fredag 15 december 2017

Ladan

Även om min bror och jag inte alltid var de aktivaste då det gällde att söka kontakt med ungdomarna i sommarlandskapets byar hade både han och jag våra stunder av social aktivitet. Min bror fann under tonåren sällskap i några ungdomar från hembyn Fagerkulla medan jag något senare råkade en tre år äldre skolkamrat vars släkt hade sin stuga i grannbyn Bollböle.

Denna tre år äldre P tillbringade några dagar varje sommar i en av släktens stugor och vid några av dessa tillfällen kom han på att leta rätt på mig. Tillsammans med honom kom jag att tillbringa ett par av ungdomens mest magiska kvällar. Utgångspunkten var att han traskade till oss där vi grävde mask, tog ett par spön och gav oss iväg i vår eka för att meta. Vi rodde ett bra stycke, till grannbyns före detta allmänna strand, den så kallade Norrgärda brygga. Där sänkte vi ner vårt provisoriska tegelstensankare i det klara djupgröna vattnet mellan tångbuketter och brokistans stora bumlingar.

Det fanns gott om abborre här, även stora exemplar, så det var ett nöje att meta. Man lärde sig snart hur fiskstimmet rörde sig och då det var borta en stund rökte vi en cigarrett eller halsade en öl. P hade nämligen alltid några öl med sig, det hörde till ritualen. En gång köpte han sex flaskor hos vår granne, han med Hönshuset vars föräldrar hade butiken i Åbo, och det var då jag första, och enda gången, såg Hönshuset på insidan.

Närmast bryggan åt Fagerkullahållet bodde enligt P familjen F vars dotter var värd ett omnämnande så det gällde att hålla ögonen öppna. Åt det andra hållet låg en skyddad strand och därefter den av min farfar ofta omtalade K:s bastu som stod på en betongplatta där det branta berget mötte vattnet.

Nappade inte fisken vid bryggan tog vi i land på ett slätt berg ett hundratal meter därifrån, inne i den vida bukten. Ungdomligt obetänksamt och fräckt med tanke på att den nyss nämnda bastun med tillhörande stuga låg precis invid, men vi blev aldrig bortkörda vilket var storsint av invånarna.

Vid ett tillfälle lämnade vi ekan i den allmänna stranden och begav oss upp i byn för där fanns en plats som P ville visa mig. Vi vandrade upp längs vägen och förbi huvudgårdens kännspaka röda karaktärsbyggnad. Gården hade i tiden varit stor och förmögen nog att föda en familj med 14 barn (7 pojkar och 7 flickor) vilka samtliga nådde vuxen ålder. Det var en av min fars återkommande historier då vi åkte ut för första gången på våren och passerade enen på åkern.

Vi passerade det före detta butikshuset och gick en bit längs huvudvägen. Mitt för en större åker vek vi in på en smal väg som ledde till en röd lada. Jag undrade vad vi hade här att göra och vad det var för speciellt med en lada i en liten skogsdunge mitt ute på en åker? Det besynnerliga var emellertid att ladan hade fönster och hur P kunde gå dit så där utan vidare, helt hemvant?

En aning ängsligt och osäkert följde jag med in efter att P hade övertygat mig om att han fick besöka ladan, han kände dem som ägde den. Jag beslöt att lita på honom denna gång och trädde in i det öppna rummet. Synen som mötte mig var som en bild ur en amerikansk ungdomsfilm. Skalan verkade förvrängas så att innandömet såg mycket rymligare ut än vad de yttre måtten utlovade.

Jag kunde inte tro mina ögon. Längs samtliga väggar, på längsgående bräder, stod det prydligt uppradat tomma ölburkar av två märken, regelbundet varannan av det ena märket och varannan av det andra. Vilken noggrannhet och vilken inredningsdetalj. Denna enorma samling gjorde stort intryck på mig, själv oförbätterlig hamster. Och tanken på hur alla burkar hamnat här, vad som föregått det, var både eggande och hisnande. Här hade det hänt saker.

Av den övriga inredningen har jag vaga minnesbilder men jag tycker att det fanns mattor på golvet och längst in förmodar jag att det fanns ett par fåtöljer, en soffa och ett bord av något slag. Och bredvid dessa, till vänster säger min erinran, fanns det häftigaste man kunde tänka sig, ett flipperspel. Tänk att ungdomarna i Bollböle hade eget flipperspel. Det var det närmaste jag dittills nått paradiset. Vad mer kunde man önska än mellanöl, musik, cigarretter och ett flipperspel? Befann jag mig i en dröm, eller i en parallelltillvaro? Hur jag än blinkade stod flipperspelet kvar så jag måste tro på att det verkligen stod där färggrant och lockande.

Vi spelade ett par omgångar innan vi begav oss tillbaka ner till ekan i den skymmande senjulikvällen. Vi rodde hemåt och pratade om musik och än en gång yttrade P sin inte särskilt omvälvande utsaga att världens bästa låt var ”Stairway to Heaven” och världens bästa band The Beatles och deras bästa låt "Let It Be". Amen.

Jag å min sida hade kommit till insikt om att det fanns två förtrollande krypin i mitt sommarlandskap, i Fagerkulla samlades man i Hönshuset och i Bollböle i ladan som jag vill minnas att P refererade till som ”Kämppän”, det vill säga något i stil med kojan, baracken eller lyan.

fredag 8 december 2017

Hönshuset

Samtliga somrar under barndomen och några under ungdomsåren tillbringade vår familj på sommarstället i Fagerkulla, Pargas. Till en början var det en självklarhet men ju äldre man blev desto mera ifrågasatte man detta föräldrastyrda tvång att följa med till stugan i läge som läge. Självfallet höll inte arrangemanget i längden och tids nog hade min äldre bror banat väg även för mig att stanna i staden nu och då.

Före det blev möjligt försökte vi göra det bästa av situationen på landet. En utväg var att fiska med våra kastspön och en annan var att sitta uppe på farfars vind och lyssna på skivor. Vi såg alltid till att vi hade med oss en järnranson lp:n till stugan. Lyssnandet kunde sysselsätta oss i flera timmar för det fanns så mycket att upptäcka inom musikens värld då i början av 1970-talet. Allt var nytt och allt upplevde vi med den första gångens oefterhärmliga kraft och intensitet.

En av familjerna som levde året runt i byn var viktig – om också på fullkomligt olika plan – för hela vår klans tillvaro på sommarstugan. Fadern i huset var en pensionerad yrkesmilitär som tillsammans med sin hustru hade startat en underbart charmig livsmedelsaffär i stenfoten av ett trähus som låg i hörnet av Betaniagatan och Kuppisgatan i Åbo.

Mina föräldrar och min farfar hade ingått bekvämt avtal om varuleverans med dem och fick sålunda sina förnödenheter till landet. Allt de behövde göra var att kvällen innan lämna in en uppköpslista och ett par kassar till butiksinnehavaren. Följande kväll kunde de avhämta varorna och skotta ner dem till vårt ställe som låg endast ett par hundra meter därifrån, nere vid vattnet.

För min bror och mig var familjens tre barn av stor betydelse. De var några år äldre än vi så vi följde noggrant med vad de sysslade med. Detta även om vi inte kände dem särskilt bra, vi hälsade då vi sågs i byn men umgicks inte. Trots det kom de att bidra till vår musikbildning långt mer än de någonsin kan ana.
De bodde på vad som en gång i tiden varit en liten gård med både ladugård och hönshus. Längst in i det gamla röda hönshuset hade de inrett en lya åt sig. Här höll de ofta till under kvällarna.

Det hände ibland att min bror och jag tog en promenad hit enbart för att stå ute på vägen och tjuvlyssna på den musik de satt och hörde på där inne. Väggarna var tunna och rätt glesa så musiken ljöd klar och tydlig ut i det fria.

Ungdomarna lyssnade ofta på bekanta saker som till exempel Fireball med Deep Purple eller Look At Yourself med Uriah Heep men beträffande gitarristen Johnny Winter agerade de introduktörer. Ett flitigt spelat album i hönshuset var nämligen Live Johnny Winter And vilket vi tyckte var stenhårt och det dröjde inte länge innan lp:n fann sin väg till vår skivhylla. Vi var djupt imponerade av Winters kraftiga röst och självsvåldigt virtuosa gitarrspel, särskilt i låtar som ”Good Morning Little Schoolgirl”, ”It´s My Own Fault”, ”Johnny B Goode”, ”Jumpin´ Jack Flash” och ”Rock´n´Roll Medley”.

Det var inte enbart att höra rockmusik från hönshuset som kändes speciellt. Lika roligt var det att upptäcka att det fanns ungdomar som hade liknande musiksmak som vi och mest eggande av allt var att de hade ett hemlighetsfullt och spännande eget tillhåll där de kunde sitta och umgås och lyssna på musik.

Vi spräckte aldrig illusionen och var in i huset utan behöll det som vi önskade det i vår fantasi. För mig såg det ut på ett sätt medan det för min bror säkert såg helt annorlunda ut. I min version fanns där en mjuk, något sliten sittgrupp längst in, några stora dynor, ett lågt bord, en hylla för stereoanläggningen och affischer av rockstjärnor och band på väggarna.

Långt senare lärde jag känna den yngsta sonen i familjen och då var jag vid ett tillfälle in i hönshuset. Då var den aktiva tiden redan förbi och lyan brukades främst som ölförråd.

Än i denna dag kommer jag alltid med tacksamhet att tänka på dessa ungdomar då jag lyssnar på Johnny Winter. Jag färdas tillbaka i tiden och står utanför hönshuset och lyssnar, drömmer och fantiserar.

fredag 17 november 2017

Alvastra klosterruin

I slutet av oktober reste vi från Åbo till Stockholm och vidare till Jönköping för att uppleva musikalen Les Misérables på Kulturhuset Spira. Vi körde söderut i lugn och ro med sinnena öppna för diverse spontana stopp. Ett första var att inta frukost på Nyköpingsbro, inget mer att orda om den saken. Därefter susade vi förbi både Norrköping och Linköping för att inte trassla in oss i alltför tidskrävande stadskörning.

Mellan Mjölby och Ödeshög stannade vi för att titta på den mäktiga Rökstenen, en upplevelse som försatte en i en besynnerlig stämning. Där man stod bredvid den resliga stenen stod man så nära historien man kan komma, vilket alltid är lika hisnande.

Endast några kilometer västerut låg en plats som vi inte kom oss för att uppsöka vid vårt besök till Omberg i augusti 2016. Hemkommen några dagar senare upptäckte jag till min förargelse att vi hade missat en ytterst betydande sevärdhet, dessutom endast med någon futtig kilometer. Då bestämde jag mig för att inte köra förbi nästa gång.

Nedan om Omberg grundade franska cisterciensmunkar år 1143 ett kloster som under tidens gång växte och utvecklades till en mycket betydande inrättning. Även den heliga Birgitta vistades på Alvastra kloster en tid och det var här hon fick många av sina uppenbarelser. Klostret verkade i närapå 400 år, fram till reformationen då det upplöstes och jorden tillföll kronan. Byggmaterial från klostret återanvändes bland annat i Vadstena Slott och övriga större anläggningar.

Besöket vid ruinerna fördjupade den känsla som väckts vid Rökstenen. Man kunde tydligt ta till sig klosterhelheten då man vandrade längs de stenlagda gångarna och i kyrkoruinen erfor man den sensationella känsla av litenhet som upptar en då man ställs inför något stort och mäktigt som föregått en. Vidare vittnade det om en högt utvecklad kultur, en snillrik och sagolikt vacker arkitektur och en djupt sittande kunskap och vilja att förverkliga allt detta. Stannar man upp för att lyssna och känna efter kan man närapå höra det förflutna tala till en och då får man åter en gång ta del av den ständigt strömmande tiden som även kan kallas historiens gång.









fredag 3 november 2017

Några låtar från 1971

År 1971 var högintressant inom rockmusiken, mycket skedde gällande låtskrivande, kreativitet, sound och inspelningskvalitet. Därför är det ingen slump att ett stort antal betydande låtar gavs ut under detta år och då tänker jag inte i första hand på de radiovänliga hitlåtarna utan på mer ambitiösa och längre verk. Det låg i tiden att alla band med självaktning skulle åstadkomma en egen "Stairway To Heaven".

Led Zeppelin var ingalunda först med att spela in en episk låt som kom att fungera som ett slags signatur för bandet men ”Stairway To Heaven” hör definitivt till de mest berömda bland dessa. Att avsluta sida ett på det suveräna fjärde albumet med detta långa och i ständig utveckling varande stycke visade sig vara ett genialt drag.

Nedan följer ett subjektivt urval dylika stora låtar från 1971 vilka samtliga kommit att betyda mycket för mig. Jag återkommer regelbundet till dem alla.

Under 1970-talets första år var Uriah Heep mycket populära i Finland. Bandet gick framåt för varje album och på den tredje skivan Look At Yourself var man redo att presentera den majestätiskt vackra ”July Morning” för en entusiastisk publik.

Fleetwood Mac tog med albumet Future Games ytterligare ett kliv vidare från att enbart vara ett renodlat bluesband och det lågmält stämningsfulla, blåklingande inledningsspåret ”Woman Of 1000 Years” hör till det finaste som gitarristen Danny Kirwan åstadkom under sina år i bandet.

The Who släppte sitt mest helgjutna album Who´s Next nämnda år och med på lp:n finns den stenhårda låten ”Won´t Get Fooled Again” där gruppen når höjder den vanligtvis inte siktade mot eller förmådde uppnå. Ett anmärkningsvärt fint arbete i bandets något ojämna, och stundvis till och med tråkiga produktion.

Den kanadensiska storgruppen Steppenwolf satsade allt, och segrade, på den mer än nio minuter långa ”For Ladies Only” från albumet med samma namn. Låten har allt; en medryckande melodi, tungt vägande text, kraftfullt tolkad sång och ett långt mellanspel som behåller och bygger upp spänningen inför finalen.

Ett av rockhistoriens bästa band är Mountain som år 1971 släppte albumet Nantucket Sleighride vars titelspår hör till det finaste ett rockband någonsin åstadkommit. Låten bygger på flera teman vilka flyter in i varandra skarvlöst och bildar en fullkomligt hisnande helhet. Kreativiteten är på så hög nivå att bandet har råd att slösa med idéer i en och samma låt.

Jim Morrison och The Doors blev tvungna att avsluta sin karriär för tidigt. Detta gjorde man på ett värdigt sätt med den hypnotiska låten ”Riders On The Storm” från det fina albumet L.A. Woman.

Den hårt arbetande irländska gitarrhjälten Rory Gallagher gav ut sitt första mästerverk Deuce år 1971. En av många höjdpunkter på skivan är den långa låten ”In Your Town” där Gallaghers samstämda trio ger en uppvisning i hur man spelar bluesrock.

Den holländska rockmusikens flaggskepp Golden Earring sprängde alla tidigare gränser med ”She Flies On Strange Wings” från albumet Seven Tears. En mångfasetterad låt som tar lyssnaren på en svindlande resa ledd av gruppens fenomenala basist Rinus Gerritsen.

I grannlandet Sverige verkade under 1970-talets första år supertrion November och från bandets helgjutna lp 2:a November vill jag lyfta fram den kontemplativt förtrollande ”En lång dag är över”. Världen känns ny och väntar på att bli upptäckt och det gör gruppen djärvt och fördomsfritt på hela detta magiska album.

För mig är och förblir bandet Free det viktigaste. Kort före den första splittringen släppte man skivan Free Live! vars sista bit är en studioversion av en nyskriven sång. Man gjorde sorti med den vemodiga och symboltunga ”Get Where I Belong”, en svidande uppriktigt opretentiös sång som växer till en vacker och vädjande bön om förlåtelse.




Get Where I Belong

fredag 22 september 2017

Balkongen

På den gröna balkongen en septembernatt
brädorna svagt varma efter dagens sol
i glasen djuprött värmande vin 
de fyra stormlyktorna tända

Mörkret spinner en tätnande väv över nejden
blickar med vidöppna ögon ut i dunklet
förnimmer äppelträdets löv och grenverk
trygg och trösterik i det blå höljet

Hundarna varseblir något i stillheten
stirrar till vänster nosar vädrar
morrar dovt skäller några gånger
vem eller vad gav sig till känna?

fredag 1 september 2017

Minnet av en sjö

Av gammal vana svängde jag till höger från väg nr 551, in på en gropig, regnmedtagen grusväg. Närmast stora vägen låg en grupp småhus utspridda i skogsterrängen, därefter fick man intrycket att vägen ledde längre och längre in i en tom och öde skog vars trädbestånd dominerades av högväxta smala granar vilket gjorde ljussättningen skum och dyster även mitt på dagen. Mitt i tomheten kunde ett ensamt hus dyka upp längs vägen, oftast ett sedvanligt pakethus i ett plan och med en totalareal omkring 100-120 kvadratmeter. Ytterligare ett par hundra meter längre fram vek jag av till vänster, in på en ännu smalare grusväg vars yta var korvigt ojämn.

Snart stupade vägen brant och efter den långa backen öppnade sig den väl bekanta vyn. Rakt fram parkeringsplatsen, den belysta löpslingan mitt ute i skogen, till vänster det bruna lilla utedasset och till höger stigen ner mot bastun, grillplatsen och stranden.

Jag parkerade bilen, steg ut och drog in platsens kännspaka doftblandning av löpslingans färska träflis, sumpig mossa, surnad aska i eldstaden, gammal bastu och humusmättat insjövatten. Med ens svallade minnen in och sköljde över mig, närapå dränkte mig. Känslan var oväntat kraftfull och framkallade ett nästan oönskat skov av sentimentalitet.

På ett ögonblick var jag 20 år tillbaka i tiden, till en tid då barnen var små och vi ofta besökte deras morfar och kom till ödemarkssjön för att bada. Klart och tydligt kom jag ihåg en gång då vädret var kyligt och vi värmde bastun så att barnen kunde bada i sjön. Likaså erinrade jag mig att vi föräldrar ofta badade i sjön tillsammans med barnen. Hur det bruna vattnet sved i ögonen då man dök, hur barnen älskade att hoppa i från den långa bryggan och stoja i stranden. Och hur speciellt det var att nu och då åka ner på tumanhand för att ta sig ett dopp i den ljumma kvällningen.

Jag gick ut på den robusta bryggan och blickade ut över den utdragna sjön. Närmast till höger låg några uppdragna roddbåtar av rank insjömodell, längre bort skymtade man byns hus och på alla andra håll fylldes landskapet av enorma mängder skog som sträckte sig fram till vattenbrynet.


Vemodet höll på att övergå i något värre då jag stod och blickade ner i det bruna vattnet, lyssnade på det stilla plasket av vågor mot stranden och klart och tydligt insåg det uppenbara att tid som gått aldrig kommer åter. Lika tom och öde som stranden var, lika passerat var det stadium då vi fyllde stranden med liv och gjorde den till vår badplats, till vårt lånade sommarparadis.

Grillplatsen såg sliten ut med grova ingraveringar i stockarna och några urdruckna ölburkar i askan, nedsotade av glöd och lågor. Ett par halvbrända vedträn pekade hjälplöst upp mot björkarna, lika vilsna som jag. I bastun hade någon känt behov av att slå ut ett par fönsterrutor och ugnen var rostig och medtagen. Laven såg sorgset smutsig ut och det gråsotiga trävirket i dörrar och karmar hade fått utstå ett och annat yxhugg.

Hur hamnade vi här? Hur gick det så fort? I takt med att barnen växte upp blev det glesare mellan besöken ner till sjön och så plötsligt kom dagen då ingen längre brydde sig om att bada. Och för att understryka ödets grymma ironi började barnens morfar försvinna in i en trängre och allt mera förkrympt tillvaro i takt med strandens stilla nedgång mot förfall.

Ledsen stod jag och tittade. Jag begrep att sjön aldrig kan vara endast en sjö för mig utan alltid kommer att förbli en spegel som framkallar minnen och tar mig på en tidsresa till en lycklig och bekymmerslös tid då tillvaron låg framför mig som ett färgglatt vykort.

lördag 12 augusti 2017

Tu154

Står posterad på berget bredvid startbanan
blicken söker ett objekt att följa i det klarblå
letar sig upp bakom landningsljusens gula rad
högsommarsolen värmer ryggen, t-skjortan klibbar
ett blänk som en solkatt meddelar om inflygning
silvret i skyn växer, rörelse i hägringen
strålkastarna påslagna, den nigande rörelsen
snart synliga de neråtlutande vingarna
den spetsiga noskonen, det grova skrovet
stjärtens tre motorer och högbelägna roder
robusta landningsställ fälls ut, ljudet tilltar
Snart faller Tu154:an ur skyn, vinglar till på tröskeln
landar tungt på banan, rullar, bromsar våldsamt in
doften av flygfotogen och bränt gummi når näsan

fredag 28 juli 2017

Skylarks

I bilen en kulet gråmulen majmorgon
jaget vaknar motigt till ny arbetsdag
staden vaknar upp från dygnsvilan
naturen vaknar ur kala vinterdvalan
målar växtlighet i ljusgröna nyanser

Färdas ut ur det reella, in i musiken
gitarr, saxofon, bas och trummor
visar vägen upp i höjden över fältet
där sånglärkan kvillrar i torrluften
vilseledande vackert, på lyrisk versfot

Trivs i det tyngdupphävda och tidlösa
svävar i associationsvärldens hägring
bland dofter, färger, bilder och ljud
är lärkan jag, existerar jag längre
eller överskred jag dimensionsgränsen

Den milda boogien rycker i min draklina
nedåt meter för meter mot sinnevärlden
förnimmer min bil på bron över ån
känner tyngden återvända i sätet
vem körde då jag var annanstädes?

(Tack till Ilpo Murtojärvi Quartet: Skylarks)


fredag 7 juli 2017

Lunchpaus på skeppsvarvet

Somrarna 1980 och 1982 och våren 1981 arbetade jag som lagerbiträde på det ena av skeppsvarven i Pansio utanför Åbo. Som 18-20-åring var det intressant och lärorikt att se hur ett fartyg växer fram från kölsträckning till utrustning. Några av de fartyg som varvet byggde och/eller levererade under min tid var lastfartygen Baltiskij 110 och Sibirskij 2102 för flod- och havstrafik till Sovjetunionen, havsforskningsfartyget Akademik Shuleikin till Sovjetunionen och oljebekämpningsfartyget Hylje för Sjöfartsstyrelsen.

Det som fascinerade mig ännu mer än att se hur fartygen blev till var att hålla öronen öppna och höra vad arbetarna pratade om och i vilket tonfall, särskilt då de talade om arbetsledare och chefer. Deras prat kunde ibland kännas provocerande och träffa ömma punkter eftersom min far arbetade som inköpare på varvet och sålunda tillhörde kontorspersonalen, dem som arbetarna gärna kallade ”herrar”.

En annan sak som var speciell med detta varv var att den kommunistiska fackavdelningen var den starkare på arbetsplatsen och inte den socialdemokratiska. Detta ledde till rätt hårda dispyter mellan de två lägren och samarbetet dem emellan var inte alla gånger friktionsfritt. Det fanns flera starka viljor bland de fackliga representanterna och den relativt unga huvudförtroendemannen var en väl utbildad modern, lätt stridslysten, kommunist som gärna höll hög profil.

Trots att jag var son till en av herrarna på kontoret blev jag någorlunda väl accepterad av mina arbetskamrater på lagret. Dels berodde det här på att arbetstagarna där var vettiga människor, dels på att min far inte tillhörde de värsta översittarna i arbetarnas ögon. Jag kommer ihåg att en skolkamrat till mig som arbetade på verktygslagret fick stå ut med mycket mer smälek, han blev ofta tilltalad som ”ingenjörens son”.

Under min korta tid på varvet lyckades jag etablera god kontakt med ett par jämnåriga killar som fått anställning på varvet efter avslutad yrkesutbildning. Det var kul för då fanns det arbetskamrater som det var enkelt att arbeta med och även prata strunt med vid sidan om arbetet. En av dessa killar hette Juha och honom åt jag ofta lunch tillsammans med.

En lunchpaus kunde se ut på fyra olika sätt. Det första, och mest anspråkslösa, alternativet var att man åt medtagna smörgåsar inne på lagrets kontor, eller om vädret var varmt och vackert kunde man promenera ett stycke och sätta sig på någon av virkesstaplarna invid limträbalkfabriken. Där kunde man njuta en stund av den goda trädoften och det fina vädret samtidigt som man åt sina smörgåsar och drack sin läsk.

Ifall Juha hade kommit till arbetet i sin Toyota Corona Mark II hände det att vi åkte från varvet in mot Åbo hamn och åt vår lunch vid kaffekiosken bredvid Åbo slott. Måltiden bestod av en stor flottig köttpirog med två knackkorvar, kryddad med senap, ketchup och gurksallad. Till efterrätt kunde man ta en kopp kaffe eller en glass.

Avstickarna till Åbo slott kändes speciella, att bli ombedd att följa med upplevde jag som att vara accepterad och godkänd som individ och inte bli identifierad som son till inköparen. Dessa tillfällen var höjdpunkter, man kom bort från arbetsplatsen för en stund och man var upptagen i gemenskapen, inte någon självklarhet för en svenskspråkig gymnasist i en helt finsk arbetarmiljö.

En tredje, och rätt vanlig, variant var att man traskade ett par hundra meter från varvsporten till en närbelägen livsmedelsaffär. Där kunde man över disk köpa bleka, fuktblöta, degiga köttpiroger med knackkorvar inuti vilka expediten värmde i mikrovågsugn. Av någon oförklarlig anledning smakade denna smetiga, feta måltid extra gott. Kring butiken var det liv och rörelse, män i bruna och blå overaller stod och rökte eller halsade en lättöl efter att de ätit sin lunch. Var det fredag kunde man se en och annan som redan inlett veckoslutsfirandet och inte tänkte gå tillbaka till sitt arbete på eftermiddagen.

Valde man det fjärde alternativet gick man till varvets matservering som låg längst in bakom värmecentralen och limträbalkfabriken. Här blev man ofta tvungen att köa ett bra tag innan man fick sin mat och det kunde hända att den populäraste rätten då redan tagit slut. Den ena ändan av byggnaden var reserverad för kontorspersonalen så här råkade vitskjortorna och blåkragarna varandra. Jag åt mycket sällan i matsalen för där var trångt och stökigt.

Eftersom varvet var en stor arbetsplats var det en ypperlig plats att iaktta människor på. De anställda var i alla åldrar och av alla sorter. Den hotfullaste episoden från den här tiden skedde på fritiden, på Kårens populära sommardiskotek. Sonen till en av de hyggliga damerna på lagret arbetade också på varvet och råkade vara på Kåren samtidigt som jag en fredagskväll. Då han fick syn på mig slungade han utan förklaring och förvarning iväg ett tungt halvlitersstop av tjockt glas mot mig. Stopet missade sitt mål, mitt huvud, med någon decimeter men rädslans frö var sått.

fredag 9 juni 2017

Graeme Thomson: Cowboy Song. The Authorised Biography of Phil Lynott

En återkomst till det här med biografier ännu. Efter att ha läst Graeme Thomsons levnadsteckning Cowboy Song. The Authorised Biography of Phil Lynott kände jag mig nödgad att skriva några rader. Thomson har skrivit en väl balanserad och objektiv biografi över en av rockvärldens mest mytomspunna artister, Phil Lynott, vars levnadsöde är som hämtat ur en antik tragedi.

Hans liv börjar med en svår och tumultuarisk barndom, därefter upptäckten av ett behov att uttrycka sig i skrift och musik, sedan följer jakten efter bekräftelse och berömmelse och efter att nästan ha nått den absoluta toppen brister något och därefter följer en lång och tragisk nedgång mot det alltför tidiga slutet. Trötthet, otålighet och missbruk demonterar och släcker denna särpräglade talang och personlighet.

Läsningen av boken påminde mig åter en gång om hur mycket Thin Lizzy betytt för mig, särskilt under gymnasieåren. Mycket ofta när jag råkade mina vänner och vi satt och lyssnade på musik hade vi Jailbreak, Johnny the Fox, Bad Reputation, Live and Dangerous eller Black Rose på skivtallriken. Denna svit av plattor utgjorde en betydande del av det man nu kallar för the soundtrack of my life. Så mycket var knutet till dessa skivor.

Sommaren 1979 ryckte min bästa vän in i lumpen efter att ha arbetat i Stockholm under våren och sett Thin Lizzy med Gary Moore på Johanneshov i maj. Det ledde till att Black Rose blev den mest spelade plattan den sommaren. Varje gång han var på ledighet och vi träffades lyssnade vi igenom denna starka och stenhårda lp.

Boken lyfte fram åtminstone tre faser av Thin Lizzy. Först en trevande trio – Phil Lynott: bas och sång, Eric Bell: gitarr och Brian Downey: trummor – som sökte sin stil och sitt sound. Just detta letande gör debutalbumet till ett synnerligen intressant dokument. Lyssnar man noga på skivan kan man höra fragment av sådant som Lynott och bandet längre fram återanvände eller raffinerade vidare. Denna första fas omfattar de tre första albumen Thin Lizzy, Shades of a Blue Orphanage och Vagabonds of the Western World. Av dessa pekar den sistnämnda tydligast framåt mot bandets andra fas, storhetstiden.

Det klassiska Thin Lizzy bestod förutom Phil Lynott och den lojala trummisen Brian Downey av gitarristerna Brian Robertson och Scott Gorham. Tillsammans gav de ut alla viktiga skivor utom en. På Nightlife låter gruppen förvånansvärt tillbakalutad och inte särskilt tät men på Fighting har man hittat aggressiviteten som når sin kulmen på Jailbreak, Johnny the Fox, Bad Reputation och den omtalade liveskivan Live and Dangerous. Därefter åkte Brian Robertson ut och hans plats togs av Gary Moore med vilken man spelade in det sista stora Thin Lizzy-albumet Black Rose.

Decenniet övergår i 1980-tal och Gary Moore lämnade Thin Lizzy och i hans ställe kom Snowy White. Phil Lynott kämpade med missbruk, ambivalens mellan Thin Lizzy och en solokarriär och en trytande kreativitet som resulterade i de två ojämna plattorna Chinatown och Renegade. Ingendera av dessa kändes längre lika angelägen, vilket samtliga av de klassiska albumen gjort. Trots det innehåller bägge skivorna klara höjdpunkter, men även alltför många lågvattensmärken.

Snowy White ersattes av John Sykes och tillsammans med honom gav gruppen ut ett mera renodlat hårdrockalbum Thunder and Lightning. Här möter man också en mycket trött Phil Lynott vars röst låter slutkörd och hes men även här finns några höjdpunkter, främst den förebådande och gripande ”The Sun Goes Down”. Slutet närmar sig och efter mindre än tre år var Phil Lynott död, endast 36 år gammal.

Biografin målade utan sensationslystnad upp ett ledsamt och vemodigt porträtt av den karismatiska Phil Lynott som till varje pris ville vara en stor rockstjärna. Trots att han blev bortglömd under sina sista år har eftervärlden visat att han blivit hågkommen just så, som en stor rockstjärna vars minne hedras på flera håll i världen årligen. I Stockholm samlas man sedan många år tillbaka kring hans dödsdag den 4 januari för King´s Call, en varm och stämningsfull helkväll med Lynotts musik framförd av ett antal av Sveriges bästa rockartister.

fredag 19 maj 2017

Vårgädda

Dåsigt vindstilla majförmiddag över den nymornade viken
solen drar tåligt nattkylan ur luften från sin plats i sydost
sjösätter båten, ror mot åkerkvadraten på andra sidan
droppar från årorna spelar stilla musik på den släta ytan
vattenmassans resonans diskantigt frasig, spetsigt klar

Närmar mig varsamt de höga grova bryggstolparna
oproportionerligt stora i den långgrunda strandremsan
nerdrivna med maskinellt våld i den lena lerbottnen
skapande sår och disharmoni i det sensitiva bildspelet
där barrskog rinner ner och möter strandens alar

En vidsträckt torrgul vassmatta svävar över strandvattnet
följer den så nära som möjligt, blickar ner i det klargröna
stubb sticker upp, kvistar och löv tecknar mönster i dyn
stannar upp, blir orörlig, ser intensivt ner i vattenvärlden
en färdiglekt gädda rör upp slammet, pilar iväg under båten

fredag 12 maj 2017

Hur jag började lyssna på The Beatles

Då jag var i 12-årsåldern brukade vår familj nu och då besöka min mormors syster i hennes spännande hem på Slottsgatan i Åbo. Hon var något över 70 år gammal, svårt rörelsehämmad men klarade sig i sitt hem med en viss mängd daglig hjälp. Våra besök skänkte henne uppenbarlig glädje, hon var solig och pratsam, bjöd alltid på något sött och gott som vi barn uppskattade och hon kändes inte alls avlägsen eller skrämmande. Hennes stora dunkla hem var fullt av eggande föremål och hon lät oss titta runt fritt och ohämmat.

Hon hade mängder med böcker i flera hyllor, bland annat minns jag en lång rad av den finska årskrönikan Mitä, missä, milloin (När, var, hur i Sverige), den med olika färg på omslaget för varje år. Jag brukade bläddra och slå upp i dessa på måfå. Vidare läste hon mängder av romaner och en del faktaböcker.

Under en visit stod jag åter invid en av hennes hyllor och tittade på titlarna. Mitt i raden fastnade mina ögon vid något som verkade en smula otroligt. I den låga mörkbetsade bokhyllan fanns en pocketbok om The Beatles, och på svenska. Den fullständiga berättelsen om The Beatles var titeln på detta översatta verk, utgivet redan år 1964. (Att boken översatts till svenska berodde sannolikt på att bandet uppträtt i Sverige redan år 1963 och besökte landet på nytt år 1964.) Jag blev upphetsad av min upptäckt och bad att få låna hem skriften. Mormors syster sade att jag kunde behålla boken ifall den intresserade mig.

Jag läste berättelsen med stor iver och mitt intresse för The Beatles växte dag för dag. I skivhyllan hade min bror albumet Abbey Road som han kommit över i en byteshandel, men den förblev orörd under långa tider för jag tyckte då att skivan var ojämn och en aning svårlyssnad. De gånger jag tog lp:n ur hyllan hörde jag oftast enbart på låtarna ”Something”, ”Oh Darling!”, ”Here Comes the Sun” och ”She Came In Through the Bathroom Window”. Beträffande “She Came in Through the Bathroom Window” minns jag att min bror och jag var mera imponerade av Joe Cockers tungt raspiga version från albumet Joe Cocker!.

Det som ytterligare befäste och förstärkte min entusiasm var att den finländska televisionen visade filmerna A Hard Day´s Night och Help! under den här tiden. Filmerna bjöd, förutom levande bilder av de fyra medlemmarna i diverse situationer, också på ett stort antal av de tidiga låtarna som inte enbart lät sagolikt bra utan även bar på något magiskt och fängslande. Denna trollbindande upplevelse har jag burit med mig i mera än fyra decennier.

I julklapp önskade jag mig, och fick, A Hard Day´s Night och den kom självfallet att bli en mycket flitigt spelad platta. Jag minns att jag reagerade över att det inte fanns en enda svag låt på skivan, även B-sidans material höll samma höga standard som A-sidans låtar från filmen. Min favorit är den närapå självsvåldigt svängiga ”Tell Me Why”.

En annan skiva med The Beatles som jag köpte tidigt var samlingsalbumet Hey Jude som innehöll såväl äldre som nyare låtar. Det lyssnade jag ivrigt på och gillade särskilt ”The Ballad of John and Yoko”, ”Revolution”, ”Hey Jude” och ”Lady Madonna”.

Inför sommarlovet köpte jag den amerikanska utgåvan The Beatles´ Second Album som innehöll godbitar som ”She Loves You”, ”I´ll Call Your Name”, ”I´ll Get You” och den oslagbara versionen av ”Please Mister Postman”. En sommarferie kunde inte börja mycket bättre fastän vädret var svalt och blåsigt som det ofta brukar vara i början av juni. The Beatles musik försåg de prepubertala drömmarna och fantasierna med både fötter och vingar.

Inom kort var jag stolt ägare till Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band, Let It Be och Yellow Submarine (av någon märklig anledning). Därefter smittade intresset av sig på min lillasyster och hon kompletterade snart vår Beatles-kollektion. Det första albumet hon skaffade var samlingsdubbeln Rock and Roll Music som kom ut år 1976. Eftersom vi är samlare gav hon sig inte innan hon hade skaffat samtliga album plus liveskivan The Beatles at the Hollywood Bowl.

fredag 5 maj 2017

Ankomst till sommarhuset



Sällan i februari, ibland i mars
oftast i april, sällan i maj
första natten i sommarhuset
Känna in kroppen i stugan
invänta själens domslut
stanna eller fly

Otålig iver, så många sysslor
värma kallfukt ur väggar
sopa golv, skaka mattor
bädda sängar, städa mösslort
kratta, bränna grenar och ris
göra bastun redo för bad

Lyssna på fåglar, se isen brista
varsebli ljusets återinträde
stearindoft på verandan
Mathias Eicks vemodiga trumpet
titta ut i den blånande kvällen
stjärnhimlen drar sig tillbaka