fredag 9 mars 2018

1 mars 2018



Restaurangbåtarna slumrar lutande på rad
svällande svartpaddor i isens omfamning
Ljuset kämpar mot morgonens köld
vintern tränger brutalt undan våren
belysning och läten är vårens
temperatur, blåst tillhör vintern
parkernas sotiga träd fågelbefolkade

Bilarna kryper morgonstela längs gatan
individer paketerade i värmande lager
rör sig spänt kurade till fots
omgivna av sin synliga andedräkt
önskar sig inomjords
där vindstillhet och värme råder

Längst bort där gatan övergår i landsväg
skuffar sjukhusets höga skorsten upp
ett monstruöst moln av tung rök
bländvitt mot det klarblå
med dalande svansparti

fredag 2 februari 2018

Butiksfärder


Från och med tioårsåldern och en tid framöver blir cykeln och cyklandet mycket viktigt för många av oss. Man har ett eget fortskaffningsmedel vilket innebär en ny dimension av frihet och oberoende. Så var det även för min äldre bror och mig. I staden cyklade vi för det mesta omkring i grannskapet och gjorde några turer till Åbo hamn. Då det gällde den långa vistelsen på stugan varje sommar insåg vi att vi på något vis måste få cyklarna med oss. Då vi hade vuxit tillräckligt klarade vi av att cykla från staden till landet. Före det var vi beroende av hjälp och då ordnade vår far transporten så att cyklarna åkte ut i skåpbil.

När vi väl hade våra färdmedel på stugan utvidgades vårt revir avsevärt. Min bror var duktig på att med grundkartan i hand leta rätt på platser i närheten som kunde vara roliga att besöka. Kartan med rubriken Kuusisto i skala 1:20 000 kom att bli en flitigt utnyttjad källa.

Vi inledde med att cykla till närbelägna byar som Bollböle och Vidkulla. Under färderna utforskade vi flera små vägar som kunde leda vart som helst, ofta till en åkerkant, ut i skogen, till en allmän strand eller till och med till ett sandtag som även fungerade som skjutbana.

Snart kändes dessa närbelägna mål en aning ointressanta och föga utmanande, vi var redo för en ny landvinning. Min bror kom på den strålande idén att cykla till en butik så att vi kunde köpa oss något, en glass, godis eller en läsk. Vi kunde inte gärna nöja oss med de butiksbilar som besökte Fagerkulla eller den kortlivade sommarkiosk som var i gång ett par år för dit kunde man ju promenera.

Vår mor hade berättat om en liten affär som låg i närheten. Vi begav oss hemifrån längs den närbelägna sumpmättade strandängen, ledde våra Jopo- och Tunturi cyklar över spången som gick över viken där den var som smalast och upp till byvägen som ledde från Pölsböle vidare till Kårlax. Sträckan var endast någon kilometer lång, grusvägen gick förbi ett par jordbruk, över några åkrar och passerade ett hus från vilket en ivrig eller ilsken svart pudel rusade ut och nafsade oss i benen.

Där den stora vägen delade på sig i Kårlax fanns under några år en butik. Hit åkte vi för att köpa något gott och blev positivt överraskade då vi såg affärens urval. Man fick annat än matvaror här, bland annat hygienartiklar, bokmärken och några leksaker. Efter genomfört köp åkte vi den korta biten hem igen. Det här var roligt några gånger.

Följande mål som min bror kom på var att cykla från Fagerkulla över Stackberget till Nilsby och vidare till Lielax. Vägen dit var både längre och tyngre än då man åkte till Kårlax, för man måste över berget vilket betydde en lång uppförsbacke och en lång nedförsbacke i bägge riktningarna.

Väl framme i Lielax mötte ett samhälle med bankkontor i något som påminde om ett litet höghus, postkontor, maskinverkstad, FBK och två butiker. Vi trampade alltid till andelshandeln som låg längst bort, i utkanten av byn. Affären saluförde litet av varje så det tog sin tid att kolla urvalet innan man bestämde sig för vad man behövde, eller ville ha. Ibland var det metrevar, någon gång pappersvaror och pennor, ofta godis och inte att förglömma det fascinerande tillsatsämne- och essensmättade saftpulvret Rymd. Idag finns här en liten livsmedelsaffär i samband med en pub vars stora dragplåster under flera år var den finländska superstjärnan Arja Saijonmaa som uppträdde här en kväll per sommar.

Snart var vi i musikåldern och då sträckte sig våra cykelturer till centrum av Pargas för varuhuset SOKOS saluförde lp-skivor. Denna längre utsvävning längs den livligt trafikerade Pargasvägen gjorde vi några gånger då vi samlat ihop tillräckligt med fickpengar och kände oss sugna på att bläddra i skivhyllan. Tyvärr var urvalet starkt begränsat så vi blev ofta tvungna att åka hem tomhänta. På rak arm minns jag endast två skivköp och det var då min bror sommaren 1973 inhandlade Houses of the Holy med Led Zeppelin och sommaren därpå Santanas vita album Welcome.

En platta som fanns i varuhusets hylla och som vi tummade på ett par gånger men aldrig köpte var Living in Fear med gruppen Tempest. Varför vi lät bli att köpa just den skivan vet jag fortfarande inte.

Så kom sommaren 1975 då min bror nått de högre tonåren och inte längre hade lust att vara på landet. I och med det upphörde också våra cykelutfärder. Allt har sin tid.