Mina boplatser II - Joachimgatan

Platsen söder om centrum som mina föräldrar fastnade för var förorten Ilpois. Ett tidstypiskt bostadsområde som hade vuxit fram från och med slutet av 1960-talet. På den här tiden var det vanligt att en arkitektbyrå fick i uppdrag att rita samtliga hus i en förort och Ilpois kom att bli ett dylikt omfattande planeringsuppdrag för Arkitektbyrå Veijo Kahra.

Längst in på Joachimgatan 9A låg ett nybyggt åttavåningshus i vilket det fanns ett par osålda lägenheter. En av dem låg på andra våningen och den ville mina föräldrar ha.

Huset på Joachimgatan.

Efter ett tag lyckades de få vår bostad på Trädgårdsgatan såld och i början av oktober 1972, några dagar innan jag fyllde 11, hade vi kommit så långt att Victor Eks bruna flyttbil körde våra saker till den nya adressen. Flyttningen föregicks av en omfattande genomgång av familjens saker vid vilken min mor slängde massor, även sådant som jag ansåg vara dyrgripar, exempelvis min samling adressdokument jag tagit från godsvagnar i hamnen.

Entrén till trapphuset.

Jag kommer tydligt ihåg hur lyxigt det kändes att flytta in i en splitterny bostad. Allt doftade oanvänt, allt var fräscht och modernt och allt såg annorlunda ut än på Trädgårdsgatan. Golven var inte täckta med brun korkmatta utan med en gråspräcklig plastmatta, skåpdörrarna var inte i helträ utan lätta och rangliga spånskivor målade i blå och grå nyanser med runda plasthandtag och så hade vi både badrum och toalett.

Lägenheten var på fyra rum och kök och drygt 80 kvadratmeter stor. Från trappuppgången kom man in i en rymlig tambur från vilken man till vänster hade ett sovrum som låg avskilt på ett spännande sätt. Detta rum knep min äldre bror. På höger hand låg badrummet och bredvid det toaletten och rakt fram det rymliga köket. Bredvid köket fanns ett sovrum vilket jag kom att dela med min yngre syster. Rummet delades med hyllor så att vi fick varsitt litet krypin. Till vänster från tamburen öppnade sig det avlånga vardagsrummet och från det kom man till mina föräldrars sovrum. Ut på den rymliga balkongen som vette mot skogen och berget intill gick man från vardagsrummet.

De tre fönstren närmast på andra våningen tillhörde vår lägenhet. 

Jag trivdes mycket bra i Ilpois. De tre år vi bodde här sammanföll med min växt och utveckling från barn till ungdom. Under den första tiden lekte jag ännu ibland ute på gården medan jag under den sista tiden började intressera mig för annat, bland annat en flicka i grannhuset och en söt tjej som jag då och då såg på bussen. En helt ny sak för mig var att det bodde några skolkamrater i Ilpois så det fanns sällskap på nära håll.

En speciell och rolig händelse var de gatuhockeymatcher som vintertid gick av stapeln i slutändan av Joachimgatan. Ett stort gäng samlades och spelade till långt in på kvällen i gatubelysningens kvicksilverfärgade sken.

Balkongen till vänster på andra våningen var vår. Fönstret bredvid tillhörde min brors rum.

I det centralt belägna affärscentret fanns två livsmedelsaffärer, en K-affär, K-valinta Tuomi, och ett mera spännande och proletärt E-andelslag. Mina föräldrar handlade i K-affären och min far var mycket imponerad över affärens köttdisk som inför veckosluten bågnade under stora högar av goda biffar. Det var något magiskt över K-affären för man sålde till och med lp-skivor och jag minns att min bror köpte Black Sabbath: vol 4 och Uriah Heep: The Magician´s Birthday här.

Själv gick jag ibland till E-affären för det doftade annorlunda där och sortimentet var ett helt annat än i K-affären. På den tiden saluförde de olika butikskedjorna olika produkter och andelslagen hade omfattande egen produktion, bland annat hade E-kedjan landets godaste knäckebröd.

Huset sett från parkeringsplatsen och Joachimgatan 9B.

Utöver mataffärerna fanns det även en välförsedd R-kiosk i köpcentret. Vidare hade områdets finansiär Sparbanken i Åbo en stor filial i Ilpois och postens kontor Åbo 74 låg här. Av mera andlig natur var församlingshemmet och av social betydelse daghemmet. Längre fram byggdes det också en lågstadieskola i förorten.

Min bror startade sina första band i sitt rum men utöver det började han tillbringa allt mera tid i centrum om kvällarna. Detta exempel följde även jag. Kanske det var impulsen till att mina föräldrar, lika plötsligt som de beslutat att flytta utanför staden, började söka sig in mot staden igen. Under hösten 1975 åkte de runt på lägenhetsvisningar och när året led mot sitt slut hade de sålt fyrarummaren på Joachimgatan och köpt en femrummare i den del av Åbo som går under namnet III stadsdelen.