Gigantens återkomst - Jack Bruce: Silver Rails

Efter en paus på flera år gav musikern Jack Bruce (f.1943) ut ett nytt studioalbum i mars 2014. Denna pigga 70-åring har själv dragit paralleller mellan det nya albumet Silver Rails och hans första soloalbum Songs for a Tailor som utkom 1969. Då blickade han framåt i sin karriär, även om han vid tidpunkten redan var en erfaren veteran med stora framgångar bakom sig, medan han nu som mogen artist kan blicka i bägge riktningar.

För en stor publik är Bruce bäst känd som bärande låtskrivare, basist och huvudvokalist i supergruppen Cream som han grundade tillsammans med gitarristen Eric Clapton och trummisen Ginger Baker. Cream gav under åren 1966-69 ut fyra album av vilka åtminstone Disraeli Gears (1967) och dubbelalbumet Wheels of Fire (1968) är obestridliga klassiker.

Det fina och exceptionella med Jack Bruce är att han alltid gjort musik på sina egna villkor. Han har gett ut en skiva när han har ett konstnärligt ställningstagande att lägga fram. Tidiga mästerverk är det nämnda debutalbumet, uppföljaren Harmony Row (1971) och Out of the Storm (1974) som kom till efter att supergruppen West, Bruce & Laing hade splittrats. En intressant svit utgör också de tre album som Bruce spelade in tillsammans med gitarristen Robin Trower, av vilka det senaste Seven Moons (2008) är mycket fint.

Det nya albumet Silver Rails är åter ett bevis på hur begåvad Bruce är som musiker. Låtarna är mångsidiga, omsorgsfullt och genomtänkt komponerade och mästerligt inspelade i den berömda Abbey Road studion i London. Utöver den fenomenala kompgruppen medverkar flera gästande artister på skivan; gitarrister som Phil Manzanera, Bernie Marsden, Uli Jon Roth och Robin Trower och trummisen Cindy Blackman Santana som med sitt jazziga och tighta spel tillför massor. Det som slår en är hur full av liv och kraft Bruce är, han är fortfarande en närapå oslagbar basist och innehavare av en av rockvärldens bästa röster.

Redan efter de första takterna gick det kalla kårar genom kroppen på mig. Det underbart svajande öppningsspåret ”Candlelight” leder vänligt in lyssnaren en fantastisk värld, följd av den spännande, stämningsladdade, något hotfulla men ändå trygga ”Reach For the Night”. Därefter bjuder bandet på en lättillgänglig svängig rocklåt, ”Fields of Forever”, som är glad, positiv och fylld av spelglädje.

”Hidden Cities” är en stark, dystopisk posturban låt, ett exempel på att Jack Bruce aldrig väljer den enkla vägen. Efter det lägger han fram den otroligt vackra och melodiska ”Don´t Look Now”, en blivande klassiker, sedan är det dags att presentera ”Rusty Lady”, en ilsken Creaminfluerad låt som handlar om Margaret Thatcher.

Den låt som jag kanske gillar allra bäst är den smäktande vackra ”Industrial Child” i vilken Bruce går tillbaka till sin barndom i Glasgow. I den ackompanjeras Bruce fantastiska sångprestation endast av piano och akustisk gitarr. Därefter följer skivans häftigaste låt, ”Drone” på vilken hans bas och sång endast får sällskap av ett stenhårt trumkomp och illavarslande Stuka-bombplanseffekter. Inte illa av en musiker av hans årgång att komma upp med en dylik låt.

Den fullkomligt suveräna helheten knyts ihop med en återkomst till en fyra decennier gammal och bekant låt, ”Keep it Down” från Out of the Storm som här spelas något lättare och luftigare än originalet. Det avslutande spåret är ”No Surrender!”, en tung rocklåt som genast väcker hungern efter mer och lämnar en dörr öppen mot framtiden. Jack Bruce har åstadkommit ett övertygande och majestätiskt album och man kan innerligt önska och hoppas att han har ivern och orken att spela in mera nytt material.