En oläst bok

Ända sedan jag började lyssna på musik och läsa böcker har jag förtrollats av känslan att hålla en skiva eller bok i handen för första gången. Den existerar inte ännu som litteratur eller musik, endast som en produkt och ett abstrakt löfte om något som kan bli stort och betydande. Det är ett ögonblick av makt att ha den i sin ägo och behärska situationen genom att inte genast börja läsa eller lyssna, att ha en möjlighet att förlänga denna stund fylld av förväntan och förundran.

När det gäller musik brukar jag till en början ofta betrakta konvolutet och läsa allt som står på omslaget och i broschyren. Detta ger viktig och rolig bakgrundsinformation som ställer in en på rätt våglängd inför den första lyssningen. Särskilt fina i det här hänseendet är jazzplattor från 1950- och 60-talet, de har ofta en lång och fin text på konvolutet som berättar mycket om plattan man har i sin hand.

För ungefär en månad sedan hämtade jag ut ett bokpaket på posten som bland annat innehöll Göran Greiders fina bok Ingen kommer undan Olof Palme och Henrik Berggrens stora Palmebiografi Underbara dagar framför oss. Av dessa läste jag omedelbart Greiders bok medan jag sparat Berggrens bok till julläsning. Men viktigast i paketet var en tredje bok.

Av alla författare jag läst hör Bodil Malmsten till mina största favoriter. Jag älskar hennes dikter, hennes prosa och hennes otroligt skarpa humor och jag är fullkomligt hänförd av hennes språk som jag anser hör till det bästa som skrivits på svenska. Hon är en författare som jag i första hand läser för språkets skull, inte för innehållets. Det har nästan ingen betydelse vad boken handlar om, huvudsaken att den är skriven av Bodil Malmsten, så som endast hon kan. Och så fort hon kommer ut med en ny bok läser jag den omgående.

I mer än en månad har jag gått till hyllan med jämna mellanrum och svängt litet på och bläddrat litet i hennes nyaste titel Så gör jag: Konsten att skriva. Till det yttre är boken inbjudande med den färggranna pärmbilden av ett bord fyllt med sådant som Bodil Malmsten kan behöva vid sitt skrivande medan texten på baksidan utlovar en diger handbok för alla som skriver. Än så länge har jag kunnat hålla mig och stå emot lusten och frestelsen att börja läsa boken. Jag laddar upp inför vad jag vet att kommer att bli en oförglömlig tur in i denna fantastiska författares värld av skapande. Varje gång jag plockar ner boken blir jag mera bekant med den. Jag stannar upp och ser på några av bilderna, läser några rubriker och känner att jag inom kort måste ta itu med den.

Nu kan någon tänka och tycka att det är löjligt och idiotiskt, kanske till och med en aning sjukt, att sitta och ruva på en bok så här och bygga upp alltför stora förväntningar och det kan mycket väl stämma, men jag har heller aldrig påstått att jag skulle vara helt frisk i huvudet men så länge det bara drabbar mig och ingen skadas av det tänker jag fortsätta. Stunden av väntan kan ofta och är ofta minst lika fin och givande som själva handlingen eller agerandet. Därför har jag sparat Malmstens bok ett tag.