lördag 8 april 2017

Biografier och memoarer

Under mitt besök hos författaren Folke Isaksson (1927-2013) i Vaxholm i maj 2004 pratade vi såsom vi brukade om livet och litteraturen. En eftermiddag, efter att ha ätit en god sopplunch, satt vi på glasverandan och drack kaffe och åt italienska kex. Då ställde han mig frågan om jag redan hade börjat läsa biografier och memoarer. Jag svarade att jag fortfarande var skönlitteraturen trogen och endast läste levnadsteckningar ifall de behandlade någon författare som betydde mycket för mig. Han smålog vänligt och sade att det inte kommer att förbli på det viset utan att jag längre fram huvudsakligen kommer att läsa fakta, inte minst biografier och memoarer. Artigt höll jag med min värd men för mig själv tänkte jag annat.

Efter att jag varit med i ett halvsekel blev jag tvungen att inse att det höll på att ske en förskjutning i mina läspreferenser. Allt oftare fann jag mig med en faktabok i handen, oftast en levnadsteckning eller självbiografi. Samtidigt började en hel del skönlitteratur kännas mindre angelägen, först föll det mesta av kriminallitteraturen bort och därefter mindre lyckade romaner. Kvar blev det viktiga; lyriker som Werner Aspenström, Nina Burton, Folke Isaksson, Bodil Malmsten, Harry Martinson, Lennart Sjögren, Tomas Tranströmer, Arne Törnqvist och Heidi von Wright. Av prosaförfattarna fortsätter jag bland andra att läsa Ernst Brunner, P.O. Enquist, Henrik Jansson, Eyvind Johnson, Björn Larsson, Per Petterson, Björn Ranelid, Karin Stensdotter och Sara Stridsberg.

En första knuff in i levnadsteckningarnas rike var mitt intresse för FN:s andra generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905-1961). Under 2005 gjorde jag två resor till Uppsala vid vilka jag bägge gångerna besökte Hammarskjölds grav. För att få reda på mera läste jag ett antal böcker om denna fascinerande person, bland annat Gunnar Möllerstedts biografi Generalsekreteraren från 1981 och Mats Svegfors till hundraårsjubileet nyskrivna bok Dag Hammarskjöld. Den förste moderne svensken.


Ett annat tidigt spår in i biografins värld utgjordes av mitt intresse för Olof Palme (1927-1986). Det resulterade i läsningen av Henrik Berggrens fina biografi över Palme, Underbara dagar framför oss, liksom även Kjell Östbergs stora verk i två delar, I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969 och När vinden vände. Olof Palme 1969-1986. Utöver dessa läste jag av bara farten även en hel del om mordet på statsministern.

Sommaren 2015 tog jag mig igenom en mer än 800 sidor tjock, mycket välskriven och uttömmande, bok om president John F. Kennedy (1917-1963), An Unfinished Life av Robert Dallek.

Efter att ha läst ett antal böcker om sjöslag under andra världskriget och ett par fartygsmonografier beslöt jag att läsa något om Winston Churchill (1874-1965). Här valde jag den svenska biografin av Bengt Liljegren i två delar vilken gav en god inblick i denna stormans liv och verk.

Bland hemlandets politiker har jag intresserat mig för president Mauno Koivisto (f.1923) och bland annat läst hans ungdomsminnen Koulussa ja sodassa (1998), på svenska Ung soldat. Från skolbänken till skyttegraven, i vilken han berättar om sin barndom och sina år i kriget.

Den politiker som dock väckt min största respekt och aktning är före detta statsministern Paavo Lipponen (f.1941). I dagens läge känns det allt oftare som om han är den sista statsmannen vi haft, en sann nordist och europé och en brett bildad person. Läsningen av de två utkomna delarna av hans memoarer, Muistemat 1 (2009) och Murrosten aika (2014) bekräftade mycket som jag gått och funderat på och undrat över i finländsk politik.



Läsningen av politiska och historiska verk ledde småningom vidare men mera om det i ett annat inlägg...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar