fredag 30 januari 2015

Pertti Karppinen trefaldig OS-guldmedaljör

Nu och då brukar jag rikta mina promenader i hemstaden Reso till idrottscentret i Kerttula. För inte så länge sedan stannade jag upp en stund vid skulpturen Citius, Altius, Fortius (snabbare, högre, starkare). Detta tredelade monument är utfört i stål, brons, betong och sten av Kerttu Horila och rest år 1988. Medan jag stod bredvid de uppåtsträvande blixtarna upplevde jag en närapå overklig och mycket stark känsla av stolthet och tacksamhet för de stora segrar och fina resultat roddaren Pertti Karppinen (f.1953) vunnit och uppnått i tävlingar runt om i världen.

Denna jätte på 201 cm och en tävlingsvikt på 90-100 kg hårdtränad muskelstyrka representerade under en lång räcka år föreningen Nesteen Soutajat – Neste Rowing Club eftersom han arbetade som brandman på oljeraffinaderiet i Nådendal. Mot slutet av den aktiva karriären bytte han för en tid klubb till Turun Soutajat ry – Åbo Roddare rf. Karppinen tränade hårt; han löpte 15-25 km, tränade muskelstyrka och rodde 1-1,5 timmar i bassängen i Kuppis idrottshall i Åbo.

Pertti Karppinens imponerande internationella tävlingskarriär omfattar fem Olympiska Spel: Montreal 1976, Moskva 1980, Los Angeles 1984, Soul 1988 och Barcelona 1992. I de tre förstnämnda vann han guld i singelsculler och som 35-åring tog han en sjunde plats i Soul och som 39-åring en tionde plats i Barcelona. I VM tävlingar har han i singelsculler vunnit guld 1979 i Bled och 1985 i Hazewinkel. Silver vann han i Amsterdam 1977 och i Nottingham 1986 och 1987 vann han brons i Köpenhamn. År 1981 vann han tillsammans med sin bror Reima Karppinen silver i dubbelsculler i München.

Efter segern i OS i Moskva 1980 arrangerade Reso stad en välkomstceremoni för Karppinen. Mellan 3000 och 4000 stadsbor samlades på torget för att delta i evenemanget; ett talande bevis på den positiva inverkan en idrottslig framgång kan ha för vi-andan.

Det kändes högtidligt att stå vid skulpturen och fundera över att vi har en trefaldig OS-guldmedaljör i Reso. Samtidigt erinrade jag mig Karppinens rysaraktigt spännande spurtstrider mot den tyska medtävlaren Peter-Michael Kolbe 1976 och 1984. Kolbe ledde bägge gångerna stora delar av den 2000 m långa sträckan, men under de sista metrarna lyckades Karppinen mobilisera så mycket kraftreserver att han kunde pressa sig förbi Kolbe. Man kan inte annat än beundra den styrka och vilja som drev Karppinen till seger. Det är idrott när den är som bäst, en hisnande mätning i rå styrka och uthållighet. Att se på dessa klipp efter så många år framkallar fortfarande kalla kårar.

Nedan en länk till slutspurten vid OS i Los Angeles 1984

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar