Båttur till Långholmen

En kavlugn soldisig förmiddag i slutet av juli gav vi oss ut på en av våra turer med vår nyinköpta utombordare. Vi tog med oss varsin flaska mineralvatten ifall vi skulle bli överrumplade av akut törst och jag plockade därtill med mig min kamera i hopp om några ljumma inomskärsbilder i varma nyanser.

Vi puttrade i sakta mak ut från Pölsböleviken och vek omedelbart av till höger, eller styrbord, och följde Fagerkulla strandlinje förbi den snyggt anlagda bystranden vidare mot grannbyn Bollböle. Jag pekade ut platsen där en ångbåtsbrygga en gång i tiden legat och vid vilkens stenkista min vän och jag brukade meta rejäla abborrar i slutet av 1970-talet. Alldeles bredvid finns ett brant berg som vid vattnet avslutas i ett lent och plant berg på vilket vi stod och metade om det av någon orsak inte nappade ute vid brokistan.

Inom kort passerade vi våra goda vänners villa med det pittoreska lilla vita badhuset på bryggan. För säkerhets skull vinkade vi upp mot huset ifall de skulle råka få syn på oss. På andra sidan Suninsalmi ligger Harvarö och det fina berget med vilt växande gräslök som jag skrivit om i en tidigare text, det utanför vilket det finns blåstång och där vattendjupet en bit från stranden är nästan tjugo meter.

När vi lämnat Bollböle bakom oss hade vi Vidkullaviken snett framför oss på styrbords sida och på babords sida närmade vi oss den fina gården Suni på Harvarö. Mellan dessa ligger den med stugor tätt bebyggda lilla holmen Suninholma. När vi kommit så här långt öppnade sig sundet i ett vidare vatten. Här finns några fågelkobbar och en liten holme på vilken det växer några träd. Vi gjorde en sväng in mot fågelberget före vi styrde ut mot Lielaxöns nordligaste udde, Rövarnäs.

Just före man når denna yttersta punkt åker man igenom Långholmssundet med den fortfarande, konstigt nog, obebodda Långholmen på babords sida. På denna sida av Långholmen finns en lätt tillgänglig och badvänlig, om också rätt smal, strandremsa. Hit åkte vår familj i min barndom någon gång tillsammans med min mosters familj i deras motorbåt. Vi tog i land och de vuxna plockade fram gasolkök och redde en måltid bestående nypotatis och inlagd sill med traditionella drycker till medan vi kusiner badade och utforskade näromgivningen på holmen. Under upptäcktsfärden höll vi både på att trampa på en huggorm och i relativt färsk koskit, inte rykande dock.

Även denna dag mer än fyra decennier senare hade en barnfamilj tagit i land på stranden för att njuta av sommaren och bada. Eftersom vädret alltjämt var vindstilla beslöt vi att runda Långholmen. Framför oss hade vi Pemarfjärdens nordliga ända med den stora holmen Aavikki som blickfång i centrum. Längre fram låg sundet som går mellan Harvarö och Pikislandet och tittade man i motsatt riktning kunde man ana sig till hur Pemarfjärden fortsatte sin sträckning långt söderut för att slutligen mynna ut vid Gullkrona fjärd. På Långholmens höga nordliga udde såg vi några betande får som klättrade längs sluttningen.

Vi följde Långhomen och styrde tillbaka hemåt. Nära fågelgrunden luktade det gott av vass, strandväxtlighet och sjöbotten. Värmen var påtaglig för det fläktade inte alls på sjön så det medtagna mineralvattnet smakade mycket gott. Utanför Suninholma såg vi en häger kretsa ovanför en bred vassremsa, sannolikt på jakt efter något ätbart.

När vi närmade oss hemstranden åkte vi fortfarande över en glasaktigt stilla vattenyta. Samtidigt tänkte man kanske på hur oroliga och ovänliga redan dessa vatten inomskärs kunde vara då det blåste upp. I dessa funderingar avslutade vi vår lyckade vackertväderstur och tog, före vi åt en fräsch salladslunch, ett (svalkande) dopp i det tjugotregradiga grönklara vattnet.