rockscenen.
En av de intressantaste spelningar jag varit med om ägde rum en lördag på hösten-vintern 1975-76. Varuhuset Wiklund i centrum av Åbo ordnade ett marknadsjippo för jeansmärket Lee Cooper (bandet Hurriganes var inbringande mannekänger för jeansmärket Beaver´s så det konkurrerande märket ville väl ha sin motsvarighet) och de som uppträdde var Alwari Tuohitorvi iklädda splitternya Lee Cooper jeans.
Bandet spelade ett par kortare set med de bäst kända och publikvänliga låtarna i varuhuset och de gjorde det professionellt och på allvar. Stycken som ”Älä iske Tuijaa”, ”Fantasia” och ”Miksi lähdit pois merimies” från Asia on ananas lät helt enorma i denna udda omgivning.
Efter Asia on ananas ville gruppen pröva sina vingar på engelska vilket betydde början till slutet. Även om låtarna på de två kommande albumen var helt okej led helheten av den svaga engelskan. Jag anser att bandet definitivt borde ha fortsatt på finska och tagit upp tävlan med de yngre band som var på kommande.
Den som vill höra ett verkligt bra och genuint band från Finland från mitten av 1970-talet skall leta rätt på Alwari Tuohitorvis två första album eller den digra samlingsvolymen Rokkitorvesta tuohiviisuihin från 2007. Jag garanterar att man blir belönad med en skön stund med exceptionellt god musik, och kanske litet nostalgi på köpet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar