fredag 14 mars 2014

Creedence Clearwater Revival: Green River

Mitt första möte med Creedence Clearwater Revivals lp Green River ägde rum på hösten 1971 då jag var en pilt på tio år. Min äldre bror kom en dag hem från skolan med plattan i en stor flundreflat plastpåse. Tidigare samma höst hade han investerat sina fickpengar i Creedence Clearwater Revival: Pendulum, Santana: Abraxas och Deep Purple: Fireball. (Av dessa har jag skrivit ett inlägg om Pendulum den 2 mars 2012).

För honom innebar mötet med Green River kärlek från första genomlyssningen. I själva verket tror jag att plattan hör till dem som han spelat allra mest under årens, eller snarare, decenniernas lopp.
Min reaktion på skivan var att den var helt okej, men inget hisnande. Det betydde att jag inte ägnade plattan särskilt mycket uppmärksamhet. Den fanns i brorsans skivhylla och han lyssnade ofta på den så visst blev låtarna bekanta för mig, men de sjönk inte in på djupet. Själv var jag vid den tiden mycket upptagen av Uriah Heeps debutalbum Very ´eavy...Very ´umble, min allra första lp.

När det hade gått ett antal år kom jag en ljus vårafton att ge Green River en ny chans. Mina föräldrar hade åkt till stugan och jag hade lägenheten för mig själv, rena drömläget för en tonårskille. Jag satte mig bekvämt, vred på tillräckligt med volym, ögnade på det grönfrodiga konvolutet med gruppen avslappnat avbildad ute på landsbygden och läste den fåordiga information det bjöd på. Nålen träffade vinylen med det kännspaka frasande ljudet och svajade till som den brukar före den hittar spåret. Detta underbara ögonblick av förväntan, särskilt då det är fråga om den första spelningen av en ny skiva, men även vid andra tillfällen då allt är rätt och riktigt.

Då gitarren slog de första målmedvetna tonerna till titellåten hände något. Det var som ett uppvaknande, en uppenbarelse av närapå religiös karaktär. Med ens insåg jag att jag tog del av ett helgjutet mästerverk som jag inte varit mottaglig för tidigare. John Fogerty modellerade fram ytterligare ett av sina underverk på två och en halv minut.

Att sedan ”Green River” drygt 15 år senare råkade spela i radion några ögonblick före min yngre dotter såg denna värld för första gången förstärker ytterligare låtens magi för mig, skänker den en extra dimension, ett ”större än livet”-innehåll.

Där satt jag i fåtöljen och färdades genom John Fogertys gröna och natursköna, men ändå besynnerligt dystra och deprimerande fantasivärld. Jag njöt av låtarna som avlöste varandra och bit för bit byggde upp denna helhet på en knapp halvtimma. På albumet finns flera låtar i vilka Fogerty skapar eller utökar sitt eget mytiska universum. Förflyttningen till denna värld sker genast i titellåten ”Green River” efter vilken man i efterhand måste klara av transporten dit i den kaotiska och trafikkritiska ”Commotion”. Något obehagligt och tungt klingar i ”Tombstone Shadow” och sida ett avslutas med den episkt berättande ”Wrote A Song For Everyone”.

Sida två inleds av den illa varslande ”Bad Moon Rising” följd av den självbiografiska ”Lodi” och den pigga countrylåten ”Cross-Tie Walker”. Därefter åter tillbaka till det dunkelt tyngda i ”Sinister Purpose”, före reningen i det avslutande lånade rhythm and bluesspåret ”The Night Time Is The Right Time”.

Där John Fogerty på det föregående albumet Bayou Country byggde upp ett sumpmarkslandskap ger han sig på Green River ut i en till synes grön och fräsch natur som dock ruvar på mystiska fenomen och faror. Han trollar fram något som påminner om ett ”Twin Peaks”-landskap i musikform mer än två decennier före vi fick se David Lynchs suggestiva bilder av träden som böjde sig dubbla i den hårda nattvinden och det röda trafikljuset som slängde fram och tillbaka mot den våta nattsvarta asfalten. Här ligger John Fogertys styrka; han kan komponera en fängslande melodi till vilken han skriver en text som antingen växer till en novellaktig berättelse eller dramatisk ödesmättad scen.

Den som vill njuta av Creedence Clearwater Revival när bandet är som bäst, och på väg att bli riktigt stort, skall lyssna på Green River. För mig har den här plattan, tillsammans med Pendulum, kommit att bli den viktigaste i bandets katalog.


Bad Moon Rising:

Tombstone Shadow:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar