Arnes kiosk - en omläsning

Det händer inte alltför ofta att jag läser en roman flera gånger. Några av Eyvind Johnsons stora verk som Strändernas svall, Drömmar om rosor och eld och Hans nådes tid har jag läst flera gånger, likaså Björn Larssons fantastiska bok Drömmar vid havet som jag tycker är en av de viktigaste böckerna som skrivits under de senaste 20 åren och som även väckt väl förtjänt uppmärksamhet utanför Sveriges gränser (sannolikt mera än i hemlandet).

En roman som jag beslöt att läsa om var Arnes kiosk av Karin Stensdotter. Jag har alltid tyckt väldigt bra om min pocketutgåva av boken, inte minst på grund av den skickligt och vackert illustrerade pärmbilden som jag mer än gärna skulle ha som tavla på min vägg. Bilden lockar till läsning, den anger grundtonen för romanen och är visuellt synnerligen tilldragande med förortshusen i den skogbeklädda omgivningen.

Arnes kiosk tilltalade mig mycket vid den första läsningen för ett par år sedan och nu kände jag att det var dags att ta reda på om boken fortfarande var lika bra som jag kom ihåg den, eller om tiden enbart hade förgyllt min hågkomst. Det intressanta med omläsningar är att man inte på förhand kan veta vilka böcker som bäst tål tidens slitage. Ibland kan det hända att en bok man upplevt som mycket bra vid den första läsningen förlorar något i intensitet och styrka vid en andra läsning. Det har jag varit med om vid några tillfällen.

Till min stora glädje skedde det motsatta i detta fall, den andra läsningen blev en ännu större upplevelse än den första. Boken hade väntat tålmodigt ett par år i hyllan och vuxit ränta. Jag läste inte längre samma Arnes kiosk, utan en roman som ökat avsevärt i konstnärligt värde, likt ett rätt lagrat vin av hög kvalitet.

Det som gjorde det största intrycket på mig var den språkliga och innehållsliga otvungenheten, så enkelt kan det vara att skriva en berättelse när man vet att man har en bra historia att komma med. Språket är fullkomligt självklart, naturligt och ohämmat, kristallklart som en livfullt framflytande fjällbäck. Stensdotter krånglar inte till sitt språk utan skriver en otroligt ren och fin prosa och suverän dialog där personernas ålder och sociala tillhörighet kommer till uttryck på ett sätt som är trovärdigt och låter helt rätt. Hon vet vad hon skriver om, hon känner sina personer utan och innan.

Vidare är boken stilfullt uppbyggd på tre lika viktiga och starka huvudteman; den är en Stockholmsroman, en konstnärsroman och en kärleksroman. Lika väl som Stensdotter känner sina personer känner hon den konstnärsvärld de rör sig i och som kronan på verket målar hon fram ett synnerligen stämningsfullt Stockholm vid olika årstider, med varierande ljus- och väderleksförhållanden. Man blir hänförd av miljöskildringen, man ser byggnaderna framför sig, man promenerar bredvid personerna längs gatorna, man känner dofter och hör ljud, man blir helt enkelt på gott humör av atmosfären och stämningsläget som råder i romanen. Och Stensdotter blir aldrig långrandig eller övertydlig, utan hon lyckas i sin balansgång att måla med tillräckligt många – men samtidigt tillräckligt få – rätt valda träffsäkra ord. Till exempel varje arkitektonisk detalj som tas upp fyller en funktion, allt tjänar helheten och för berättelsen framåt, vilket inte låter sig göras alldeles enkelt.

Om jag fick välja ut en samtida roman som obligatorisk läsning för samtliga läskunniga tror jag att jag valde Arnes kiosk. Den är ljus och lycklig även när den är vemodig och den är romankonst när den är som bäst. Ett mästerverk av en enastående ord- och bildkonstnär. Min uppmaning till alla som letar efter en oförglömlig läsupplevelse: läs Arnes kiosk.

Tre Stockholmsbåtar del II

I ett tidigare inlägg presenterade jag tre gamla Stockholmsbåtar och nu är det dags för litet fortsättning. Även i detta fall är fartygen målade av min far Håkan Sjöström.

Under min barndom styrdes familjens promenader oftast till Åbo hamn så vi blev från unga år vana vid att titta på fartyg och lära oss känna igen dem. Med tiden blev man duktigare som betraktare och småningom insåg man att det fanns båtar som var vackrare än andra och man började lägga märke till detaljer. Ett fartyg kunde ha vackert skrov, ett annat harmonisk överbyggnad, ett tredje snyggt skulpterad skorsten, ja man kunde fastna för nästan vilken enskildhet som helst.

De passagerarfartyg som presenteras är min barndoms Stockholmsbåtar. Samtliga trafikerade på rutten Åbo-Stockholm Skeppsbron under 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet. Under dessa år körde passagerarfartygen och bilfärjorna parallellt innan de större kombinerade bil- och passagerarfärjorna tog över helt och hållet.

Den gulmålade Åboångaren Bore är särskilt viktig för oss Åbobor för hon var under mera än tio år den lokala redarens, Hans von Rettig, stolthet och flaggskepp. Därför är vi idag glada och lyckliga över att ha fartyget tillbaka i hemhamnen igen, även om hon inte längre seglar utan fungerar som restaurang och hotell. Bore trafikerade rutten Åbo-Stockholm under åren 1960-76. Då vår familj i min barndom gjorde ett par resor till min moster och mina kusiner i Stockholm åkte vi med Bore, men jag var så liten då att jag inte har några minnen av dessa färder, blott vetskapen om dem.

På den andra bilden är Svea Jarl på utgående från Stockholm med kurs mot Åbo. Hon trafikerade på rutten från och med år 1962. Själv åkte jag aldrig med Svea Jarl och därför kom hon att förbli som en ouppnåelig och hemlighetsfull dam för mig. Längre fram avtog mitt intresse för Svea Jarl till förmån för, den enligt mitt tycke vackraste Stockholmsbåten genom tiderna, Birger Jarl.

Mitt starkaste minne av Svea Jarl är förknippat med ett besök som en av min fars vänner gjorde till Åbo i slutet av 1960-talet. Då körde vi honom till båten flera timmar före avgång men eftersom han kände kaptenen på Svea Jarl lyckades han tala sig ombord långt tidigare än de övriga passagerarna och far och jag fick följa med och se oss runt litet. Det enda jag minns av interiören var en palm av något slag vid entrédäcket och att jag tyckte att allt såg så lyxigt och fint ut i mörkt ädelträ.

Det tredje fartyget är FÅA:s Ilmatar som trafikerade på linjen Åbo-Stockholm från 1964 framåt. Hon kom att bli det sista renodlade passagerarfartyget som byggdes för denna trafik. Efter det var det bildäck över hela fartygets längd och bredd med för- och akterport som gällde. Ilmatar väckte aldrig några större passioner hos mig men hon hade en smäcker och synnerligt vackert skuren stäv.

Ilmatar förlängdes på 1970-talet och trafikerade rutten Helsingfors-Köpenhamn-Travemünde för att sedan säljas till kryssningsfartyg. Sommaren 1975 gjorde vi en resa till Köpenhamn och då åkte vi hem med Ilmatar. Jag kommer ihåg att den hade ett fantastiskt fint promenaddäck som man kunde gå runt hela fartyget på, och sålunda även ha utsikt förut. En annan rolig detalj var ventilen i akterspegeln i ändan av en hyttkorridor. Här stod jag långa stunder med min äldre bror och betraktade fartygets aktersvall.

När dessa tre passagerarbåtar togs ur trafik var en epok avslutad. Hur många har inte sett någon av de många fina bilderna av Skeppsbron med ett eller flera passagerarfartyg liggande i hamn mot Gamla Stans oemotståndliga siluett. Det kallar jag fartygsromantik.

Ahab

Med jämna mellanrum upptäcker man nya band och artister som man fattar tycke för, vilket är mycket roligt. Under ett par års tid har jag nu och då stött på namnet Callum Adamson, son till den framlidne sångaren och gitarristen i bandet Big Country, Stuart Adamson. Min nyfikenhet beträffande vilken slags musik sonen gör har varit given eftersom jag anser Stuart Adamson vara en av rockvärldens stora begåvningar såväl som låtskrivare som sångare och gitarrist.

Jag läste den fakta som finns om Callum Adamson på Internet och fick reda på att han verkar i en grupp som kallar sig ahab. Bandet grundades för några år sedan av Adamson (gitarr och sång) och Dave Burn (gitarr och sång). För att uppnå ett fylligare sound utökades gruppen med Seebs Llewellyn (bas och sång) och Luke Price (mandolin och sång) och dessutom medverkar en trummis på deras senaste inspelningar.

Ahab utvecklade med tiden ett kännspakt sound som grundar sig på fina melodier och fyra sångstämmor. Genom att uppträda som gatumusiker under ett par månader skaffade de sig mera spelrutin och en trogen beundrarskara. Under somrarna 2010 och 2011 uppträdde bandet på ett stort antal festivaler och år 2012 turnerade man i Europa och Australien vilket ytterligare befäst deras position i branschen.

Några dagar före jul gick jag in på bandets hemsida och beställde deras två ep:n och ett fullångt livealbum. Julhelgen passerade, nyåret likaså, utan några spår av min ahab-försändelse. Så damp den ner i den gröna postlådan en av årets första vardagar.

Systematisk lyssnare som jag är började jag med den äldsta plattan, femlåtarsep:n No King (eller No Parking)från 2010. Omedelbart kunde jag konstatera att bandet låter fräscht, låtarna är bra och sången likaså. Man blandar ihop brittisk folkmusik med pop och country och åstadkommer något personligt, glad och livfull musik, och framförandet präglas av ett gediget kunnande. Skivan inleds starkt med låten ”Run Me Down” vars sångstämma ohjälpligt för tankarna till Stuart Adamson (även om det inte är sonen Callum som sjunger) och andra viktiga spår är den livligare ”Rosebud” och den bittert vackra ”Joanna”.

Då man ett år senare gav ut ep:n KMVT hade bandet genomgått en klart hörbar utveckling vilket förstärks av den längre drivna produktionen och visuellt av ett mera påkostat konvolut. Öppningsspåret ”Wish You” är en glad popsång som skulle förtjäna att bli en hit, den har starka sångstämmor och övertygande instrumentalprestationer. Den följs av den lättnynnade ”Lightnin´ Bug”, även den en hit som väntar på att bli upptäckt och medtagen på någon radiokanals spellista. Min favorit är den otroligt vackra avslutande låten ”Where´s the One You Love”.

Det som tilltalar mig särskilt mycket med ahab är sättet de gör sin musik på, tillsynes oberörda och tillbakalutade men med en mycket hög intensitet och god koncentration. Detta resulterar i spontant sväng, smittande instrumentalpassager och ambitiösa sångstämmor, men också i en högburen stolthet över det man gör vilket ger musiken en speciell resning.

På livealbumet Live In London får man höra hur duktiga musiker killarna är inför publik. Här finns en entusiasm som överförs på publiken och leder till en fin kommunikation mellan artist och publik. Bakom allt detta ligger musikernas väl fungerande samspel och deras positiva attityd som lyser igenom allt de gör. Man kan höra hur roligt de har det när de uppträder tillsammans, man kan höra smilet på deras läppar när de får sjunga tillsammans inför en uppskattande publik och det är något man som lyssnare vill uppleva om och om igen.

För den som önskar stifta bekantskap med ett band som ligger något vid sidan om huvudfåran kan jag varmt rekommendera ahab. Jag blir på mycket gott humör när jag hör deras genuint väl gjorda låtar. Det är grupper som ahab som gör musikindustrin ens en aning intressant i våra dagar. Stuart Adamson skulle nog, med all orsak, vara mycket stolt över sin son.

Nedan länkar till ett par videoklipp på youtube:

http://youtu.be/GBGW80sxkAE

 

http://youtu.be/pS_tp8nJsVU

 

http://youtu.be/AXi5-vDrlHQ

 

Skrivkramp

När jag började denna blogg för litet mer än ett år sedan var jag övertygad om att jag inte skulle ha någon svårighet att hitta nya saker att skriva om och att det skulle gå enkelt och smärtfritt att skriva inläggen. Till en början var det också på det viset. Ofta hade jag följande inlägg klart i huvudet då jag skrev det föregående och en idé födde ständigt nya. Det fanns så mycket jag ville kommentera och skriva om.

Efter att ha skrivit om musik, litteratur, bilder och arkitektur en tid vågade jag mig på några mer personligt hållna texter. Dessa ledde till kraftigt ökade läsarsiffror och många fina och uppmuntrande kommentarer. Allt man kan önska sig som skrivande individ med andra ord, att läsarna gillar vad man åstadkommit. Och visst mådde jag mycket bra av dessa positiva ord, särskilt då de kom efter att jag hade fört mitt skrivande mot ett mera privat, men även mera skönlitterärt grepp. Det var ju vad jag alltid hade velat göra och nu fanns det läsare som uppskattade detta.

Men vad hände när våren övergick i optimistiskt spirande försommar? Jo, jag upptäckte plötsligt att jag inte kunde skriva några flera inlägg. Jag hade för höga förväntningar och jag hade byggt upp en självkritik som sade mig att följande text måste överträffa allt det tidigare. En gång lyckades jag ta mig ner på marken och skrev ett neutralt stycke om musiklägret men efter det var det slut.

Under min tid som skrivande person har detta aldrig inträffat. Jag har inte lidit av det vita papperets syndrom utan kommit igång bara jag hittat en lämplig rubrik. Vidare har jag varit duktig på att ge mig själv uppdrag och nyfiken nog att finna något roligt att skriva om, och jag har tyckt om själva skrivandet. Det är ett roligt och givande hantverk, belönande i sig.

Nu befann jag mig i en ny situation. Just som mina texter började vinna genklang och gehör hos läsarna ville och kunde jag inte skriva något. Under sommaren skrev jag inte ett ord fast jag hade flera utkast och idéer. Varje gång jag skulle börja drabbades jag av fysisk och psykisk utmattning. Jag stirrade ut i rymden och famlade efter mitt förlorade språk som hade försvunnit utom räckhåll för mig. Jag kunde inte hitta det någonstans. Hur kan en färdighet man trott sig ha försvinna på det viset.

Jag hade några beställningsarbeten men till och med dessa rutinmässiga översättningar höll på att bli mig övermäktiga. Genom att mobilisera mina sista krafter och med största möda lyckades jag få dem klara inom utsatt tid, men vägen var enbart motbjudande och koncentrationen och fokus, vilka jag alltid brukar kunna uppbåda, var svag och dålig.

Bloggen stod och samlade damm. Flera personer frågade när jag skulle komma med ett nytt inlägg. Jag svarade undvikande att jag var på semester under sommaren och att det nog skulle komma in något på hösten.

Hösten gled också den snabbt förbi och bloggen förblev orörd. Jag ville inte gå in och se på statistiken, blotta tanken ingav mig obehag. Jag vågade inte. Tänk om allt var dött och stilla. Självfallet var det så eftersom jag inte hade lagt in något på flera månader, vad inbillade jag mig egentligen.

Så kom december och jag kollade runt litet i bloggen. En idé kröp sakta upp mot ytan. Jag beslöt att gå tillbaka till grunderna och skriva om en skiva som betytt mycket för mig under 40 års tid. Det skulle vara tillräckligt tryggt och bekant och kunde väl inte misslyckas.

Efter det inlägget har jag åstadkommit några till men skrivlusten har inte kommit tillbaka helt och hållet, självförtroendet är borta och jag är rädd för återfall. Det kan bli en lång konvalescens innan jag är återställd som skribent. Nu hoppas jag enbart att jag ska få till stånd ett inlägg nu och då, utan någon förhandsbestämd tidtabell. Och att jag nu och då får tillbaka det lustfyllda som är förknippat med skrivande när det är som roligast. Man skall ju göra det här för att det är roligt, inte för att man måste, och som bäst befinner jag mig på spaning efter glädjen och det lustbetonade.