fredag 7 mars 2014

Hjalmar Lundbohm skildrad av Björn-Erik Höijer och Åsa Larsson

Mitt långvariga intresse för Norrbotten har resulterat i ett antal resor, skrivna artiklar, vänskapsrelationer och mycket läsning i ämnet, såväl fakta som fiktion. För inte länge sedan råkade jag i två skönlitterära böcker stöta på mycket intressanta porträtt av Kirunas okrönte konung, gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm (1855-1926). Detta tydliggjorde och påminde mig än en gång hur väl fiktion kan bidra till och komplettera historieskrivningen genom sitt sätt att, som Eyvind Johnson någon gång sagt beträffande sina historiska romaner, skildra något såsom det kan ha gått till, som det är sannolikt att det gick till.

Den första boken jag läste var Åsa Larssons femte Kiruna-deckare Till offer åt Molok (2012) i vilken hon som vanligt skapar ytterst trovärdiga och livfulla karaktärer och kommer med en oslagbar miljöskildring av trakten kring Kiruna. Även om jag inte är någon inbiten vän av spänningsromaner har jag velat läsa alla Larssons romaner, främst på grund av den suveräna natur- och miljöbeskrivningen. Hon skriver så ledigt och otvunget om sin hemtrakt att det är ett rent nöje att läsa. I själva verket gör hon så god turistreklam för Kiruna att man grips av en stark längtan att resa upp till Norrbotten för att åter en gång uppleva platsens magi.

Det som ger en extra krydda åt Till offer åt Molok är att en bärande bihandling i romanen handlar om gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm. Man får följa hans relation till en kvinnlig lärare som kommer till trakten och med vilken han inleder ett förhållande. Eftersom det är fråga om en spänningsroman slutar affären med förskräckelse. Det som fascinerar mig är Larssons fina porträtt av Lundbohm som en mångfasetterad och inte sällan tyngd och nedstämd person. Helhetsbilden färdigställs med hjälp av en detaljerad återgivning av Lundbohms närmiljö, främst hans hem (idag museum i Kiruna) som är fullt igenkännbart i skildringen.

Björn-Erik Höijer (1907-1996) var en produktiv författare som i sina verk ofta placerade handlingen till Norrbotten, bland annat till sin hemort, gruvsamhället Malmberget, men även till Kiruna och andra platser. Han bär, precis som Larsson, det självupplevdas inneboende auktoritet och sakkunskap med sig i bagaget och det lever vidare i hans litteratur. Höijer skriver ingående och noggrant om den lilla människans hårda kamp om överlevnaden i ett klimat som är obarmhärtigt och där hon ständigt måste slåss mot kyla och fattigdom.

Höijers roman Det ljusa landet (1970) handlar om idealisten Johan Föhr som vägrar sälja sin själ vid storstrejken år 1909. Den före detta rallaren och gruvarbetaren har blivit befordrad till gruvfogde och nått en bekväm position i det växande gruvsamhället Kiruna men under strejken gör han sitt val. Han tar de strejkande arbetarnas parti i stället för bolagets och lägger fram sin åsikt för den mäktige gruvdisponenten, som i romanen uppträder under det fingerade men tydligt igenkännbara namnet Helmer Lundborg. De två männens kraftmätning slutar med att Föhr degraderas till arbetare och förpassas till gruvans farligaste och mörkaste plats.

Precis som Larsson gjorde i Till offer åt Molok bygger Höijer i Det ljusa landet upp ett rikt nyanserat och levande porträtt av gruvdisponenten. Höijer skildrar honom som en impulsiv, olycklig och ensam man ständigt längtande efter något han inte kan få, detta trots att han uppnått och åstadkommit så mycket. Det fina med både Höijer och Larsson är att bägge är måna om att skildra Lundbohm som en komplicerad och sammansatt karaktär för vilken det är mycket viktigt att bygga upp ett väl fungerande samhälle där människor har det bra. Han vill bygga ordentliga bostäder åt arbetarna, han vill ha skolor, sjukhus och kyrka på orten, han njuter av konst och musik som han hämtar hit upp osv.

Det som gav mig mest vid läsningen av båda böckerna var att följa med hur ett tydligt porträtt av Hjalmar Lundbohm växte fram. Det är inte alls oväntat att Höijer skriver om Lundbohm eftersom han levat under samma tid och ägnat mycket möda åt att beskriva gångna tider i Norrbotten. Det som dock är intressant är att Larsson, hundra år efter Lundbohms storhetstid, valt att ha med honom i en samtida spänningsroman. Kan man se det som en hyllning till ortens grundare och storman eller berikar han endast fiktionen? Hur som helst var det intressant att upptäcka att man klart kände igen Lundbohm som en och samma person i bägge skildringarna trots att det är mer än fyra decennier som skiljer dem från varandra.

2 kommentarer:

  1. Vad roligt att du tar fram Höijer, en nästan bortglömd författare. Jag, med alla min trådar till det norra landet, borde verkligen läsa honom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Höijers bästa verk är definitivt läsvärda, särskilt bra tycker jag om "Mannen på myren".

      Radera