Mot Sweden Prog Fest

Alltsedan jag i september köpte biljetter till Sweden Prog Fest har jag väntat på evenemanget och ikväll bär det äntligen av med färjan från Åbo mot Stockholm. Festen går av stapeln i morgon, lördag, i den gemytliga Bryggarsalen på Norrtullsgatan – vilket fantastiskt sätt att fira lillajul på. Anledningen till denna exkursion är självfallet musiken och särskilt två nya band jag stiftat bekantskap med under det pågående året.

 

I slutet av mars gav gruppen Misth ut sitt lysande debutalbum Rise Of a New Day som hör till de skivor jag lyssnat allra mest på i år. Bandet består av de sex mycket duktiga musikerna Olle Bodén (bas), Fredrik Glimbrand (gitarr och sång), Håkan Granat (gitarr), Martin Larsson (trummor), Maria Rådsten (sång) och Jörgen Schelander (klaviatur).

 

Misth har allt som en supergrupp skall ha, och litet till; kunniga, samspelta musiker, begåvade låtskrivare och den rätta attityden. Utöver det har bandet ytterligare ett ess i ärmen som höjer det rejält över mängden, nämligen Maria Rådsten, en av rockvärldens starkaste och bästa röster någonsin. Sällan hör man en så kraftfull röst, sällan en så mästerlig användning och behärskning av rösten i alla lägen och sällan hör man någon sjunga med en sådan auktoritet och lätthet. Allt Rådsten gör verkar vara enkelt och självklart. Kombinationen av Rådstens röst och det tunga musicerandet är helt enkelt oemotståndlig.

 

Höjdpunkter på plattan, och låtar jag hoppas få höra i Bryggarsalen, är den inledande sviten med de stenhårda ”I Call Your Name”, ”Life´s Arena” och ”Rise Of a New Day”, tre låtar som omedelbart golvar lyssnaren. Mycket starkare och mer övertygade kan man rimligtvis inte inleda en platta. Vidare ”Into the Void” som går framåt som ett expresståg, den underbart tunga ”In Or Out” eller det majestätiska avslutningsspåret ”Day Of Retribution” där hela bandet kör hårt framåt på alla cylindrar, utan minsta tanke på att väja för något som helst hinder.

 

Det andra bandet jag stiftat bekantskap med på förhand är det nygrundade Astrakhan. I denna hopsättning ingår Jörgen Schelander (klaviatur) och Martin Larsson (trummor), bägge från Misth, i sällskap med Jörgens bror Per Schelander (bas), Alex Lycke (sång) och Marcus Jidell (gitarr). Astrakhans färd till det kraftfulla och mogna debutalbumet Retrospective har varit snabb.

 

Astrakhan är starkt på flera plan. Först och främst är bröderna Schelanders låtar genomarbetade, väl komponerade, intressanta och mångsidiga. Därtill är styckena kompromisslöst framförda av kompetenta musiker. Vidare kan Astrakhan, såsom Misth, stoltsera med en av de finaste sångarna i branschen, den oefterhärmliga Alex Lycke.

 

För mig och många andra teaterbesökande Åbobor är Lycke mycket kär och viktig. Han vann stadsbornas hjärtan med sin fenomenala och oförglömliga gestaltning av Jean Valjean i Åbo Svenska Teaters version av musikalen Les Misérables, och till Åbopublikens stora glädje återkommer han i vår som huvudrollsinnehavare i musikalen Jesus Christ Superstar.

 

I Astrakhan har denna musikalstjärna möjlighet att förverkliga sig som rocksångare, vilket han gör med besked. Hans sångprestation är hisnande, hans tolkningar suveräna och hans inlevelseförmåga enorm. Hör hur fint och varsamt han ledsagar lyssnaren in i albumet på det magiska öppningsspåret ”Under the Sun pt1”och hur mästerligt han hanterar sången i den tunga ”Shadow of the Light”. Skivan når oanade höjder i den stilfullt uppbyggda viktiga låten ”Higher Ground” och skivans obestridliga höjdpunkt, det gåshudsframkallande mästerverket ”NoName Lane”, två av årets starkaste låtar alla kategorier inberäknat. Då bandet ytterligare kan strö in låtar som de majestätiska ”Propaganda” och ”Extreme Media Makeover” samt avsluta skivan med en godbit som ”State of Mind” lämnar man lyssnaren mer än tillfredsställd.

 

Eftersom Maria Rådsten och Alexander Lycke är två exceptionellt skickliga sångare som äger den sällsynta talangen och gåvan att framkalla kalla kårar hos lyssnaren medger jag att mina förväntningar är höga. Det samma gäller självfallet bägge banden som helheter, men med två så här karismatiska frontfigurer blir sikten enkelt en aning skymd, så jag hoppas jag blir förlåten mitt något ensidiga lovordande.

 

Förutom dessa två på förhand instuderade band ser jag fram emot att göra en hel del nya bekantskaper inom den svenska progressiva rocken, som av allt att döma mår rätt bra. Tar nog med mig en bunt kronor för eventuella skivuppköp och en eller annan öl, för jag har på känn att det blir en lång och givande kväll.