Den brittiska bluesmusikern John Mayall gav i mitten av
1960-talet ut fyra epokgörande bluesalbum. Sviten inleddes 1966 med hans kanske
bäst kända skiva, Bluesbreakers – John
Mayall With Eric Clapton, på vilken den 21-åriga Clapton växer till sig som
gitarrist och gör sig redo för uppdraget som fullt utvecklad gitarrhjälte i
bandet Cream senare samma år.
Clapton ersattes av Peter Green som medverkar på albumet A Hard Road, utgivet i februari 1967. I
rytmsektionen hade trummisen Hughie Flint blivit utbytt mot Aynsley Dunbar
medan basisten John McVie alltjämt var kvar i gruppen.
John Mayalls arbetstakt var rask för redan i september
1967 hade han sin följande lp, Crusade,
klar för publicering. Detta album anser jag vara höjdpunkten i Mayalls långa
karriär. På Crusade är Bluesbreakers
moget och fullgånget, samtliga låtar är starka, all tveksamhet är borta och
alla eventuella ojämnheter är bortslipade. Det som återstår är ett praktfullt
bluesalbum som tål både tidens stränga bedömning och vilken kritisk granskning
som helst.
Vid det här laget hade Dunbar slutat och Keef Hartley
satt bakom trummorna, Green hade likaså gått vidare och den unge Mick Taylor
var ny gitarrist. Bandet hade också utökats med tenorsaxofonisten Chris Mercer
och baritonsaxofonisten Rip Kant vilket öppnade för nya möjligheter och
fördjupade musiken. Trotjänaren John McVie var fortfarande kvar, men slutade
efter Crusade och följde Peter Green
som nyss startat gruppen Fleetwood Mac.
Det som är mest imponerande och häpnadsväckande med Crusade är den mogenhet och insikt som
Mick Taylor har i sitt spel som 17-18-åring. Han tar utan att tveka vid efter
Clapton och Green och han gör det mästerligt. Allt han spelar på plattan är
genomtänkt, nyanserat och stilrent.
Tack vare ett skickligt, tillförande utnyttjande av de
resurser man har växer Crusade till
en stark och väl genomförd helhet där musikerna stöder varandra och bidrar till
att skapa något stort. Saxofonerna vidgar ljudbilden och ger musiken en ny
dimension, ett nytt djup och en extra bredd. Det som också är fint med skivan
är att soundet fjärmar sig från det tidigare 1960-talet och närmar sig
1970-talet.
Vill man plocka ut några höjdpunkter, i vilka Mick Taylor
men självfallet även de övriga i bandet glänser, bör man nämna inledningsspåret
”Oh Pretty Woman” som anger ton, attityd och stämning för hela skivan, den
sköna, tunga, långsamma bluesen ”My Time After a While” där McVies basspel är
fenomenalt, likaså saxofonerna och det suveräna gitarrspelet. Bandet går vidare
i den svängiga instrumentallåten ”Snowy Wood” där Taylor och McVie spelar
snyggt ihop och sida ett avslutas med den långsamma ”Tears in My Eyes” som är
ett av många exempel på hur skön Mayalls brittiska blues var när den var som
bäst. Sida två kör igång med instrumentallåten ”Driving Sideways” i vilken
Taylor än en gång presterar starkt och mångsidigt. Den emotionella höjdpunkten
nås i Mayalls smärtsamt vackra och hjärtblödande hyllning till bluesmusikern
J.B. Lenoir. Mot slutet rundar man av med en tung version av ”I Can´t Quit You
Baby” som Led Zeppelin också inkluderade på sitt debutalbum ett år senare.
Då jag skrev om The Rolling Stones skiva Between the Buttons, även den utgiven
1967, utgjorde den ett exempel på den kommande psykedeliska eran inom pop- och
rockmusiken. John Mayalls skiva från samma år, å sin sida, är en envis och
målmedveten ståndpunkt för bluesen, han håller fast vid det han tror på och ger
sig inte in på några experiment.
För den unga Mick Taylor innebar Crusade ett kliv ut i det klart lysande rampljuset. Han stannade
kvar hos Mayall, förädlade sin talang, och medverkade på det sista
Bluesbreakers albumet Bare Wires som
gavs ut 1968. Efter det var den 20 år unga Mick Taylor redo för det största
steget en musiker i Storbritannien kunde ta år 1969, att ersätta Brian Jones i
The Rolling Stones.
http://youtu.be/jar9PaHgEEA
http://youtu.be/DjaYgH3ijbE
http://youtu.be/pwkxy2cxYg8
http://youtu.be/zfRdHafgQQk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar