Ladan

Även om min bror och jag inte alltid var de aktivaste då det gällde att söka kontakt med ungdomarna i sommarlandskapets byar hade både han och jag våra stunder av social aktivitet. Min bror fann under tonåren sällskap i några ungdomar från hembyn Fagerkulla medan jag något senare råkade en tre år äldre skolkamrat vars släkt hade sin stuga i grannbyn Bollböle.

Denna tre år äldre P tillbringade några dagar varje sommar i en av släktens stugor och vid några av dessa tillfällen kom han på att leta rätt på mig. Tillsammans med honom kom jag att tillbringa ett par av ungdomens mest magiska kvällar. Utgångspunkten var att han traskade till oss där vi grävde mask, tog ett par spön och gav oss iväg i vår eka för att meta. Vi rodde ett bra stycke, till grannbyns före detta allmänna strand, den så kallade Norrgärda brygga. Där sänkte vi ner vårt provisoriska tegelstensankare i det klara djupgröna vattnet mellan tångbuketter och brokistans stora bumlingar.

Det fanns gott om abborre här, även stora exemplar, så det var ett nöje att meta. Man lärde sig snart hur fiskstimmet rörde sig och då det var borta en stund rökte vi en cigarrett eller halsade en öl. P hade nämligen alltid några öl med sig, det hörde till ritualen. En gång köpte han sex flaskor hos vår granne, han med Hönshuset vars föräldrar hade butiken i Åbo, och det var då jag första, och enda gången, såg Hönshuset på insidan.

Närmast bryggan åt Fagerkullahållet bodde enligt P familjen F vars dotter var värd ett omnämnande så det gällde att hålla ögonen öppna. Åt det andra hållet låg en skyddad strand och därefter den av min farfar ofta omtalade K:s bastu som stod på en betongplatta där det branta berget mötte vattnet.

Nappade inte fisken vid bryggan tog vi i land på ett slätt berg ett hundratal meter därifrån, inne i den vida bukten. Ungdomligt obetänksamt och fräckt med tanke på att den nyss nämnda bastun med tillhörande stuga låg precis invid, men vi blev aldrig bortkörda vilket var storsint av invånarna.

Vid ett tillfälle lämnade vi ekan i den allmänna stranden och begav oss upp i byn för där fanns en plats som P ville visa mig. Vi vandrade upp längs vägen och förbi huvudgårdens kännspaka röda karaktärsbyggnad. Gården hade i tiden varit stor och förmögen nog att föda en familj med 14 barn (7 pojkar och 7 flickor) vilka samtliga nådde vuxen ålder. Det var en av min fars återkommande historier då vi åkte ut för första gången på våren och passerade enen på åkern.

Vi passerade det före detta butikshuset och gick en bit längs huvudvägen. Mitt för en större åker vek vi in på en smal väg som ledde till en röd lada. Jag undrade vad vi hade här att göra och vad det var för speciellt med en lada i en liten skogsdunge mitt ute på en åker? Det besynnerliga var emellertid att ladan hade fönster och hur P kunde gå dit så där utan vidare, helt hemvant?

En aning ängsligt och osäkert följde jag med in efter att P hade övertygat mig om att han fick besöka ladan, han kände dem som ägde den. Jag beslöt att lita på honom denna gång och trädde in i det öppna rummet. Synen som mötte mig var som en bild ur en amerikansk ungdomsfilm. Skalan verkade förvrängas så att innandömet såg mycket rymligare ut än vad de yttre måtten utlovade.

Jag kunde inte tro mina ögon. Längs samtliga väggar, på längsgående bräder, stod det prydligt uppradat tomma ölburkar av två märken, regelbundet varannan av det ena märket och varannan av det andra. Vilken noggrannhet och vilken inredningsdetalj. Denna enorma samling gjorde stort intryck på mig, själv oförbätterlig hamster. Och tanken på hur alla burkar hamnat här, vad som föregått det, var både eggande och hisnande. Här hade det hänt saker.

Av den övriga inredningen har jag vaga minnesbilder men jag tycker att det fanns mattor på golvet och längst in förmodar jag att det fanns ett par fåtöljer, en soffa och ett bord av något slag. Och bredvid dessa, till vänster säger min erinran, fanns det häftigaste man kunde tänka sig, ett flipperspel. Tänk att ungdomarna i Bollböle hade eget flipperspel. Det var det närmaste jag dittills nått paradiset. Vad mer kunde man önska än mellanöl, musik, cigarretter och ett flipperspel? Befann jag mig i en dröm, eller i en parallelltillvaro? Hur jag än blinkade stod flipperspelet kvar så jag måste tro på att det verkligen stod där färggrant och lockande.

Vi spelade ett par omgångar innan vi begav oss tillbaka ner till ekan i den skymmande senjulikvällen. Vi rodde hemåt och pratade om musik och än en gång yttrade P sin inte särskilt omvälvande utsaga att världens bästa låt var ”Stairway to Heaven” och världens bästa band The Beatles och deras bästa låt "Let It Be". Amen.

Jag å min sida hade kommit till insikt om att det fanns två förtrollande krypin i mitt sommarlandskap, i Fagerkulla samlades man i Hönshuset och i Bollböle i ladan som jag vill minnas att P refererade till som ”Kämppän”, det vill säga något i stil med kojan, baracken eller lyan.

Hönshuset

Samtliga somrar under barndomen och några under ungdomsåren tillbringade vår familj på sommarstället i Fagerkulla, Pargas. Till en början var det en självklarhet men ju äldre man blev desto mera ifrågasatte man detta föräldrastyrda tvång att följa med till stugan i läge som läge. Självfallet höll inte arrangemanget i längden och tids nog hade min äldre bror banat väg även för mig att stanna i staden nu och då.

Före det blev möjligt försökte vi göra det bästa av situationen på landet. En utväg var att fiska med våra kastspön och en annan var att sitta uppe på farfars vind och lyssna på skivor. Vi såg alltid till att vi hade med oss en järnranson lp:n till stugan. Lyssnandet kunde sysselsätta oss i flera timmar för det fanns så mycket att upptäcka inom musikens värld då i början av 1970-talet. Allt var nytt och allt upplevde vi med den första gångens oefterhärmliga kraft och intensitet.

En av familjerna som levde året runt i byn var viktig – om också på fullkomligt olika plan – för hela vår klans tillvaro på sommarstugan. Fadern i huset var en pensionerad yrkesmilitär som tillsammans med sin hustru hade startat en underbart charmig livsmedelsaffär i stenfoten av ett trähus som låg i hörnet av Betaniagatan och Kuppisgatan i Åbo.

Mina föräldrar och min farfar hade ingått bekvämt avtal om varuleverans med dem och fick sålunda sina förnödenheter till landet. Allt de behövde göra var att kvällen innan lämna in en uppköpslista och ett par kassar till butiksinnehavaren. Följande kväll kunde de avhämta varorna och skotta ner dem till vårt ställe som låg endast ett par hundra meter därifrån, nere vid vattnet.

För min bror och mig var familjens tre barn av stor betydelse. De var några år äldre än vi så vi följde noggrant med vad de sysslade med. Detta även om vi inte kände dem särskilt bra, vi hälsade då vi sågs i byn men umgicks inte. Trots det kom de att bidra till vår musikbildning långt mer än de någonsin kan ana.

De bodde på vad som en gång i tiden varit en liten gård med både ladugård och hönshus. Längst in i det gamla röda hönshuset hade de inrett en lya åt sig. Här höll de ofta till under kvällarna.

Det hände ibland att min bror och jag tog en promenad hit enbart för att stå ute på vägen och tjuvlyssna på den musik de satt och hörde på där inne. Väggarna var tunna och rätt glesa så musiken ljöd klar och tydlig ut i det fria.

Ungdomarna lyssnade ofta på bekanta saker som till exempel Fireball med Deep Purple eller Look At Yourself med Uriah Heep men beträffande gitarristen Johnny Winter agerade de introduktörer. Ett flitigt spelat album i hönshuset var nämligen Live Johnny Winter And vilket vi tyckte var stenhårt och det dröjde inte länge innan lp:n fann sin väg till vår skivhylla. Vi var djupt imponerade av Winters kraftiga röst och självsvåldigt virtuosa gitarrspel, särskilt i låtar som ”Good Morning Little Schoolgirl”, ”It´s My Own Fault”, ”Johnny B Goode”, ”Jumpin´ Jack Flash” och ”Rock´n´Roll Medley”.

Det var inte enbart att höra rockmusik från hönshuset som kändes speciellt. Lika roligt var det att upptäcka att det fanns ungdomar som hade liknande musiksmak som vi och mest eggande av allt var att de hade ett hemlighetsfullt och spännande eget tillhåll där de kunde sitta och umgås och lyssna på musik.

Vi spräckte aldrig illusionen och var in i huset utan behöll det som vi önskade det i vår fantasi. För mig såg det ut på ett sätt medan det för min bror säkert såg helt annorlunda ut. I min version fanns där en mjuk, något sliten sittgrupp längst in, några stora dynor, ett lågt bord, en hylla för stereoanläggningen och affischer av rockstjärnor och band på väggarna.

Långt senare lärde jag känna den yngsta sonen i familjen och då var jag vid ett tillfälle in i hönshuset. Då var den aktiva tiden redan förbi och lyan brukades främst som ölförråd.

Än i denna dag kommer jag alltid med tacksamhet att tänka på dessa ungdomar då jag lyssnar på Johnny Winter. Jag färdas tillbaka i tiden och står utanför hönshuset och lyssnar, drömmer och fantiserar.