Vi hade tur och fick trerummaren i grannhuset som blev
ledig från och med december 1989. Lägenheten låg på andra våningen och vår nya
adress blev Laukkällsgatan 11 L 108. Bostaden var på 73 kvadratmeter och kändes
otroligt rymlig. Den hade en rejäl hall, två stora sovrum med fönster mot
gården, ett avlångt vardagsrum med balkong mot parkeringsplatsen och köpcentret
samt ett adekvat kök. Dessutom fanns det ett hellångt badkar i badrummet, inte
endast ett sittbadkar som vi haft i tvåan, något som uppskattades stort av en av
oss i familjen.
 |
| De två fönstren till vänster om trapphuset på andra våningen tillhörde våra sovrum. |
Väggarna och taken i lägenheten var rätt medfarna så vi
beslöt att lägga nya tapeter i ett par av rummen och måla de värst gulnade
taken. Efter detta ansiktslyft kändes bostaden nästan som ny även om
golvmattorna var de samma gamla hopplösa gråspräckliga som i tvårummaren. Också
skåpdörrarna var de samma fladdriga skivorna men här hade någon tidigare boare på
eget bevåg målat dem ljusgrå. Om det innebar ett lyft eller inte är jag inte
säker på.
Själva flyttningen var en aning arbetsam för vi valde att
inte hyra skåpbil utan bära våra saker över gården. Även om avståndet inte var
längre än några tiotal meter visade det sig vara fullt tillräckligt då det
gällde att i höstkylan och mörkret bära över tvättmaskin, hyllor, soffa, fåtöljer,
sängar, bord och stolar. Allt mindre lösöre packade vi ner i flyttlådor och
körde över gården med bilen.
 |
| Den mellersta balkongen (på bilden) på andra våningen och fönstret till vänster om den hörde till vår lägenhet. |
Vi ville som sagt spara på kostnaderna vid flyttningen och min
snilleblixt var att tömma vattensängsmadrassen på egen hand med en slang, i
stället för att hyra en pump. Resultatet av denna sparåtgärd var att vi då vi
skulle fylla madrassen endast hade en gigantisk knölig vinylsäck som vägrade
rätade ut sig i ett hörn av sängbottnen. Alla dämpande lameller låg i en hög
och madrassen var oanvändbar. Just då var jag inte den mest populära mannen i
grannskapet. Lyckligtvis gick försäkringsbolaget med på att ersätta madrassen
och efter att ha legat några nätter obekvämt nerbäddade på golvet fick vi en
splitterny och bättre madrass till vattensängen.
Livet var bekvämt i den nya lägenheten. Det fanns luft
och rymd, vi hade balkong och ett riktigt kök. Och vår dotter som just börjat
stå och gå hade ett rum som väntade henne bara hon blev stor nog att sova för
sig själv. Det var också mycket roligare och enklare att bjuda hem gäster då
man hade mera utrymme.
Under vår tid i trerummaren tog jag steget fullt ut i
1990-talet för jag övergick från vinylskivor till cd:n. Till en början spelade
jag både och men rätt snart hörde jag allt oftare på mina nyinskaffade
cd-skivor medan vinylplattorna blev stående i skivhyllan. Där står de
fortfarande, alla tusen stycken. Ibland plockar jag ner någon gammal goding från
hyllan, oftast en platta jag inte har som cd, och lyssnar genom den med andakt
och ett stänk av nostalgi.
Den största händelsen under denna tid var dock att vårt
andra barn, en utdragen, lång och stor pojke, föddes på långfredagen 1991. Samtidigt
blev vår förstfödda befordrad till stolt storasyster och väntade otåligt på att
lillebror skulle växa så att de kunde leka tillsammans. När mamma och son var
hemkomna från Heidekens barnbördshus och livet började gå enligt sitt nya mönster var vi lyckligt
ovetande om att vi skulle flytta från trerummaren inom ett par månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar