fredag 29 augusti 2014

Pepe Willberg: Pepe & Saimaa

En kväll i början av augusti satt vi hos ett par goda vänner och språkade om högt och lågt. Jag bad Kenneth om några tips på bra musik och fick till svar att Pepe Willbergs nya album Pepe & Saimaa är värd att lyssna på. Och särskilt skulle jag fästa uppmärksamhet vid sången. Okej, tänkte jag en aning fördomsfullt för Pepe Willberg hade inte tidigare gjort något större intryck på mig. I min tidiga ungdom hade han en viss framgång med bandet Paradise, de hade ett par stora hittar, främst ”Elämältä kaiken sain” (”Every Little Move She Makes”) som spelades flitigt i radion. Själv gillade jag bandets version av Three Dog Night-låten ”Joy to the World” som hade den finska titeln ”Sotilaat, kansat, maat”.

Nu berättade då min vän att denna veteran inom den finländska popmusiken hade kommit ut med ett nytt album som han tyckte att var mycket bra. Vad kunde Willberg (född 1946) som snart 68-åring tillföra popmusiken i detta land, undrade jag en aning åldersrasistiskt för mig själv. Men eftersom jag litar på Kenneths omdöme, speciellt då det gäller musik (en stor Bob Dylan kännare) och litteratur beslöt jag att ge skivan en chans.

En fredagseftermiddag, närmare bestämt den 15 augusti, begav jag mig med min äldsta son till skivaffären X i centrum av Åbo (en av de få som finns kvar) och frågade efter Willbergs nya. Samtidigt fastnade Black Sabbaths Reunion, med en fenomenal version av ”War Pigs”, och Åboproggbandet Kaamos stilfulla album Deeds and Talks i kläderna. Allt var bäddat för ett intressant veckoslut i musikens tecken.

Kvällens färgskala djupnade, ljusen var tända i stugan och jag kände att det var dags att premiärlyssna på den nya Pepe Willberg-plattan. Med all sinnen öppnade och påkopplade och en lätt darrning av förväntan och spänning i kroppen placerade jag skivan i spelaren.

En minut in i öppningsspåret ”Leikitään”, en stark och gripande låt om ett litet barn, var jag fullkomligt hänförd. Willberg som är närmare 70 än 60 sjöng med en självklar auktoritet, klarhet och styrka som överraskade mig fullständigt. Dessutom lät hans sång så öppen, enkel och otvingad, totalt fri från maner. Jag insåg omedelbart hur fel jag haft. Willberg är precis så övertygande som endast de största artisterna kan vara, han sjunger ut med mera än 50 års erfarenhet och gör en av sina starkaste prestationer någonsin.

Skivan fortsätter med att bygga ut en helhetsbild av livet och alla dess skeden och under denna process växer den låt för låt. Varje enskild sång på albumet är ett mästerverk i sig och tillsammans bildar helheten ett av de starkaste och märkligaste albumen någonsin i finländsk musikhistoria.

Här finns allt från den medryckande poplåten ”Aivan sama mulle mä oon onnellinen”, den vemodiga sången ”Muuttuvat tiet” om en rätt så allmänt förekommande finländsk manstyp, ”Ajan sisällä” som handlar om åldrandet och biten ”Sinä lupasit” om ett strandat människoförhållande.

Det som också gör albumet stort är all möda som upphovsmännen lagt ner på arrangemangen. Fler än 80 musiker medverkar på skivan, allt från det sex man starka bandet till en kör, en blås- och en stråkorkester. Och förvånansvärt nog fungerar helheten, även de stort tilltagna arrangemangen. Detta mot alla odds för dylika svulstiga arrangemang brukar oftast bli för mycket.

Albumet går stadigt vidare, längre låtar omväxlar med kortare. ”Lyhyenä hetkenä” berättar om livets flyktighet och förgänglighet och följs av den sagolikt vackra ”Uneton”. Därefter knyter man ihop helheten med den stort uppslagna urbana rocklåten ”Tällä kadulla” och det långa avslutningsspåret ”Elämän seppeleet” som sammanfattar detta ambitiösa projekt med en lång instrumental epilog.

Efter att ha lyssnat igenom albumet en gång började jag omedelbart om från början. Så har det pågått i två veckor nu och för varje gång utvecklas skivan i någon riktning. Pepe & Saimaa är utan tvivel den största händelsen i finsk lätt musik detta år.

fredag 22 augusti 2014

Mitt världsträd

Ju äldre man blir desto större betydelse får barndomen, på gott och ont. Det kan vara fråga om upplevelser, händelser, stämningar, platser man besökt eller något mera specifikt, till och med en enskildhet eller detalj. Utan någon som helst förvarning upplevde jag på sommaren en sådan återknytning. Och den drabbade mig med en styrka som ledde till omedelbar fysisk och andlig aktivitet.

Ett träd som spelat en viktig roll i mitt liv alltsedan min barndom är den stora och exceptionellt välvuxna en som finns på en åker i byn Bollböle i Pargas. Så långt bakåt i tiden jag kan minnas har jag fängslats av denna eneremit som står majestätisk mitt på det bördiga åkerfältet. Trädet som måste vara flera hundra år gammalt har ljusgrå, något fjällig, stam och stor krona, såsom ett ädelt lövträd.

I barndomen visste man att man närmade sig stugan i Fagerkulla då man passerade enen. Den var den sista av några viktiga hållpunkter under bilfärden, Rävsundsbron var en annan och det lilla affärshuset vid Lielax vägskäl, eller Timmerkärr som ortsborna kallar platsen, en tredje.

Då jag i juli och augusti gick för att bekanta mig närmare med trädet insåg jag att dess innebörd enbart fördjupats under decennierna som gått. I samma takt jag närmade mig denna jätte förändrades mitt sinnestillstånd, det kändes som om jag färdades bakåt och kom i kontakt med forna tider. Denna omvända reseriktning förde även med sig att enen genomgick en transformation från den stora enen på åkern till något som började påminna om ett världsträd i mitt universum.

Då jag stod under den djupgröna barrkronan och varsamt vidrörde stammen funderade jag på vad allt denna gigant hade varit med om. Hur mycket kunskap har den inte i sina rötter, sitt enorma grenverk och sin höga krona? Vilka mängder av tider, människor och episoder den har bevittnat från sin utsiktsplats mitt i byn. Enträdet har sett hur samhället omkring har vuxit fram, hur jorden har brutits till odlingsmark, på avstånd upplevt krig, svält och elände och slutligen hur den moderna tiden har rusat in och i sin hänsynslöshet lagt närapå allting under sig.

Man känner sig andäktig då man befinner sig inom trädets aura, det utstrålar trygghet och kontinuitet. Det har stått på sin rot så länge och kommer att göra det länge till och denna vetskap inger dagens rotlösa, jäktande och flyktiga människa lugn och erbjuder henne en fast punkt, något beständigt.

Att stå vid enens stam och blicka upp mot kronan längs stammen och det enorma grenverket var ett hisnande ögonblick. Jag var upptagen, slukad av trädet, men på ett allt igenom behagligt sätt. Dess doft, känsla och utstrålning fyllde mig och det var hänförande.

Endast en gång tidigare har jag upplevt ett dylikt möte med ett träd. Den gången besökte jag en mer än tusen år gammal ek i Pikis. Då var det som om tiden stod fullkoligt stilla och man för ett ögonblick befann sig i evigheten.

Från och med denna sommar har jag mitt eget världsträd på fältet i Bollböle och det känner jag tacksamhet och ödmjukhet inför. Glad och lycklig över att jag förmådde öppna mina avtrubbade sinnen vid rätt tidpunkt och tillåta trädet att påverka mig. Ser ni ett dylikt magiskt träd – och det vet man när man gör – gå inte förbi det utan stanna upp och låt trädets visdom tala till er och berätta en stund. Det är värt det, hur löjligt och irrationellt det än må låta.

fredag 15 augusti 2014

Sommarens bokskörd

En härligt varm sommar börjar gå mot sitt slut och det känns riktigt och roligt att återuppta bloggskrivandet. Förutom stugliv i dess allra bästa form har jag haft tid att läsa en del under de gångna veckorna. Jag har endast läst då jag känt för det, inte haft en viss mängd böcker som måste bli avklarade under en bestämd tid.
För att komma i semesterstämning gjorde jag som så många andra, jag satte mig bekvämt i solstolen med en bra och spännande deckare. Den första jag läste var Pansarhjärta av den fenomenala norska kriminalförfattaren Jo Nesbø. Eftersom den var både spännande och välskriven fortsatte jag med två böcker till av honom (och om hans huvudperson Harry Hole); Gengångare som kom att bli min favorit i hans produktion så här långt och så den hisnande romanen Polis.

Efter Norge och Nesbø bytte jag land och författare till Sverige och Leif GW Persson och hans fina och stundvis gripande roman Den döende detektiven i vilken man får ta farväl av Perssons långvariga huvudperson Lars Martin Johansson. När Persson var avklarad riktade jag blicken mot mitt hemland och två av mina favoriter bland de finska deckarförfattarna. Av Åbobon Reijo Mäki läste jag med välbehag romanen Intiaani och av Tammerforsförfattaren Seppo Jokinen en bok som heter Hervantalainen. Både Jokinen och Mäki har åstadkommit en lång svit romaner med samma huvudpersoner. Jokinen skriver smått vemodigt och humant om Tammerforspolisen Koskinen och hans kolleger medan Mäki skriver med mustig humor om privatdetektiv Jussi Vares från Åbo.

När jag betat mig igenom dessa sex kriminalromaner kände jag mig upplagd för något annat. Lyckligtvis hade Ann Heberlein nyss gett ut den intressanta och givande boken Etik. Människa, moral, mening. En introduktion som jag läste med stor behållning. Jag är en stor vän av Heberleins tankar och resonemang och rekommenderar varmt hennes böcker; utöver ovan nämnda lönar det sig även att läsa En liten bok om ondska och Ett gott liv.

I ett tidigare inlägg skrev jag om norrmannen Johan Harstads roman Buzz Aldrin, hvor ble det av deg i alt mylderet? Eftersom jag tycker att Harstad är en av de mest egensinniga och speciella samtida författarna tog jag med stort intresse och en viss förväntan itu med hans roman Hässelby. Den visade sig vara en högst märklig bok som utvecklades till en mycket minnesvärd läsupplevelse.

Mot slutet av sommaren njöt jag av varje sida i Mikael Timms drygt 600 sidor tjocka verk Lusten och dämonerna. Boken om Bergman. Timm har åstadkommit en gedigen bok som skriver fram ett mångsidigt porträtt av Ingmar Bergman, denna enastående konstnär och begåvning. Lusten att åter se igenom hans filmproduktion växte ju längre jag läste och det skall jag ta itu med under den mörknande och kallnande hösten.

Utöver dessa böcker på prosa har jag längs hela sommaren läst dikter av giganten Tomas Tranströmer. Han har under de senaste åren kommit att bli en av mina viktigaste följeslagare och därför har jag placerat en pocketvolym av hans samlade dikter ute på stugan. Tranströmer måste alltid finnas till hands, var jag än befinner mig.

Avslutningsvis vill jag ta upp ytterligare två böcker. Som bäst håller jag på med Peter Pettingers biografi Bill Evans: How My Heart Sings, mycket givande läsning om denna exceptionellt begåvade pianist och musiker.

Följande bok i kön är Leif Zerns bok om Ingmar Bergman, Se Bergman. Den skall jag läsa på rekommendation av författaren Mårten Westö som sade att Timms bok nog är bra men att han gillade Zerns bok bättre. Och visst läser jag gärna en bok till om Bergman.