Färgglada småhus i Nådendal

Det är roligt, och ofta även belönande, att promenera eller köra omkring och bekanta sig med nybyggda bostadsområden. Man får en bild av hurdana hus, både mindre och större, man bygger just nu, hur de är placerade i terrängen och rent konkret ser man hur staden växer. Ett intressant drag hos en stad är ju att den förändras och lever hela tiden.

En sådan biltur gjorde jag för en vecka sedan. I eftermiddagskylan körde jag ett kort stycke västerut från min hemstad Reso, till grannstaden Nådendal. Alldeles invid gränsen mellan nämnda två städer (i Nådendal) finns stadsdelen Tammisto, och längs en liten vägstump som heter Torpparintie visste jag att det åtminstone fanns början till ett fint bostadsområde. Målet med min exkursion var att se om det kommit flera hus hit sedan mitt senaste besök för några år sedan.

Längs med den större väg som leder till området finns det både småhus och höghus och i närheten finns även ett mindre industriområde så man kunde vänta sig att något hade hänt på byggfronten. För att komma till Torpparintie viker man av ner mot järnvägen, kör ett stycke och så en aning oväntat öppnar sig en vy med några småhus längst nedanför backen och två radhus i mitten av sluttningen.

Radhusen är på två våningar, byggda i trä och målade i ljusa och klara färger. De står placerade på tomten längs dess yttre kanter så att det bildas en skyddad innergård mellan dem. Ut mot gatan visar husen upp färgglada fasader där varje lägenhet är målad i sin egen nyans, så även de tillhörande förrådsbyggnaderna. Denna lekfullhet med färger är glädjande att se i vårt ofta så sakliga och rationella land. Likaså tilltalas ögat av de höga väggytorna som för en gångs skull inte bryts av för stora fönster utan av snyggt utskurna rutor. Kronan på verket är de franska balkongerna på övre våningen. Allt är i rätt skala, allt har lämpliga proportioner och det vilsamma ligger i intrycket av en viss upprepning.

Det enda man saknar är flera hus, en tydligare omtagning. Man hade gärna sett ett större område bebyggt med likadana smala, rätt höga huskroppar. Då hade man uppnått en inhemsk version i trä av något som kunde jämföras med en brittiskinfluerad stadsdel. Jag tycker att det är något mycket charmigt med de långa raderna sammanbyggda identiska småhus man ser i brittiska städer. Den monotona kedjan av hus skapar trygghet och är behaglig för ögat (det här kommer säkert många att opponera sig mot, men smaken är olika och rätten att tycka likaså).

Dessa glada hus är planerade av den anlitade byrån Schauman Arkitekter i Åbo och utgör tillsammans med ett antal motsvarande helheter ett fint prov på byråns mångsidighet och förmåga att anpassa sig till miljön och skapa något som piggar upp.

Min stora önskan är sålunda att området skulle byggas ut med flera likadana hus men än så länge ser man inget som skulle tyda på detta vilket är tråkigt. För att komma till sin fulla rätt borde husen ingå i en större helhet för i nuläge står de som två ensamma, något vilsna nybyggare som väntar på sällskap för att kunna växa ut och nå sin slutliga estetiska blomstring.