fredag 16 januari 2015

Ten Years After: Undead

I min blogg har jag med jämna mellanrum skrivit om viktiga plattor som följt med länge, oftast sedan tidiga ungdomsår. Denna gång är det fråga om ett betydligt senare uppvaknande även om min första kontakt med skivan skedde för mer än fyrtio år sedan.

Som vanligt var det min äldre bror som kom hem med lp:n. Vi hade i ett par års tid lyssnat på Ten Years After och var speciellt imponerade av albumen Cricklewood Green och Watt. På dessa visar Alvin Lee (1944-2013) sin enastående begåvning som gitarrist både när det gäller att åstadkomma stenhårda riff i låtar som ”Sugar the Road” och ”I´m Coming On” eller då det är fråga om att leverera briljanta solon, till exempel i ”Love Like A Man” eller ”Sweet Little Sixteen”.

Vår äldsta kusin som var en betydande introduktör av nya band och skivor hade dessutom spelat A Space in Time och Alvin Lee and Company för oss så vi var rätt väl orienterade i Ten Years Afters värld. Startskottet för vårt lyssnande var, liksom för så många andra, den enorma versionen av I´m Going Home” spelad i mörkret på Woodstock 1969.

Så en dag hade min bror köpt ett äldre album med Ten Years After, deras andra i ordningen, liveplattan Undead. Han blev otroligt besviken på skivan eftersom den var inspelad på en mindre klubb år 1968 och lät därefter. Han har alltid haft litet svårt med 1960-talssoundet, det låter för gammalt i hans öron. Intrycket förvärrades ytterligare av att han inte tyckte om de jazziga och bluesiga låtarna, för honom var Ten Years After ett rock and roll- och hårdrockband, inte en blues- och jazzgrupp. Därför lämnade han skivan åt sitt öde i skivhyllan och gjorde sig av med den så fort någon visade minsta lilla intresse.

Därefter följer ett tidshopp på cirka tio år. Under sommaren 1983 arbetade jag tillsammans med ett stort antal övriga unga killar på Parteks mineralullsfabrik i Pargas. En av mina arbetskamrater var den duktiga gitarristen Anders, då i början av sin musikerbana. Vi träffades ofta utanför arbetet för att äta en portion mat, halsa några öl och framför allt lyssna på musik, främst och helst på skickliga gitarrister.

En kväll när vi satt i hans föräldrars lägenhet på Puolalagatan i centrum av Åbo satte han på ”I May Be Wrong But I Won´t Be Wrong Always”, ”Woodchopper´s Ball” och ”Spider In Your Web” från Undead. Samtidigt höll han en improviserad och övertygande föreläsning om storheten i Alvin Lees gitarrspel på just denna platta. Han plockade fram de hisnande detaljerna och pekade ut alla finesser medan vi lyssnade.

Efter det var jag övertygad, hänförd och såld. Samtidigt skämdes jag en aning över att jag inte själv hade upptäckt storheten med plattan då vi hade den i hyllan. Följande dag, som var en lördag, knallade jag iväg till den berömda skivaffären Kane Records och skaffade Undead och sedan den sommarlördagen för snart 32 år sedan har skivan kommit att höra till de viktiga i mitt liv. Den får mig på gott humör för killarnas spelglädje och sväng smittar omedelbart av sig, brittisk bluesrock som bäst. Vidare inser man att kunnandet i Ten Years After var på så hög nivå att de kunde utmana så gott som vilket samtida band som helst.

Så snopen man kan känna sig när man inte är redo för något gott den första gången utan måste få en andra chans. Lyckligtvis får man flera chanser då det gäller musik, så är det, som bekant, inte beträffande allting i livet.

På länken nedan en tv-inspelning som visar hur duktiga musiker killarna i Ten Years After var då det begav sig.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar