fredag 17 november 2017

Alvastra klosterruin

I slutet av oktober reste vi från Åbo till Stockholm och vidare till Jönköping för att uppleva musikalen Les Misérables på Kulturhuset Spira. Vi körde söderut i lugn och ro med sinnena öppna för diverse spontana stopp. Ett första var att inta frukost på Nyköpingsbro, inget mer att orda om den saken. Därefter susade vi förbi både Norrköping och Linköping för att inte trassla in oss i alltför tidskrävande stadskörning.

Mellan Mjölby och Ödeshög stannade vi för att titta på den mäktiga Rökstenen, en upplevelse som försatte en i en besynnerlig stämning. Där man stod bredvid den resliga stenen stod man så nära historien man kan komma, vilket alltid är lika hisnande.

Endast några kilometer västerut låg en plats som vi inte kom oss för att uppsöka vid vårt besök till Omberg i augusti 2016. Hemkommen några dagar senare upptäckte jag till min förargelse att vi hade missat en ytterst betydande sevärdhet, dessutom endast med någon futtig kilometer. Då bestämde jag mig för att inte köra förbi nästa gång.

Nedan om Omberg grundade franska cisterciensmunkar år 1143 ett kloster som under tidens gång växte och utvecklades till en mycket betydande inrättning. Även den heliga Birgitta vistades på Alvastra kloster en tid och det var här hon fick många av sina uppenbarelser. Klostret verkade i närapå 400 år, fram till reformationen då det upplöstes och jorden tillföll kronan. Byggmaterial från klostret återanvändes bland annat i Vadstena Slott och övriga större anläggningar.

Besöket vid ruinerna fördjupade den känsla som väckts vid Rökstenen. Man kunde tydligt ta till sig klosterhelheten då man vandrade längs de stenlagda gångarna och i kyrkoruinen erfor man den sensationella känsla av litenhet som upptar en då man ställs inför något stort och mäktigt som föregått en. Vidare vittnade det om en högt utvecklad kultur, en snillrik och sagolikt vacker arkitektur och en djupt sittande kunskap och vilja att förverkliga allt detta. Stannar man upp för att lyssna och känna efter kan man närapå höra det förflutna tala till en och då får man åter en gång ta del av den ständigt strömmande tiden som även kan kallas historiens gång.









fredag 3 november 2017

Några låtar från 1971

År 1971 var högintressant inom rockmusiken, mycket skedde gällande låtskrivande, kreativitet, sound och inspelningskvalitet. Därför är det ingen slump att ett stort antal betydande låtar gavs ut under detta år och då tänker jag inte i första hand på de radiovänliga hitlåtarna utan på mer ambitiösa och längre verk. Det låg i tiden att alla band med självaktning skulle åstadkomma en egen "Stairway To Heaven".

Led Zeppelin var ingalunda först med att spela in en episk låt som kom att fungera som ett slags signatur för bandet men ”Stairway To Heaven” hör definitivt till de mest berömda bland dessa. Att avsluta sida ett på det suveräna fjärde albumet med detta långa och i ständig utveckling varande stycke visade sig vara ett genialt drag.

Nedan följer ett subjektivt urval dylika stora låtar från 1971 vilka samtliga kommit att betyda mycket för mig. Jag återkommer regelbundet till dem alla.

Under 1970-talets första år var Uriah Heep mycket populära i Finland. Bandet gick framåt för varje album och på den tredje skivan Look At Yourself var man redo att presentera den majestätiskt vackra ”July Morning” för en entusiastisk publik.

Fleetwood Mac tog med albumet Future Games ytterligare ett kliv vidare från att enbart vara ett renodlat bluesband och det lågmält stämningsfulla, blåklingande inledningsspåret ”Woman Of 1000 Years” hör till det finaste som gitarristen Danny Kirwan åstadkom under sina år i bandet.

The Who släppte sitt mest helgjutna album Who´s Next nämnda år och med på lp:n finns den stenhårda låten ”Won´t Get Fooled Again” där gruppen når höjder den vanligtvis inte siktade mot eller förmådde uppnå. Ett anmärkningsvärt fint arbete i bandets något ojämna, och stundvis till och med tråkiga produktion.

Den kanadensiska storgruppen Steppenwolf satsade allt, och segrade, på den mer än nio minuter långa ”For Ladies Only” från albumet med samma namn. Låten har allt; en medryckande melodi, tungt vägande text, kraftfullt tolkad sång och ett långt mellanspel som behåller och bygger upp spänningen inför finalen.

Ett av rockhistoriens bästa band är Mountain som år 1971 släppte albumet Nantucket Sleighride vars titelspår hör till det finaste ett rockband någonsin åstadkommit. Låten bygger på flera teman vilka flyter in i varandra skarvlöst och bildar en fullkomligt hisnande helhet. Kreativiteten är på så hög nivå att bandet har råd att slösa med idéer i en och samma låt.

Jim Morrison och The Doors blev tvungna att avsluta sin karriär för tidigt. Detta gjorde man på ett värdigt sätt med den hypnotiska låten ”Riders On The Storm” från det fina albumet L.A. Woman.

Den hårt arbetande irländska gitarrhjälten Rory Gallagher gav ut sitt första mästerverk Deuce år 1971. En av många höjdpunkter på skivan är den långa låten ”In Your Town” där Gallaghers samstämda trio ger en uppvisning i hur man spelar bluesrock.

Den holländska rockmusikens flaggskepp Golden Earring sprängde alla tidigare gränser med ”She Flies On Strange Wings” från albumet Seven Tears. En mångfasetterad låt som tar lyssnaren på en svindlande resa ledd av gruppens fenomenala basist Rinus Gerritsen.

I grannlandet Sverige verkade under 1970-talets första år supertrion November och från bandets helgjutna lp 2:a November vill jag lyfta fram den kontemplativt förtrollande ”En lång dag är över”. Världen känns ny och väntar på att bli upptäckt och det gör gruppen djärvt och fördomsfritt på hela detta magiska album.

För mig är och förblir bandet Free det viktigaste. Kort före den första splittringen släppte man skivan Free Live! vars sista bit är en studioversion av en nyskriven sång. Man gjorde sorti med den vemodiga och symboltunga ”Get Where I Belong”, en svidande uppriktigt opretentiös sång som växer till en vacker och vädjande bön om förlåtelse.




Get Where I Belong